Judaistik.se

För någon vecka sedan – i samband med Lag ba’Omer – brändes ett stort antal Nya testamenten i Or Yehuda (i närheten av Tel Aviv) som ett led i en charedikampanj för att driva iväg missionerande messianska judar från staden. Reaktionerna i framför allt israelisk media har varit kraftig. Stadens borgmästare har offentligt gått ut och bett kristna om ursäkt för att man på detta sätt skadat relationen mellan judar och kristna, och händelsen har fördömts på olika sätt – inte minst eftersom händelsen väcker minnen från nazisterna bokbål 1933. Jag vill på inget sätt försvara det som skedde i Or Yehuda – men jag tror inte att syftet med detta bokbål var att skada relationen mellan judar och kristna, inte heller att diskreditera messianska judar. Det primära syftet, tror jag, var snarare att stärka en kollektiv judisk identitet.

Det är inte första gången i judisk historia som judar bränner andra judars böcker. I Jeremia, kapitel 36, berättas hur kung Jojakim skar sönder en bokrulle med Jeremias profetior och kastade den i elden, och efter det att kung Nebukadnessar erövrat Jerusalem befallde Ezra att alla heliga texter skulle brännas. När Maimonides More Nevukhim (Vägvisare för rådvilla) publicerades väckte hans filosofiska formuleringar så ont blod att judiska grupper tog hjälp av dominikaner för att i någon missriktad ekumenisk anda bränna upp boken, och när Mordechai Kaplan 1945 i New York presenterade sin siddur – där en del klassiska formuleringar strukits eller ersatts av andra (däribland Maimonides 13 »trosartiklar») – bemöttes detta av den traditionella judenheten med stor avsmak vilket bland annat ledde till att man ex-kommunicerade Kaplan och brände hans bönbok.

...

Under judisk historia har det ju också hänt att ickejudar bränt upp judiska böcker. Bokbålen i nazityskland år 1933 är redan nämnt, men samma sak hände även i till exempel Paris år 1144 och senare 1239 då judiska texter (bland annat Talmudvolymer) brändes av nitiska kristna. Går man utanför den judiska historien ser man att bokbål som företeelse är ännu vanligare. I kristen kyrkohistoria är det nästan mer regel än undantag att kristna grupperingar bränt upp andra kristna grupperingars texter – och även i andra traditioner och kulturer har det förekommit.

Men varför bränner man egentligen böcker – och vilka är det som gör det?
Spontant känns det ganska osannolikt att charedim i New York, London eller Antwerpen skulle bränna kristna biblar, och skulle man ha gjort det så skulle omvärldens reaktioner ha blivit betydligt starkare än de blev för en vecka sedan. Svaret på den senare frågan måste därför vara: för att man har makt och/eller tolkningsföreträde att göra det. Detta gäller alla de olika fall av bokbål jag hittat exempel på, och syftet till bokbålet brukar alltid motiveras med att det är för det godas sak. Men kanske är det också en annan sak som förenar bokbrännare: kanske känner de sig hotade? Kanske är de helt enkelt rädda? Man skulle kunna tänka sig att de som har makten är självsäkra och starka – men kanske är det i själva verket tvärtom?

Att bränna böcker är ett försök att utplåna tankar och idéer som av olika anledningar uppfattas som »heretiska» och »farliga». Under historiens gång har det ofta handlat om religiösa åsikter som man från etablissemangets sida önskat sätta stopp för, men frågan är om inte nitiska amerikanska pastorers brännande av Harry Potter-böcker också kan förstås på detta sätt. Men historien har visat att dessa »heretiska» tankar inte kan brännas upp. Ett bokbål »avrättar» inte de tankar som finns i böckerna. Nya filosofier, idéer och tankegångar är inte låsta till den nedtecknade texten, och därför tycker jag inte att en sådan här förklaring är tillräcklig. Syftet med att bränna böcker måste vara något annat.

I min undervisning hänvisar jag ofta och gärna till Anthony Cohens tankar om »symbolisk gränsdragning» – och jag tror att detta tänkande i högsta grad är tillämpbart även här. Alla gemenskapers identitetskonstruktion baseras i någon form på en gränsdragning mellan ett »vi» och »de Andra». »Vi» förenas av att vi gör, tänker, lever och agerar på ett speciellt sätt som medför att vi inte är som »de Andra». »Vi» är speciella; »vi» är inte som »de Andra» – och genom att ständigt förstärka gränsdragningen mellan dessa två positioner förstärks den egna identiteten.

Med detta sätt att förstå bokbål blir brännandet av böcker framför allt en symbolisk handling. Syftet är inte att primärt stoppa dessa nya tankar, inte heller att stoppa de som företräder dessa tankar. Syftet med bokbål handlar först och främst om att genom en symbolisk handling stärka den egna gemenskapens identitet. Man konstruerar, eller kanske snarare förstärker, gränsdragningen mellan »vi» och »de Andra» med hjälp av en symbolisk handling. Genom själva akten att bränna böcker sänder man en signal inåt gruppen att dessa tankar är något som kännetecknar »de Andra» och som »vi» inte ska ta del av. »Vi» är något annorlunda. Den grupp som brände biblar i Or Yehuda upplevde kanske att gränsdragningen mellan »ortodoxa judar» och »messianska judar» inte längre uppfattades som klar och distinkt. Kanske hade de messianska judarna börjat närma sig de ortodoxa judarna i sitt sätt att leva – och när gränsdragningen mellan ett »vi» och ett »de Andra» på detta sätt blir diffust behövs handlingar som på till exempel symbolisk väg förstärker den gränsdragning på vilket den kollektiva identiteten baseras.

Stämmer detta sätt att tolka förra veckans bokbål i Or Yehuda, så handlar brännandet inte om att en grupp judar skändat den kristna bibeln. Det handlar snarare om att en grupp judar på symbolisk väg vill tala om att här går gränsen mellan judendom och det som inte är judendom. Bokbålets symboliska budskap skulle då vara att judar som distribuerar och/eller äger den kristna bibeln är inte judar. Om detta sedan är en bra eller dålig gränsdragning är en helt ny frågeställning …