Judaistik.se

I den morgonbön som många religiösa judiska män ber varje morgon återfinns följande tacksägelse: »Lovad vare du, Herre vår Gud, världens konung, som inte skapat mig till kvinna.» Varför tackar han Gud för detta? Är det så hemskt att vara kvinna enligt judisk tradition att en man varje morgon måste rikta sig till Gud för att tacka för att inte ha skapats till kvinna?

Ur ett psykologiskt perspektiv kanske en del män tänker på detta sätt, men detta kan knappast vara förklaringen till att denna bön bes varje morgon. Ur ett historiskt och sociologiskt perspektiv är det lätt att konstatera att judendomen är en patriarkal religion med till exempel en tydlig rollfördelning mellan mäns och kvinnors uppgifter. Men detta känns inte heller som någon bra förklaring.

Idag hörde jag följande: Vem är mest rättfärdig? Den som gör en god gärning eftersom han är ålagd att göra den, eller den som gör det utan att vara ålagd? Den spontana reaktionen är förmodligen att svara: den andre, den som gör en god gärning utan att vara tvingad. Judendomen säger dock tvärtom: den som är mest rättfärdig är den som gör de saker han är ålagd att göra. Ju fler bud man är ålagd att göra, desto bättre, med andra ord.

Lägger vi detta som ett raster på vår inledande fråga ser vi alltså att det traditionella (apologetiska?) judiska svaret är att den man som tackar Gud för att inte blivit skapad till kvinna egentligen säger: tack för att du gett mig fler bud att följa. Hade jag varit kvinna hade jag inte fått möjligheten att hålla lika många bud.

Men frågan är om denna förklaring håller. Kanske är svaret så enkelt som att de rabbiner som formulerade denna morgonbön lånade formuleringen från Platon? Ett av hans mer kända citat lyder ju: »Jag tackar Gud för att jag är född grek och inte barbar, fri man och inte slav, man och inte kvinna – men mest av allt: att jag är född under Sokrates livstid.» Kanske ville rabbinerna inte vara sämre än Platon?