Judaistik.se

När Adam Sandlers film Don’t mess with the Zohan (2008) dök upp på biograferna för ett tag sedan (den finns nu även på DVD) påpekade många recensenter och andra att den presenterar en synnerligen positiv bild av Israel – och i många avseenden gör den också det. Samtidigt – vilket framhålls i en läsvärd artikel av Michael B. Oren i AzureOnline – är det en film som mer än någon annan förkastar den sionistiska idén och i förlängningen staten Israel.

»Jag älskar mitt land», säger Zohan i filmens inledning samtidigt som han beklagar våldsupptrappningen. Hans lösning på det hela: han lämnar Israel, flyttar till USA och gifter sig med en palestinsk kvinna. Den här filmen är inte den enda filmen under de senaste åren med en israelisk agent i en bärande roll, som på något sätt misströstar när det gäller våldsupptrappningen. År 2006 kom Steven Spielberg-filmen Munich där den israeliske agenten Avner, precis som Zohan, flyttar till USA för att komma undan våldet, och två år tidigare dök i mina ögon 2000-talets hitills bästa israeliska film upp: Lalechet al-hamajim (»Att gå på vattnet», 2004). Agenten där heter Eyal, men till skillnad från de andra två stannar han kvar i Israel.

Enligt Oren är det ingen tillfällighet att agenten i de amerikansk-producerade filmerna flyttar till USA, medan agenten i den israelisk-producerade filmen stannar kvar. Detta, skriver han, »reflect the gulf between Israeli and American Jewry over which community best guarantees Jewish survival – physical as well as spiritual – in a precarious, secular age. Which polity, these misleadingly superficial films ask, constitutes the sole Jewish utopia, the State of Israel or the United States? Which is the real Promised Land?»

Frågan om Israel eller USA är det land som bäst kan garantera en judisk framtid är på inget sätt ny, vilket Oren understryker i artikeln. Förutom ett fåtal sionistiska förgrundsgestalter – där Golda Meir och Yehuda Magnes väl är de mest kända – har intresset bland amerikanska judar att flytta till Israel varit minst sagt svalt. Först efter Förintelsen och senare sexdagarskriget vaknade någon form av engagemang bland amerikanska judar för den israeliska staten, men det förändrade inte i grund och botten den amerikanska judenhetens syn på att USA är det land som bäst kan försvara judiska intressen.

Denna ideologiska grundsyn genomsyrar Don’t mess with the Zohan. Därmed inträffar alltså det paradoxala att filmen på en och samma gång är en glassig pro-israelisk reklamvideo och ett tydligt ideologiskt avståndstagande från Israel som en garant för judisk överlevnad.

Läs mer:
Zohan and the Quest for Jewish Utopia
Don't mess with the Sephardim