Judaistik.se

Vilken judisk ledare har betytt mest för staten Israels identitet?

Det låter som en av de tentafrågor jag brukar ställa på en av mina judaistikkurser, men i detta fall är det en fråga som ställts i en nyligen gjord israelisk undersökning och som idag publiceras på Ynetnews. Listans toppskikt ser ut så här:

1. R. Abraham Isaak Kook (1865–1935), den förste askhenaziske överrabbinen i det som senare kom att bli Israel, vars mystika och filosofiska texter har fått stort inflytande på den religiösa sionismen.
2. David ben Gurion (1886–1973), staten Israels förste premiärminister som från det att han gjorde alija (invandrade till Israel) 1906 kom att bli en synonym för arbetarsionismen i landet.
3. R. Menachem Mendel Schneerson (1902–1994), den sjunde (och senaste) Chabadrebben som trots att han aldrig satte sin fot i Israel under perioder av sitt liv ändå hade ett enormt stort politiskt inflytande.
4. Theodor Herzl (1860–1904), »sionismens fader» som trots att han aldrig fick se sin sionistiska dröm om en judisk stat gå i uppfyllelse ändå ständigt varit närvarande i israelisk politik.
5. Yeshayahu Leibowitz (1903–1994), filosof och vetenskapsman som gjorde sig känd för sina ofta vassa och kontroversiella synpunkter angående staten Israel
6. R. Elazar Menachem Man Shach (1898–2001), rosh jeshiva för den charediska Ponevezh-jeshivan i Bnei Braq, ofta ansedd som en av den moderna tidens stora rabbinska auktoriteter, religiös förgrundsgestalt för charedipartiet Degel haTora.
7. Shulamit Aloni (1928–), israelisk vänsteraktivist, politisk ledare för Meretz-partiet fram till 1996 och känd som en aktiv förespråkare för att religionens betydelse i det israeliska samhället ska minska.
8. Hayyim Nahman Bialik (1873–1934), författare och poet, ofta ansedd som Israels nationalpoet med stor betydelse för den moderna hebreiskans framväxt.
9. Hannah Senesh (1921–1944), poet och haggana-medlem, vars namn blivit en symbol för hängivenhet och självuppoffring sedan hon tagit sig in i det naziockuperade Europa för att organisera judiska motståndsgrupper.

Några av namnen på listan, som ben Gurion och Herzl, känns självklara – men jag kan tänka mig att det är fler än jag som noterar och förundras över att det bara finns två politiker (tre med Herzl) bland dessa namn och att en del favoriter från tidigare omröstningar (som till exempel Golda Meir, Yitschak Rabin, Menachem Begin och Josef Trumpeldor) saknas. Det mest frapperande i mina ögon är dock att tre religiösa (ortodoxa) företrädare (fyra med Leibowitz) finns med bland de sex toppnamnen. I ett land där 80 % av landets befolkning uppfattar sig som mer eller mindre sekulär är det intressant att notera att man uppfattar statens identitet som så religiöst präglad.