Judaistik.se

Jag har precis läst ut Sonderkommando, Shlomo Venezias vittnesmål, utgiven så sent som 2007, om livet i den specialstyrka som tvingades att arbeta i krematorierna i Auschwitz. Venezia, som lyckades rymma tillsammans med de ordinarie fångarna då Auschwitz evakuerades, är en av få överlevande från Sonderkommando. De allra flesta av dem tillhörde de sista att avrättas innan Auschwitz tömdes. Med undantag av ett fåtal andra fångar utgör Sonderkommando de enda icke-tyskar som har sett gaskamrarna och krematorierna inifrån, och kommit ut därifrån med livet i behåll. Boken Sonderkommando, som på svenska fått den något tama undertiteln "Ett vittnesmål" (Originalet heter i översättning Sonderkommande - i gaskamrarnas helvete), är skriven i intervjuform, där Venezia svarar på fransyskan Beatrice Prasquiers frågor.

Tiden i Sonderkommando förstörde hans liv, skriver Shlomo Venezia, och upprepar vid flera tillfällen att han anser att Sonderkommandos situation var värre än de övriga fångarnas, trots att de senare svalt och frös i större utsträckning. För mig framstår inte Venezia som en särskilt sympatisk person, han är varken hjälte eller antihjälte, men ett noggrant och en smula självtillräckligt vittne. Före kriget var han en rastlös, driftig ung man, som under tiden i lägren enligt egen utsago överlevde just på grund av dessa egenskaper. Till skillnad från många andra vittnesmål från Förintelsen är Venezias historia helt befriad från poetiska inslag. Språket är tillyxat och buffligt, men utan att för den skull vara rått. Shlomo Venezia säger sig aldrig ha varit en religiös person, och han beskriver hur det ofta var de fromma som gick under först. De religiösa med alla sina principer orkade inte, emedan han själv, med sin livshunger, hade vad de saknade. Men, i mina ögon framstår det som om det nog inte bara var överlevnadslystnad som skilde de torahlärde från den driftiga småtjuv som Venezia var före kriget och fortsatte att vara under kriget. Det är lätt att glömma att berättarrösten tillhör en jude.

I boken upprepas mantrat att Sonderkommando aldrig deltog i själva avrättandet, även om Venezia beskriver hur han själv och ett antal andra judiska män hade som uppdrag att hålla fast de dödsdömdas huvuden så att SS-männen kunde skjuta dem, och därefter böja deras nackar så att inget blod kom att fläcka ned tyskens kläder. Frågan är, om inte även den som bistår vid avrättningar såväl bokstavligt som bildligt talat har blod på sina händer? Venezia menar att så inte är fallet, han är ett offer och inte skyldig till någonting. Fångarna i Auschwitz slogs om att få tillhöra Sonderkommando, förutom de religiösa, som hellre avrättades än valdes ut till detta specialarbetslag. Venezia beskriver hur 3 chassidiska ungrare vägrade låta sig upptas i Sonderkommando, och hur de därefter genast försvann spårlöst. Det paradoxala är att Venezia skriver att han hellre hade dött än arbetat i krematorierna, något som till synes hade varit enkelt ordnat genom att vägra. Dessutom var han ända fram till befrielsen övertygad om att han inte hade någon chans att överleva. Han dödade aldrig någon, skriver han, även om han efter befrielsen bussar två ryssar på en före detta kapo, och ser dessa sparka mannen till döds. Han förtjänade det, skriver Venezia, som gör stor skillnad mellan de judiska kapos, som han ser som kollaboratörer, och Sonderkommando.  

Anledningen till att Venezia inte yppade ett ljud om sina upplevelser förrän 1992 (Länge erkände han inte ens att han var jude. Det framgår inte om hans hustru var medveten om det då de gifte sig, men vid denna tidpunkt kallade sig Venezia "Bruno" istället för Shlomo.) är att han inte upplevde det som om folk ville lyssna. Han bröt sin tystnad nästan 50 år efter andra världskrigets slut, i Italien vid en tidpunkt då antisemitismen i landet hade börjat öka. Efter närmare 10 år i displaced persons camps och på sjukhus slår sig Venezia ned i Italien, det land som innan kriget hade ockuperat hans hemland Grekland, men som han känt en samhörighet med i och med efternamnet och ett kvarlåtet medborgarskap. Släkten Venezia tillhörde de sefardiska judar som kom till Grekland från Iberiska halvön via Italien. Det faktum att Venezia tillhörde den sefardiska grenen av judendomen påverkade hans tid i Auschwitz, vilket han beskriver i sin bok. Trots att han lär sig grundläggande jiddisch diskrimineras han som tillhörande en minoritet inom Sonderkommando, där de större grupperna höll sig samman och hjälpte varandra. Det faktum att majoriteten av de judiska kapos var polacker påverkade också fångarnas situation, eftersom de icke-askenasiska judarna tenderade att vara de första som valdes ut vid en selektion. Faktorer som dessa bidrog möjligen till att Venezia tillhör de knappa 2 procent av Salonikis judar som överlevde.   

På Sveriges Radios hemsida finns en recension av boken.