Judaistik.se

Idag (observera att detta blogginlägg först publicerades 20/4 på judaistik.blogg.se) är det Yom Haatzmaut, Israels självständighetsdag som firas den 5:e i månaden Iyar, eller som är fallet i år, den 6:e eftersom firandet skjuts upp i de fall då den 5:e faller på en måndag. Firandet började traditionsenligt igårkväll, med diverse ceremonier runt om i Israel, bland annat vid Har Herzl där Theodor Herzl ligger begravd. I år fyller den moderna staten Israel 62 år, och det är i maj dessutom 150 år sedan Theodor Herzl föddes. Herzl, som dog ung, hann själv aldrig uppleva Israels grundande, men hans grav flyttades 1949 från Wien till Jerusalem i enlighet med hans nedtecknade önskan. Så här års är israeliska tidningar fyllda med artiklar och analyser rörande landets framtid och historia, där somliga menar att Herzls sionistiska arv fortfarande behöver förvaltas, medan andra hävdar att staten Israel har gått in i en helt ny fas. Danny Ayalon skrev igår i Jerusalem Post om vikten av att hålla Herzls dröm vid liv för att säkra landets fortlevnad, medan Ilan Sadeh för Haaretz antar ett annat perspektiv, och behandlar ett mindre smickrande kapitel i sionismens historia, nämligen den passivitet som präglade vissa sionistiska grupper under Förintelsen. Självständighetsdagen är för många israeler och även andra en stor glädjehögtid, men också på sätt och vis en ständig påminnelse om skörheten hos den efterlängtade, men på samma gång fortfarande väldigt unga staten. Palestinier hänvisar till dagen för Israels självständighetsförklaring som "Nakhba", det vill säga "katastrofen", något man minns den 14:e maj, vilket var det datum enligt den västerländska kalendern då den israeliska staten förklarades självständig, men det förekommer även protester i samband med firandet den 5:e Iyar.

Läs mer:

Continuing Herzl's Dream av Danny Ayalon
Israel has no right to be called "heir" to Holocaust victims av Ilan Sadeh