Judaistik.se

För någon dag sedan skrev jag att det är tradition att äta latkes under chanukka. Dock inte i Israel. Där äter man istället sufganiot, en form av syltmunkar. Självfallet förekommer det även där att man äter latkes, men sufganiot anses vara en mer israelisk tradition – och en naturlig följdfråga är självfallet: varför? Det var också den fråga som ställdes för några dagar sedan i Jerusalem Post.

Något vetenskapligt bevisat svar ges inte i artikeln – men den legend som återges är tänkvärd och inte helt orealistisk: »It was the Histadrut guys /…/ They were bothered by levivot [latkes] being homemade and not something that was sold in grocery shops or kiosks, and felt that something was needed to keep workers busy – particularly during the slow months between the hagim [autumn holidays] and the time dried fruits start moving. So they began to look for an alternative, you know, something that you need oil for but also something that people – and especially kids –  would spend money on. Someone real smart came up with the idea of making sufganiyot a Hanukka treat, and bingo, a star was born.»

Att högtider och kommers hör intimt samman är knappast någon nyhet, men det finns ytterligare en aspekt här som talar för denna förklaring. Under sionismens framväxt var dess företrädare väldigt måna om att legitimera sin version av judendom som den sanna formen av judisk identitet, och på olika plan kan man se hur det kontinuerligt pågick en maktkamp om vem som skulle ha tolkningsföreträde i denna fråga: sionismen eller diasporajudendomen. Chanukka gjordes tidigt till en sionistisk högtid (temat att strida för sitt hemlands befrielse satt ju som hand i handske), och att i detta sammanhang införa en konkurrerande tradition till diasporajudendomens latkes låter inte helt osannolikt.

Läs mer: Putting an end to the latke-less Hanukka