Judaistik.se

För en månad sedan hade Pojken i randig pyjamas (The Boy in Striped Pyjamas, 2008) premiär i Sverige, eller rättare sagt: den gick upp på en av Stockholms biografer – för den verkar hittills inte ha distribuerats till fler av landets biografer. De recensioner jag sett har varit positiva, men efter att ha sett filmen kan jag inte låta bli att härma Astrid Lindgrens rumpnissar: »Voffor gör di på detta viset?»

Filmen handlar om den åttaårige tyske pojken Bruno (Asa Butterfield) som lever ett tryggt och bra liv i 1940-talets Berlin. En dag berättar hans föräldrar att Pappa SS-officeren (David Thewlis) fått ett nytt jobb och att hela familjen ska flytta till landet. Familjen ska få eget fint hus med trädgård, berättas det, men exakt vad pappas jobb går ut på är det ingen som säger. Bruno – som ska bli upptäcksresande när han bli stor – blir snabbt uttråkad i familjens nya hus. Det enda intressanta i närheten är den stora, konstiga »bondgården» som syns från hans sovrumsfönster, och där alla bönder har randig pyjamas. Trots förbud smiter han en dag iväg genom skogen till »bondgården», där han på andra sidan taggtrådsstängslet träffar Schmuel (Jack Scanlon) – en pojke i sin egen ålder och klädd i »pyjamas». Sakta börjar en annorlunda vänskap växa fram dem emellan, för att slutligen kulminera när Bruno beslutar sig för att krypa under stängslet och iklädd en lånad »pyjamas» upptäcka lägret tillsammans med Schmuel.

Här kan du se filmtrailern:

Det är en stark film. Inget snack om saken. »Pojken i randig pyjamas», skriver till exempel Ronny Svensson på TV4.se, »är en liten film som ställer de stora frågorna och man bär med sig den långt efter det att eftertexterna slutat rulla. Kort sagt är den det bästa och mest nödvändiga man kan se på bio just nu!»

Filmen är baserad på en bok med samma namn, skriven av John Boyne, som har blivit en enorm succé, och översatts till en rad olika språk (inklusive svenska). När jag läste boken kunde jag knappt släppa den innan jag läst färdigt den. Den är skriven som en barnbok. Hela den fabelaktiga berättelsen återges utifrån ett barns perspektiv, men med naivt charmiga formuleringar och vändningar som säkert tilltalar oss vuxna mer än barn. Ett exempel: pappas chef, säger Bruno genomgående i boken, heter »the Fury» och platsen dit familjen flyttar kallas »Out-With». Frågan är om dessa ordlekar uppfattas av yngre öron, men oavsett vilket är detta en berättelse riktad till yngre läsare. Filmen däremot är barnförbjuden – och detta, menar jag, verkar vara signifikativt för dagens Förintelsefilmer: inte ens det som uttryckligen utger sig för att vara en »fabel» (eller »en sorts saga» som den svenska undertiteln är) kan längre återges på filmduken som en fabel eller en saga. För att uppfattas som en Seriös och Viktig Förintelsefilm idag, måste regissörer uppenbarligen göra våldet mer autentiskt och påtagligt, och gärna ta med tittaren bortom det smakligas gräns.

I Boynes bok finns en tydlig gräns mellan pappans värld och den övriga familjens ombonade och skyddade verklighet. Det enda hotfulla är egentligen en av pappans soldater, vars ögon gör Bruno rädd, men ingen av familjemedlemmarna verkar egentligen medveten om vad pappans arbete handlar om – och inte heller vi läsare får reda på det förrän efter några kapitel. I filmen råder det däremot inget tvivel om vem pappan är. Redan från första scen är den nazistiska närvaron framträdande. Mamman upptäcker och konfronterar pappan om hans smutsiga arbete, och storasyster i familjen blir tidigt en sann nazist. Kort sagt: Den fabelaktiga värld som boken genomsyras av är i filmen ersatt av en ganska krass och hård verklighet.

När Schindler's List dök upp på biograferna för femton år sedan reagerade många kritiker våldsamt på att det där finns en scen inifrån gaskammaren. Detta, menade man, var att passera en osynlig gräns: det som hände i gaskamrarna har man ingen rätt att skildra. Hur kunde Spielberg exploatera och frossa i det som fanns på den andra sidan av gaskammardörren? Trots att Pojken i den randiga pyjamasen går ett steg längre än Schindler's List i detta avseende har jag ännu inte sett någon recensent reagera på hur man här frossar i gaskammarens dramaturgi. Hur kommer detta sig?

Egentligen slutar både bok och film på samma sätt, men trots detta känns det som två olika slut, eller snarare: två olika sätt att förhålla sig till Förintelsen. Boken avslutas med familjens fruktlösa sökande efter den spårlöst försvunna Bruno. På så sätt formuleras ett outsagt »vad hände», vilket öppnar upp för frågor och samtal. Filmen däremot slutar med en formidabel knockout. Visserligen har det fatala slutet antytts redan tidigare i filmen, med trots detta knockas vi som filmtittare av filmens avslutande scener. Här lämnas inget kvar åt fantasin. Fabeln har ersatts av tre kvarlevande familjemedlemmars primalskri. 

Men vad säger detta filmslut om oss tittare? Har vi blivit så mentalt och känslomässigt avtrubbade att dagens Förintelsefilmer måste bli allt mer realistiska, och pressa det osmakligas gräns allt längre bort för att vi ska bli berörda? Och vad beror i så fall detta på? Kan det vara så illa att Förintelsen idag exploaterats av filmindustrin i så hög utsträckning att filmerna inte längre hjälper oss att minnas det som skedde under 1940-talet? Kan det vara så att vi idag betraktar dessa filmer som ren och skär underhållning – och att regissörer därför känner sig tvingade att gå bortom det smakligas gräns för att komma bakom vårt skyddande pansar?