Judaistik.se

I kväll kommer »Ma Nishtana» att höras i otaliga judiska hem som en del av påskseder-måltiden. Traditionen lär att den yngste vid bordet ska ställa fyra frågor, vilka i sin tur är upptakten till att påskberättelsen återberättas. Men vilken tradition talar vi egentligen om? Varför ställs just dessa frågor, hur många är frågorna egentligen och är det självklart att de ställs?

Nyligen utkom The Schechter Haggadah: Art, History and Commentary, och jag har bara hunnit bläddra i den – men kan snabbt konstatera att detta är ett verk som borde intressera många. Boken är uppdelad i tre delar: påskhaggadans text, en fantastisk samling illustrationer hämtade från olika haggada-utgåvor samt en utförlig kommentar över påskhaggadans olika delar. Det är i denna tredje del jag snabbt hamnade – för här ges information som lätt attraherar en akademiker.

»Ma Nishtana», kan man till exempel läsa i boken, är ursprungligen inte en samling frågor som ska ställas av yngste sonen. Att sonen skulle ställa frågor denna kväll där allt var så annorlunda togs för givet, och Ma Nishtana var helt enkelt den nödlösning som en pappa fick ta till om sonen inte ställde – eller inte kunde ställa – några frågor. Syftet med Ma Nishtana var helt enkelt att få igång seder-berättelsen, och var sonen nyfiken och ställde frågor av sig själv behövdes inte »Ma Nishtana». Därför bör »Ma Nishtana» inte översättas med en fråga – »varför är denna kväll annorlunda»? – utan mer med en formulering typ »Hur annorlunda är inte denna kväll!» Det var först i eftertalmudisk tid som Ma Nishtana blev ett obligatoriskt inslag i sedermåltiden, och har så varit sedan dess.

Dessutom är det så att Ma Nishtana inte alltid har låtit på samma sätt. Från början var »de fyra frågorna» till exempel bara tre. Frågan om varför man sitter tillbakalutad dök först upp under medeltiden – då detta bruk var totalt främmande och därför triggade frågor. Av de övriga tre frågorna är det dessutom så att det bara är en av frågorna som passerat från generation till generation utan att ha förändrats, nämligen den om chametz och matza. De övriga två har haft lite olika ordalydelser under tidens gång.

Budskapet i The Schechter Haggadah är alltså att påsksedern – likt mycket annat i judisk tradition – förändrats under tidens gång. När judiska familjer i kväll sätter sig till bords och tillsammans läser påskhaggadans ord kommer de inte att säga samma sak som generationer före – å just det om något är väl ett tecken på att judendomen är i full vigör.

Chag sameach!