Judaistik.se

Min favorithögtid under det judiska året är utan tvekan tu bishvat. Den infaller under den tidiga våren i Israel (nej, tyvärr är den inte riktigt här i Sverige än...) och har kommit att bli judendomens egen ekologidag. Det är en ovanlig högtid på flera sätt, och det är kanske därför jag gillar den så mycket.

På den judiska högtidsrangordningen klassificeras den som helg (tillsammans med purim och chanuka), men inte som helghelg då man måste följa vissa specialbud (som exempelvis Shabbat). Det är jämte chanuka dessutom den enda helg som inte firas i synagogan. Så hur firar man då, och varför?

Tu bishvat nämns inte i Bibeln, utan dyker upp först på 200-talet i Mishna. Där beskrivs den som trädens nyår, vilket i praktiken innebär att det är då jordbruksåret tar vid. Ungefär tusen år senare tog kabbalisterna fasta på just trädaspekten och skapade en ritual att fira naturens skiftningar. Denna ritual har på senare tid återigen blivit ett populärt sätt att högtidlighålla tu bishvat, och liknar den måltid som intas vid pesach. Liksom under sedermåltiden dricks fyra bägare vin, och man äter mat som symboliserar olika typer av människor (jämför med »de fyra sönerna»). Den första bägaren består av vitt vin, som symboliserar vintern. Vid nästa intag av vin häller man i några droppar rött så att man kan se hur vintern sakta övergår till vår, och tredje glaset ska helst likna rosévin. När turen kommit till den fjärde och sista bägaren har våren slagit ut i full blom, och vinet bör vara av den rödaste nyans som går att finna. Intaget av frukten fungerar på liknande sätt. Minst fyra olika sorters frukt med och utan skal samt kärnor bör välsignas och intagas, och representerar då olika sätt att förhålla sig till världen.

Ett annat populärt sätt att fira helgen är att göra som de tidiga sionisterna på 1800-talet. När dessa började flytta till Palestina och organisera sig i jordbrukarsamhällen var trädplantering ett effektivt sätt att skydda sina odlingar, genom att ökensanden då inte bredde ut sig. I dagens Israel högtidighålls tu bishvat fortfarande med just trädplantering, och alla (judiska) skolor deltar i festligheterna. Så här i klimathotets skugga är det ett utmärkt sätt att visa sin sympati med Moder Jord, även om man på våra breddgrader kanske först måste förså inomhus.

För den som inte har gröna fingrar går det även att köpa skog eller vatten i områden med utbredd torka (främst Israel), vilket är poppis bland diasporajudar även vid andra tillfällen än just tu bishvat.

Så har vi bara en fråga kvar: varför helgen heter som den heter. Den som kan hebreiska vet att tu betyder 15 och shvat är namnet på månaden, och det är också det datum helgen firas på. Därmed kunde saken vara avslutad, men faktum är att det finns ett alternativt datum att fira på, nämligen den första i shvat (alef bishvat). De gamla rabbinerna Hillel och Shammai bråkade nämligen (vad annars?) om vilket datum som passade bäst. Förmodligen baserade sig deras åsikter på när vinterregnen upphörde i respektive hemvist, samt hur beroende de var av jordbruket. Shammais anhängare var något mer välbärgade och höll till i det varmare kustlandet, varpå de ansåg den första i månaden som bäst passande. Hillel däremot befann sig uppe i det svalare Galileén och hävdade att våren anlände två veckor senare. Av högtidens namn att döma kan man lätt gissa sig till vem av de två herrarna som gick segrande ur striden.

[Yael]