Johan och jag har idag diskuterat huruvida judiska hennaceremonier kan anses vila på någon form av halakhisk grund, och inte funnit några direkta tecken på att så skulle vara fallet. Det verkar dock som om hennaceremonierna vilar i gränslandet mellan halakha (lag)  och minhag (sedvänja), eftersom man genom historien motiverat användandet av henneceremonier på diverse olika sätt, varav vissa är avgjort mystiska/folkloristiska. Henna på hebreiska stavas het nun hey, och dessa tre bokstäver anses i vissa judiska gemenskaper symbolisera kvinnans tre stora ansvar som gift: het står för challah, sabbatsbrödet som i förlängningen kan anses symbolisera hur den gifta kvinnan livnär och tar hand om sin familj. Nun står för niddah, underförstått att rituell renhet leder till en harmonisk familj, och hey står för hadlakat nerot, tändandet av sabbatsljusen, och således kvinnans ansvar under Shabbat. Hur man isåfall förklarar att hennaceremonier ibland använts vid bar mitzvor låter vi vara osagt. Yona Sabar menar att syftet med hennaceremonin är att "förklä" brudparet för att skydda dem mot demoner. En annan förklaring som jag har hört, är att hennan som smyckar bruden innan bröllopet ger henne ett annorlunda utseende, vilket gör det lättare för hennes familj att acceptera hennes övergång från ogift flicka till gift kvinna. Sen kan man naturligtvis se det som någonting dekorativt och festligt, eller kanske en kombination av alla ovanstående exempel.

Att bryta ner det hebreiska ordet för henna till sina beståndsdelar och låta dessa symbolisera den gifta kvinnans huvudansvar tycker jag är den mest intressanta förklaringen, och ett klassiskt exempel på en geniunt judisk förklaring på någonting som i sig inte med nödvändighet är speciellt judiskt. Från muslimska Bangladesh till hos kristna och judar i Mellanöstern så förekommer hennaceremonierna, en charmig tradition som påminner oss om ett gemensamt kulturarv som kan vara väl värt att komma ihåg. Det verkar också finnas vissa "moden" vad gäller hur hennamålningarna ser ut, och det sägs att judiska hennamålningar i regel är mer abstrakta och mindre sirliga än icke-judiska.

Disraeli utbildade sig till jurist och gav sig in i politiken, men närde även en litterär ambition som resulterade i en rad skönlitterära verk. Disraelis far hade varit verksam som litteraturkritiker, men uppmanade sin son att välja en annan bana. Politiskt tillhörde Disraeli det konservativa partiet, han hade en god relation till drottning Victoria, och var premiärminister under två mandatperioder. Disraeli är till dagens datum Storbritanniens enda judiska premiärminister.

Disraeli avled 1881, och trots att det skulle vara anakronistiskt att kalla honom för sionist i ordets nuvarande bemärkelse, så tycks det ändå som om han hade närmat sig tanken på sitt eget vis. Utöver att idag anses som en hyfsad författare så har Disraeli också lämnat efter sig en imponerande citatskatt. Han citeras ofta i olika sammanhang, även om den som återger hans ord kanske inte ens vet att upphovsmannen var Storbritanniens första och hittills enda judiska premiärminister.

I sitt författarskap vävde Disraeli samman skönlitteratur och legend, då han bland annat skrev om den albanska nationalhjälten Skënderbeu och om den kurdisk-judiske messiaskandidaten David Alroy.

En annan spännande princip som de karaitiska judarna har än idag, och som kommer från ett direkt applicerande av ett bibliskt exempel, är deras syn på konvertering. I enlighet med bland annat Ruths bok, så är den som accepterar Israels G-d, Torahn och det judiska folket som sitt folk principiellt att betrakta som jude, med karaitiska mått, sålänge en manlig konvertit även accepterar omskärelse. Officiella konverteringar har dock endast nyligen börjat genomföras igen, efter ett flerhundraårigt uppehåll. För ett par år sedan konverterade ett antal människor som studerat vid det amerikanska Karaitiska Judiska Universitetet i Kalifornien, genom att avlägga samma ed som Ruth gjorde.

Trots fundamentala skillnader finns också många likheter mellan karaitisk judendom och traditionell judendom. Karaitiska judar högtidlighåller Shabbat, med den skillnaden att de inte tänder några sabbatstljus. Anledningen till att de inte tänder några ljus är att de tolkar det bibliska påbudet att inte tända eld på Shabbat som att man inte får hålla eld brinnande heller, varför ett redan tänt ljus vid sabbatens ingång skulle bryta sabbaten. Man håller även en alternativ form av kosher, där kött inte får kokas i mjölk, men där kött och mjölkprodukter kan ätas tillsammans sålänge de inte tillagats tillsammans. Karaitiska judar bär tzitzit med blåa trådar i, och anser till skillnad från andra judiska inriktningar att den blå färgen (techelet) kan framställas hur som helst, och inte enbart utvinnas från det lilla kräftdjur som nämns i Talmud. Karaitiska män binder inte tefillin likt andra religiösa judiska män, eftersom man anser att budet om tefillin skall tolkas symboliskt och inte bokstavligt.

Bland karaitiska judar anser man generellt att män och kvinnor har samma status inom religionen och även samma ansvar att studera Torah, och kvinnor kan åtminstone i teorin vara delaktiga i gudstjänsten på liknande sätt som män. Lagen om omskärelse är ett exempel på ett religiöst påpud som bara gäller män, och likaså är lagen om kvinnors renlighet efter menstruation av naturliga skäl endast applicerbar på kvinnor. Den karaitiska bönboken består i huvudsak av bibelstycken, och man har även en form av trosbekännelse som består av en rad sammanfogade bibelcitat. Karaitiska motsvarigheter till synagogor liknar vanliga sefardiska synagogor (med biman i mitten) men har golv som är nedsänkta under marknivån. Detta efter Psaltarversen ”Ut djupen ropar jag till dig, Herre”. En karaitisk bönelokal kallas i regel inte heller synagoga, utan går oftast under något av namnet ka’al eller kenessa.