Judaistik.se

Templet i Jerusalem var inte bara judarnas religiösa centrum, dit judar med jämna mellanrum förväntades bege sig och framföra offer. Templet i Jerusalem fungerade också som judarnas nationalbank och riksdag. Det var här judar placerade sin förmögenhet, och det var här som Sanhedrin sammanträdde och tog politiska beslut som rörde landets befolkning. Templet var alltså synnerligen central för judars nationella och religiösa identitet – och det var självfallet därför som romarna valde att rasera templet när de vill kuva det judiska upproret år 70.

Vad man ofta glömmer bort är att templet i Jerusalem bara var ett av många judiska tempel. I 1 Kung 12:29-30 kan man till exempel läsa om hur kung Jerobeam byggde två konkurrerande tempel, ett i Betel och ett i Dan, och än i dag offrar samaritaner på den plats på berget Gerizim där ett annat konkurrerande tempel var beläget. Ytterligare två tempel fanns i Egypten, ett i Leontopolis och ett i Elefantine. Templet i Leontopolis finns omnämnt hos bland annat Josefus och i Talmud. Det tros ha byggts på 200-talet fvt och existerade fram till år 73 evt då romarna även krossade detta. Templet i Elefantine existerade fram till någon gång på 500-talet fvt. Mer information om dessa två tempel i Egypten finns i den nyligen publicerade Jerusalem Post-artikeln The papyrus path.

Det faktum att det under historiens gång funnits flera konkurrerande tempel kan tolkas på olika sätt. Ett sätt är att likt till exempel Gregory Petersen i Power and Place (2001) se templet i Jerusalem som det främsta templet och utifrån detta tolka förekomsten av rivaliserande tempel som ett bevis på detta. De övriga tempel som fanns, menar han, ska tolkas som olika regenters försök att bryta Jerusalemtemplets dominans med hjälp av konkurrerande tempel. Själv lutar jag mer åt tanken att det under antik tid fanns olika »konkurrerande» judendomar, var och en med sin kultplats dit gemenskapens identitet knöts. Templet i Jerusalem skulle alltså vara ett av många tempel.

Det brukar heta att det är segraren som skriver historien. Det faktum att vi idag nästan uteslutande talar om templet i Jerusalem skulle utifrån detta perspektiv vara ett bevis på att det var den grupp som var knuten till templet i Jerusalem som var starkast. Om det berodde på att de med maktspråk »raderade» ut andra judendomar eller om det berodde på att de var bäst rustade att stå emot assimilation och andra hot mot gemenskapens särart och identitet låter jag vara osagt. I det långa loppet var det denna judendom som »vann», medan övriga grupper av olika anledningar försvann från scenen, kanske till följd av assimilation, kanske som en konsekvens av att deras kultplatser utplånats. Till skillnad från dessa lyckades den grupp vi idag känner under namnet rabbinsk judendom behålla sin identitet även efter mötet med den hellenistiska kulturen och efter det att deras kultplats utplånats – om än i en något rekonstruerad form – och därmed vore det kanske på sin plats att lansera tanken på Johanan ben Zakkai som den verklige grundare av dagens judendom. Men det är en helt annan historia …