Judaistik.se

Västra muren, eller Kotel (hebreiska för mur) som den oftast kallas i den judiska världen, beskrivs ofta missvisande som en kvarvarande del av det ödelagda Templet i Jerusalem. Västra muren utgör inte en rest av Templet, utan är en del av den västra delen av en stor yttermur som omgärdade Templet. Detta gör den dock inte mindre viktig för världens judar, som i århundraden har kommit till muren för att be. Uttrycket "Klagomuren" eller "Wailing wall" på engelska, började användas under det brittiska mandatet i dåvarande Palestina, och periodvis har muren även kallats så på arabiska. Idag är det framför allt kristna som använder sig av uttryck såsom "Klagomuren", medan judar i regel antingen kallar platsen för Västra muren eller Kotel, eftersom "Klagomuren" som term kanske inte är direkt missvisande, men misslyckas med att beskriva murens betydelse.

Västra murens mystik har mycket att göra med sorgen efter det förstörda Templet, och det sägs att gudsnärvaron, Shechina, tog sin tillflykt i murens stenar efter Templets förstörelse. Alltsedan Templets förstörelse så har judar kommit till platsen för Västra muren, då detta var varit möjligt, för att be och sörja det förlorade Jerusalem. Under perioder så har tillträdet till platsen varit begränsat, beroende på vilka som haft den styrande makten över Jerusalem. Mellan 1948 och 1967, då Jordanien kontrollerade området, var det närapå omöjligt för judar att få tillstånd att besöka muren, och i sionistiska sammanhang beskrivs ofta den dag (7:e juni) då de första israeliska soldaterna nådde fram till muren som en avgörande tidpunkt i landets historia, och som den kanske största segern vunnen under Sexdagarskriget.

Många associerar Västra muren med traditionen att lämna små papperslappar med böner och önskningar mellan stenarna, och såväl judar som icke-judar brukar göra detta åtminstone då de besöker platsen för första gången. Ett par gånger per år, bland annat inför Pesach, rensas muren från dessa lappar som sedan begravs på samma vis som trasiga bönböcker och andra religiösa objekt som inte längre kan användas. Många tuden människor besöker Västra muren dagligen, i synnerhet på Shabbat och andra högtider, då gudstjänster med tusentals, ibland tiotusentals deltagare hålls. Ett exempel är högtiden Shavuot, som i år firas i slutet av maj, som på Templets tid var en fallfärdshögtid, och som idag får många att resa till Jerusalem och samlas vid Västra muren vid soluppgången.

Västra muren är både en glädjens och sorgens plats, och medan somliga menar att staten Israels existens är nog, så hoppas många andra judar på att Templet, Beit HaMikdash, en dag skall återuppbyggas. Frågan är då vad som skulle hända med Västra muren, idag centrum för den judiska religiösa världen. För även om en gammal mur kanske kan tyckas vara ett torftigt substitut för ett storslaget Tempel, så skulle ett existerande Tempel i Jerusalem förändra judendomen, eftersom man skulle vara tvungen att ta ställning till vilken funktion det nya Templet skulle ha, hur det skulle administreras, och hur man skulle kunna anpassa dagens judiska litugi till de nya förutsättningarna. Judisk liturgi idag är i mångt och mycket en längtans liturgi, och symboliken kring Västra muren som en seglivad, till synes oförstörbar rest av en svunnen tid är intims förknippad med det judiska folket.

Kuriosa: för den som inte har möjlighet att själv ta sig till Jerusalem och Västra muren erbjuder en rad hemsidor möjligheten att lämna "virtuella" lappar som sedan skrivs ut och lämnas på plats. Man kan även använda sig av en typ av "bönekurir" som ber åt en vid muren. Dessutom finns möjligheten att dygnet runt följa vad som händer vid muren på nätet, via Kotel Camera.

Jag fick en fråga i helgen gällande överrabbinatet i Israel, och varför ämbetet är uppdelat på två poster, den sefardiska och den askenasiska. Själva tanken med ett överrabbinat är inte ny, och i några hundra år hade Jerusalem en överrabbin som gick under titeln Rishon leZion, "Sions förste". Denna person representerade den gamla yishuv som bodde i Jerusalem inför den osmanske sultanen. Under artonhundratalet utökades posten till att representera även övriga judar i det osmanska riket, och de två rabbinaten Konstantinopel och Jerusalem samlades under en Rishon leZion. Tidigare hade rabbinatet i och ikring Konstantinopel letts av Hakham Bashi, som är den titel som Turkiets överrabbin fortfarande bär. Dessa institutioner var per definition sefardiska sådana, och därför kallas än idag Israels sefardiske överrabbin ofta för Rishon leZion.

1921, då det som idag är Israel låg under brittiskt mandat, skapades det tudelade överrabbinatet enligt brittisk modell. Denna modell följde med in i den moderna staten Israel, varför landet än idag har två överrabbiner. Det tudelade ämbetet är således inte, vilket somliga tror, en konsekvens av osämja och konkurrens mellan de två traditionerna, snarare är det så att det av britterna skapade systemet har bidragit till att om inte skapa så i alla fall främja schismen mellan sefarder och askenaser i det moderna Israel. Att sammanfoga de två posterna till en skulle vara problematiskt, eftersom sefardiska judar i Israel kan hävda att landets överrabbin bör vara sefardisk Rishon leZion eftersom det traditionellt varit så, emedan askenaser kan hävda att de idag är i majoritet i den ledande religiösa sektorn. Ett roterande system skulle kanske vara ett alternativ, men inte skilja sig så mycket från dagens uppdelade dito. Sedan 1919 finns även ett askenasiskt anti-sionistiskt rabbinat i Jerusalem, Edah haCharedit, och på senare år har även en sefardisk gren vuxit fram.

Med andra ord har Israel idag två överrabbiner eftersom det brittiska styret dels modifierade det gamla rabbinatet som leddes av Rishon leZion, dels tog till vara europeisk-judiska intressen genom att tillåta de nyanlända askenasiska judarna att ha ett eget styrande organ, vilket också kan ses som en rest från det osmanska riket där varje minoritet respresenterades av en separat ledning.

Under den gångna veckan har läsare hittat till Judaistik.se bland annat genom att googla "svenska texter till jesus christ superstar" och "australiensiska högtider", samt "glasögonmode". Något mindre förvånande är frågan "Vad finns det i en synagoga?", en fråga som jag nu ska försöka besvara.

Innan vi går in på vad som finns i synagogan kan det vara på sin plats att stanna till ett ögonblick vid själva synagogan. Ni som har sett exempelvis Malmö synagoga eller stora synagogan i Stockholm skulle antagligen bli förvånade vid synen av många synagogor i Israel, där synagogorna ofta är av det blygsammare slaget. Det finns inga riktlinjer för hur en synagoga skall se ut eller vara konstruerad, men ofta är de inspirerade av tidstypiska arkitekturtrender, och/eller anpassade efter förutsättningarna (exempelvis i de fall de är inhysta i vanliga boningshus). Ordet synagoga är ett grekiskt ord som kan översättas som en typ av samlingsplats, och behöver alltså i sig inte ha en religiös innebörd. Synagogan är inte tänkt att ersätta Templet i Jerusalem, och därför används sällan uttrycket "tempel" för att beteckna moderna judiska bönehus, förutom i USA, där "temple" ofta används av icke-ortodoxa judar istället för "synagogue". Yiddishuttrycket "shul" används av askenasiska judar världen över, men har även spridit sig till engelskan, och används således även av människor utan yiddishanknytning. Hebreiska uttryck används också, exempelvis beit midrash (hus för studier), beit knesset (samlingshus) och beit tefilah (bönehus), uttryck som tar fasta på de olika användningsområdena hos synagogan. Det finns ett flertal sefardiska motsvarigheter till "shul", varav "knis" och "esnoga" är de vanligast förekommande.

Om vi återgår till de 3 hebreiska uttrycken ovan så sammanfattar de på ett bra sätt synagogans syfte, nämligen att fungera som ett bönehus, en plats för studier och som en mötesplats. Ofta består synagogor av en större gudstjänstlokal, en separat avdelning för möten, kiddush och liknande, samt mindre rum för studier och kanske även bibliotek. De minsta synagogorna kan inte med nödvändighet hysa alla dessa olika avdelningar, men brukar i alla fall ha en bönelokal som även kan användas för studier, samt ett samlingsrum. Det rum som med största sannolikhet är det mest intressante för frågeställaren är bönerummet, och det är också i detta rum vi finner en del gemensamma nämnare synagogor världen över emellan. En bra tumregel är, att ju mer ortodox/traditionell synagogan är, desto större chans är det att samtliga av följande element finns på plats:

Aron Ha-Kodesh är det skåp i vilket Torahrullarna förvaras. Antalet rullar skiljer sig från synagoga till synagoga, men två torde vara vanligast. I de flesta lokaler där det är möjligt är Aron Ha-Kodesh placerat så att det vetter mot Jerusalem, eftersom bön sker i riktning mot Jerusalem, så även inom Israel.

Bimah är en typ av pulpet som beroende på inriktning av judendom antingen kan vara placerad i mitten av synagogan eller längst fram, i likhet med altaret i en kristen kyrka. Sefardiska synagogor och mer ortodoxa askenasiska synagogor har hållit fast vid att bimahn skall vara placerad i mitten, med hänvisning till bimahns placering under Templets tid mitt i en av förgårdarna till själva Templet. Torahläsningen i gudstjänsten sker från bimahn, och ibland används även bimahn av den person som leder gudstjänsten.

Pulpet, ofta placerad vid sidan av eller snett framför Aron Ha-Kodesh, varifrån kantorn leder bönerna. Rabbinen har ofta en pulpet riktad mot församlingen, men kan även använda bimahn.

Ner Tamid, en lampa (idag i regel elektrisk) som alltid är tänd, för att symbolisera den evigt brinnande lampan i Templet.  

Bänkar eller liknande för församlingen. Vissa böner i den judiska liturgin kräver att man står upp, emedan församlingen i regel sitter ner under övriga delen av gudstjänsten. Bänkarna kan antingen vara arrangerade på ett sådant vis att de alla vetter mot Aron Ha-Kodesh, alternativt mot bimahn i de fall då den är placerad i mitten. Under bön vänder man dock sig mot Aron Ha-Kodesh oavsett var i synagogan man sitter. I ortodoxa synagogor finns alltid en mechitza, som delar av männens och kvinnornas del av synagogan. Mechitzan består ofta av en upphängd tyggardin eller liknande. I vissa fall finns även en eller flera läktare avsedda för församlingens kvinnor. Mer liberala men ändock traditionella synagogor kan exempelvis avsätta ena halvan av synagogan för kvinnor och den andra för män, och reformsynagogor har i regel blandad placering. Församlingar som hyser olika grenar av judendomen, som exemelvis är fallet i länder med liten judisk befolkning, kan ha en sektion som är blandad och en som är uppdelad, eller en flyttbar mechitza för de tillfällen då en sådan behövs.

Andra vanliga inslag i en synagogas inredning är en menorah, hyllor för bönböcker och diverse dekorationer. Dekorationerna är oftast av det ornamentala slaget då man enligt judisk tradition bör avstå från avbildningar av levande varelser och i synnerhet människor.  

I bloggstatistiken för Judaistik.se kan vi som bloggar följa hur läsare hittar hit, och ofta sker det genom sökmotorer som exempelvis google, där ni läsare har skrivit in sökord eller frågor och på så vis hamnat här. Vissa sökord återkommer ofta: "judaistik", "judendom", "sefarder/askenaser" och så vidare, samt de något mer otippade "matisyahu" och "fizzy bubblech"... Bland frågorna märks också återkommande formuleringar: "vem är jude?", "vad är kosher?" och så vidare. Ett nytt inslag här på bloggen kommer att vara att jag kommer ta fasta på att försöka svara på en del av dessa frågor, ifall svaret inte går att hitta direkt bland de befintliga inläggen. 

Den första frågan jag ska försöka ge ett svar på är en fråga som ledde en googlare hit tidigare i veckan: "Judendom - Vad är en rabbin?"

Rabbiner kallas ofta felaktigt för "judiska präster". Att använda översättningen "präst" för att beteckna "rabbin" är att göra rabbinbegreppet smalare än vad det är, och dessutom har det funnits ett judiskt prästerskap som inte har varit aktivt sedan andra Templets förstörelse. Kort sagt: de präster som verkade i Templet i Jerusalem var inte rabbiner, och dagens rabbiner är inte präster. Den judendom som vuxit fram efter Templets förstörelse, och som är den idag förekommande, kallas för rabbinsk judendom.

Ordet "rabbin" betyder ungefär "mästare" och det hebreiska ordet har samma rot som ordet "rabbah", som betecknar storhet. Variationer av titeln är exempelvis "rav" och "rebbe". Det är mer korrekt att benämna rabbiner som lärare än som präster, och dessutom har rabbiner ofta ett juridiskt inslag i sitt ämbete som kristna präster saknar. Därtill likställs ofta "prästen" i den kristna världen med "den som leder gudstjänsten", och där skiljer sig gudstjänsten i synagogan där bland andra kantorn har en mycket framträdande roll, från gudstjänsten i kristna kyrkor.

För att bli rabbin måste du vara såväl expert på exegetik och judiska traditioner och liturgi som judisk lag; halakha. Sättet att ordinera rabbiner kan se olika ut beroende på gren av judendom, men i regel studerar man för att sedan få en officiell (utfärdad av någon judisk akademi) eller inofficiell "smicha", ordination. Denna ordination har två grader, där den första som kallas "yoreh yoreh" indikerar att rabbinen är kapabel till att rådgiva och fatta beslut i religiösa frågor av en rad olika arter. Det kan handla om vad som är kosher och vad som är tillåtet på sabbaten, vilket beteende och vilken klädsel som är lämplig och så vidare. Den andra graden kallas "yadin yadin" och den som är rabbin av denna grad har rätt att kalla sig dayan, alltså domare, och fungerar som en typ av jurist även i frågor som inte rör det privata religiösa livet. Inte alla verksamma rabbiner har en smicha av den andra graden, däremot tendera de rabbiner som exempelvis arbetar vid en religiös domstol, en så kallad beit din, att ha det. Definitionerna för yoreh yoreh respektive yadin yadin återfinns i Talmud. Enligt judisk tradition går själv ordinationen tillbaka till Moses själv, som gav smicha åt bland andra Joshua.

Inom de olika grenarna av ortodox judendom ordineras och erkänns endast manliga rabbiner, och beroende på gruppering kan en rad olika saker krävas av rabbinen förutom en formell eller informell smicha. Reformerta/liberala grenar samt vissa grupperingar inom den konservativa rörelsen godkänner även kvinnliga rabbiner. Rabbinens roll kan se väldigt olika ut, och i regel har en församlingsrabbin en rad olika uppdrag. Historiskt sett har många rabbiner även haft andra yrken, vilket kan vara fallet än idag. Rabbinens roll har i århundraden sett olika ut i askenasiska respektive sefardiska sammanhang. Rabbinat som en institution växte fram i den askenasiska världen, och rabbiner var oftast avlönade av församlingen eller en typ av judisk politisk organisation i stil med en kommunstyrelse. I den sefardiska världen har rabbiner i regel försörjt sig genom lekmannaarbete vid sidan av, och ibland med hjälp av så kallade "Torahdonationer" från välbärgade individer, eller stipendier i utbyte mot undervisning. Ofta har den sefardiske rabbinen setts som en mystiker, vilket inte alltid har varit fallet med hans askenasiske motsvarighet. I dagens Israel och USA har den sefardiska rabbinrollen närmat sig den askenasiska.