Judaistik.se

När sionismen växte fram runt år 1900 valde majoriteten av de ortodoxa judarna att motarbeta sionisterna. Sionismen, menade det ortodoxa etablissemanget, var en skymf mot Gud, eftersom dess anhängare tog avstånd från religionen och istället föresatte sig att göra något som var förbehållet Gud att göra, nämligen att skapa en judisk stat. Några ortodoxa rabbiner gick mot strömmen – däribland R. Avraham Isak Kook – och menade att sionismen inte nödvändigtvis stod i motsättning till religiös judendom. Denna gren inom sionismen går under beteckningen religiös sionism, och många av dess anhängare (som idag bland annat kallas för Kippot Sruggot efter männens stickade kippor) är emot att Israel lämnar tillbaka ockuperad mark och har själva valt att leva i bosättningar på Västbanken.

Ända sedan den religiösa sionismen såg dagens ljus har den försökt att hitta en balans i förhållandet mellan ett liv i enlighet med halakha, sionism och modernism. Medan de ultraortodoxa judarna drog sig undan det omgivande, sekulära samhället och föredrog att bo i skyddade enklaver, valde den religiösa sionismens företrädare att ta »vanliga» arbeten och leva integrerat i det moderna israeliska samhället.

Men något håller på att hända.

...

Under de senaste tio-femton åren har delar av den religiösa sionismen blivit allt mer ultraortodoxt präglad. Inom rörelsen finns idag ett allt tydligare religiöst »ideal» där sekulära arbeten i allt högre utsträckning får stå tillbaka för Tora-studiet och de halakhiska tolkningarna blir allt mer strikta. Det är ett ideal där man inte längre vill befatta sig med modern forskning eller akademiska studier, och där alltmer blir tabubelagt – till exempel hålls pojkar och flickor separerade på ett sätt som tidigare endast skedde i ultraortodoxa kretsar. Brytpunkten, menar många, kom med evakueringen av bosättningarna i Gaza år 2005. Farhågorna som då restes att de religiösa sionisterna skulle tappa tilltron till sionismen och välja ett mer ultraortodoxt liv verkar ha besannats.

I en nyutkommen bok – Leshem Shamayim (»I himlens namn») – riktas stark kritik mot denna utveckling inom religiös sionism. Författaren, Yigal Ariel, tillhör själv ledarskapet inom den religiösa sionismen, och i boken anklagar han rörelsen för att vara vilseledd och agera irrationellt. Religiös sionism, säger han, är på fallrepet. Man håller på att såga av den gren man sitter på. Istället för att utbilda människor till vidsynta och självständigt tänkande individer, skriver han, så uppfostras anhängarna nu till att bli lydiga och att inte ställa besvärliga frågor. Utvecklingen går så snabbt, hävdar han, »that I felt that if my book was not published soon there would be nobody in the religious Zionist world left to address».

Något håller alltså på att hända i det israeliska religiösa landskapet, men frågan är vad? För några dagar skrev Nike ett inlägg om att ultraortodoxa judar går på gympa och börjar vilja bli mer lika det omgivande samhället. I den artikel som inlägget hänvisar till säger Tamar El-Or: »The Haredi no longer wants to be different, ‘the chosen people.’ He wants to be normal, a religious person with a job and money, who sometimes also goes out to have fun.» Samtidigt verkar alltså de religiösa sionisterna – som vanligtvis förespråkar denna »moderna» hållning – i allt högre utsträckning vilja avskärma sig från detta samhälle. Är det kanske en religiös rockad som håller på att ske?

_{Läs mer:}

• _{'Religious Zionism sucked into abyss of haredi lifestyle'}
• _{Losing Faith}
• _{Returning the disengagement ring}