Judaistik.se

I samband med Rosh HaShana skrev jag om nationalreligiöse rabbinen Schlomo Aviners motvilja mot att tusentals chassider varje år lämnar Israel för att åka till Rabbi Nachmans grav i Uman. Idag rapporterar Yedioth Ahronoth att Aviner har funnit en lösning på problemet, nämligen att importera Nachmans kvarlevor och begrava dem i Israel istället. Detta skulle få ett stopp på de dyra och i Aviners ögon moraliskt oförsvarbara resorna till Ukraina, och kanske bidra till ökad turism till Israel istället, på samma gång som det skulle vara en mitzva, menar Aviner. Förvånansvärt många verkar stödja uppropet, medan andra reagerar mot det makabra i att visa sådan enorm vördnad för en död persons kvarlevor och grav, och menar att det påminner om den enligt judisk tradition strängt förbjudna avgudadyrkan. 

Vad är Rabbi Aviners problem, kanske ni undrar? För lite sedan bloggade ju Johan om att Rabbi Aviner vill förbjuda resor till Auschwitz. Det hela bottnar i att Aviner är av uppfattningen att det endast är ok för boende i Israel att lämna Israel för att uppfylla en mitzva. Nu kan man ju tolka in en rad olika saker i vad det innebär att uppfylla en mitzva, men i både fallet Uman och fallet Auschwitz så menar Aviner att resor till dessa platser sker av fel orsaker och gynnar fel parter, varför man bör avstå från sådana resor. Vad gäller Nachmans grav tycks Aviner ha ett större problem med att religiösa män lämnar Israel över nyåret än vad han har med det faktum att dessa män dansar, sjunger och knäböjer inför Nachmans grav. Rimligtvis skulle dessa traditioner fortsätta ifall graven flyttades till Israel. Ni finner Yedioth Ahronoths artikel om Aviners protest mot resor till Auschwitz här. Det återstår att se vilket resmål Rabbi Aviner slår till mot nästa gång...

När Adam Sandlers film Don’t mess with the Zohan (2008) dök upp på biograferna för ett tag sedan (den finns nu även på DVD) påpekade många recensenter och andra att den presenterar en synnerligen positiv bild av Israel – och i många avseenden gör den också det. Samtidigt – vilket framhålls i en läsvärd artikel av Michael B. Oren i AzureOnline – är det en film som mer än någon annan förkastar den sionistiska idén och i förlängningen staten Israel.

»Jag älskar mitt land», säger Zohan i filmens inledning samtidigt som han beklagar våldsupptrappningen. Hans lösning på det hela: han lämnar Israel, flyttar till USA och gifter sig med en palestinsk kvinna. Den här filmen är inte den enda filmen under de senaste åren med en israelisk agent i en bärande roll, som på något sätt misströstar när det gäller våldsupptrappningen. År 2006 kom Steven Spielberg-filmen Munich där den israeliske agenten Avner, precis som Zohan, flyttar till USA för att komma undan våldet, och två år tidigare dök i mina ögon 2000-talets hitills bästa israeliska film upp: Lalechet al-hamajim (»Att gå på vattnet», 2004). Agenten där heter Eyal, men till skillnad från de andra två stannar han kvar i Israel.

Enligt Oren är det ingen tillfällighet att agenten i de amerikansk-producerade filmerna flyttar till USA, medan agenten i den israelisk-producerade filmen stannar kvar. Detta, skriver han, »reflect the gulf between Israeli and American Jewry over which community best guarantees Jewish survival – physical as well as spiritual – in a precarious, secular age. Which polity, these misleadingly superficial films ask, constitutes the sole Jewish utopia, the State of Israel or the United States? Which is the real Promised Land?»

Frågan om Israel eller USA är det land som bäst kan garantera en judisk framtid är på inget sätt ny, vilket Oren understryker i artikeln. Förutom ett fåtal sionistiska förgrundsgestalter – där Golda Meir och Yehuda Magnes väl är de mest kända – har intresset bland amerikanska judar att flytta till Israel varit minst sagt svalt. Först efter Förintelsen och senare sexdagarskriget vaknade någon form av engagemang bland amerikanska judar för den israeliska staten, men det förändrade inte i grund och botten den amerikanska judenhetens syn på att USA är det land som bäst kan försvara judiska intressen.

Denna ideologiska grundsyn genomsyrar Don’t mess with the Zohan. Därmed inträffar alltså det paradoxala att filmen på en och samma gång är en glassig pro-israelisk reklamvideo och ett tydligt ideologiskt avståndstagande från Israel som en garant för judisk överlevnad.

Läs mer:
Zohan and the Quest for Jewish Utopia
Don't mess with the Sephardim

När du hör ordet »kibbutz», tänker du då på en israelisk bosättning där den största delen av arbetet är förlagt till jordbruket och där medlemmarna lever i ett kollektiv präglat av socialism och sionism under devisen att alla har allt gemensamt och får samma ersättning, oavsett vilken arbetsprestation de utför. Detta är den traditionella beskrivningen av en kibbutz, men nyligen publicerade Jerusalem Post en artikel om en ny variant av kibbutzer som håller på att växa fram i Israel och nu också exporteras till USA: storstadskibbutzer.

Under staten Israels framväxt var kibbutzerna de grundstenar kring vilka statens ekonomiska och militära bas i hög grad knöts, men under 1980-talet hade detta förändrats och kibbutzlivet uppfattades inte längre som en självklarhet. Allt fler som vuxit upp på en kibbutz valde att flytta därifrån. De som stannade kvar började ifrågasätta de ursprungliga socialistiska idealen och på sina håll ersattes dessa också med mer marknadsanpassade tankar. En del kibbutzer började till och med fungera som »sovstäder» varifrån man pendlade till sina arbeten i Tel Aviv och övriga städer.

Det som nu håller på att växa fram är en storstadsvariant av kibbutzerna. Borta är tanken att man ska bruka jorden, kvar finns den socialistiska devisen »åt var och ens behov, efter var och ens förmåga». I enlighet med klassiskt kibbutzideal har man gemensam ekonomi, bor tillsammans och delar allt, och den socialistiska ådran verkar hållas vid liv genom olika sociala projekt. Det som gör mig nyfiken på dessa storstadskibbutzer är dock artikelns sista stycke, där det står: »Most kvutzot members believe in God, but they have devoted some serious thinking time to inventing their own kind of Judaism. Of all the kvutzot, Orev is perhaps the most committed to ‘God-searching.’ They discuss and argue religion endlessly, have met with a number of rabbis in Israel, and have even signed up for an Aish Hatorah session.»

På 1970-talet fanns det en kristen väckelserörelse som kallade sig »Jesusfolket». De var hippies med skilde sig från huvudfåran genom sin kristna trostolkning. Man sökte sig till trons grunder och lade till exempel stor vikt vid bibeln och betonade de andliga nådegåvorna. Socialism och social rättvisa stod i förgrunden, och många valde att likt de första kristna leva i kollektiv och ha allt gemensamt.

De judiska storstadskibbutzerna har självfallet inget med en kristen trostolkning att göra, men sociologiskt sett verkar det handla om barn av samma religiösa väckelsetanke. Så jag kastar ut frågan: är det någon som vet något mer om dessa judiska storstadskibbutzer och deras religiösa sökande? Kan det vara så att vi här ser embryot till en judisk väckelserörelse?

Vladimir Jabotinsky (1880-1940) är den mest kontroversielle bland den tidiga sionistiska rörelsens personligheter. Samtidigt är han den mest färgstarke.

Jabotinsky föddes i Odessa, och betraktades tidigt som ett litterärt underbarn, och det finns de som menar att den ryska litteraturen gick miste om en stor författare när Jabotinsky blev sionist. Som sionist gjorde han sig känd som en stark förespråkare för att judar måste försvara sig och inte minst som en förespråkare för att den judiska staten skulle vara ett stor-Israel och finnas på båda sidor om Jordanfloden.

Under hela sin sionistiska karriär var han stridbar och omstridd. Den falang som slöt upp bakom honom såg och beskrev honom som en kraftfull försvarare av judiska intressen. Den falang som motarbetade honom – däribland David ben-Gurion – beskrev honom däremot som fascist och omnämnde honom i olika sammanhang som Vladimir Hitler. Denna motstridiga bild av Jabotinsky lever kvar än idag, och fortfarande hittar man rakt motsatta beskrivningar i uppslagsverk, läroböcker och monografier om vem han var.

I Israel verkar Jabotinsky och hans ideologiska tankar just nu stå riktigt lågt i kurs. Haaretz rapporterar idag att utbildningsministern plockat bort honom från den lista på hundra personer som man ska undervisa om i skolan – men är denna form av historierevisionism verkligen fruktbar? Som akademiker ställer jag mig tvekande. Ska man verkligen ignorera det förflutna? Är det inte bättre att dra lärdomar av den? 

Läs mer: Jabotinsky's been expelled

Golda Meir (1898–1978) var Israels premiärminister åren 1969–74, och är i många avseenden unik. Hon är den första – och hittills enda – kvinnan på denna post i Israel, och ur ett internationellt perspektiv fanns det bara två kvinnliga premiärministrar före henne (enligt Wikipedia var Sirimavo Bandaranaike i Sri Lanka och Indira Gandhi de första två).

Liksom många av staten Israels tidiga ledare är Golda Meirs liv mer eller mindre synonymt med statens. År 1921 gjorde hon alija, och kom snart att bli aktiv inom Histradut (den judiska fackföreningsrörelsen). Under åren strax före staten Israels grundande blev hon känd som en synnerligen skicklig fundraiser, och lyckades samla in stora summor bland amerikanska judar. År 1948 utsåg David ben-Gurion henne till medlem i den provisoriska regeringen, och i juni samma år skickades hon till Sovjetunionen som Israels första ambassadör där. Mellan 1949–52 var hon arbets- och socialminister, 1952–56 arbetsminister och 1956–66 utrikesminister. Mellan 1966–68 var hon generalsekreterare i Israels arbetarparti för att sedan i mars 1969 väljas till premiärminister. Under hennes tid som premiärminister inföll det så kallade Jom Kippur-kriget. Hon, tillsammans med Moshe Dayan, fick stå till svars för de felbedömningar som gjordes före detta krig, vilket så småningom ledde till hennes avgång i juni 1974.

Detta är den officiella sidan av Golda Meirs liv. Den är hyfsat känd och ligger till grund för det legendära skimret runt henne som »järnlady»,»den ende mannen i kabinettet» och »Israels mormor». Men vem var personen Golda? Detta har journalisten Elinor Burkett försökt komma åt i en nyutkommen biografi som heter just Golda (Harper, 2008), och den bild som framträder där överensstämmer ganska väl med det man läser mellan raderna i Golda Meirs memoarer My Life (1975; på svenska: »Mitt liv»). Det faktum att Meir var kvinna, och ibland i politiska sammanhang hänvisade till sina känslor, betyder inte att hon var en god hustru, mamma eller mormor/farmor. Burkett berättar till exempel att de enda gångerna hon var hemma hos sina barn Sarah och Menachem var när hon hade migrän, och strax efter giftermålet hade hon till och med en abort eftersom ett barn skulle vara i vägen för hennes sionistiska engagemang. Vad hennes man tyckte och tänkte verkar ha spelat lika liten roll då som när hon ställde honom inför ett ultimatum att flytta till Palestina. Han verkar ha spelat en statistroll i hennes liv, vilket inte minst framkommer när Burkett tar upp Meirs utomäktenskapliga affärer. Inte ens som farmor på äldre dar verkar Meir ha ändrat denna syn på barn som något som är i vägen. Enligt Burkett lär hon försökt få sitt ena barnbarn institutionaliserat eftersom flickan ifråga hade en mild form av Downs syndrom.

Synen på de sionistiska »hjältar» som var med om att bygga upp staten Israel har under de senaste 10-15 åren reviderats, och Burketts biografi kan ses som ett litet bidrag till detta. Vad ska man då tycka om Golda Meir? Förminskar hennes tillkortakommanden på det personliga planet hennes betydelse som politiker och nationbyggare? För egen del tycker jag inte det. Det gör henne bara mer mänsklig. Trots allt: Det känns skönt att veta att det bakom varje legend finns en människa av kött och blod …

En recension av Burketts biografi finns här: Mother of a nation, but not much of a mother

Knessetledamoten Othniel Schneller är en av de talare som medverkat vid den konferens som just hållits för att uppmärksamma att det funnits religiösa sionister i staten Israel i sextio år – och det han sa i detta sammanhang lär kunna väcka debatt. Enligt Ynetnews anklagade han där den religiösa sionismen för att ha förlorat kursen och för att allt mer uppvisa kultlika drag: »The fight for the Land of Israel is important,» skall han ha sagt, »but hailing it as the sole theme makes Religious Zionism a cult. I know many of you will resent this definition, but this wasn't the way taught by the Religious Zionism I grew up on.»

Schneller är varken den förste eller den siste att säga liknande saker om den religiösa sionismen, men det finns en intressant skillnad. Schneller är själv religiös sionist. I början av 1980-talet var han en av dem som grundade den religiösa bosättning Maale Mikhmas på Västbanken nordost om Jerusalem, där han bott sedan dess, och i många sammanhang har han talat sig varm för den religiösa sionismens sak. När han valdes in i Knesset för två år sedan väckte det en del uppmärksamhet, eftersom han där representerar Kadima – och därmed i realiteten representerar ett parti som är berett att lämna ifrån sig det område där hans religiösa bosättning ligger i utbyte mot fred. Men faktum kvarstår: Schneller är religiös sionist.

Har han rätt? Är den religiösa sionismen så ensidigt fixerad vid landfrågan att man kan likna den vid en kult? Att döma av en artikel i dagens Ha'aretz finns det fog för påståendet. Enligt halakha ska judar inte utföra något arbete på sabbaten, inte heller kan judar uppmana ickejudar att göra det. Likväl lär nu rabbinen i den religiösa bosättningen Ofra på Västbanken uppmanat till sju dagars arbetsvecka med den underförstådda tanken att det är viktigare att hålla deadlinen för nio husbyggen än att hålla sabbatsföreskrifterna – allt i syfte att förhindra ett återlämnande av ockuperat område. Kampen om landet har alltså blivit viktigare än följandet av Guds bud.

Rabbinen verkar medveten om problemet, men frågan är om hans förklaring egentligen motsäger Schnellers anklagelse om att landet idag får oproportionerligt stort utrymme i den religiösa sionismens ideologi. »Let's be clear about this», skall rabbinen sagt enligt artikeln. »We are talking about work by people who are not Jews, categorically. What violation is there in a non-Jewish laborer working on Shabbat? There is no violation, but we have a law that forbids telling a non-Jew to perform a work-related task on Shabbat. Naturally this ban gets overridden – for health reasons, or emergencies, or any other need, and the halakha also states explicitly ’for settling the land,’ so that this matter is well-established and clear in the religious law. If this bothers someone, then apparently it bothers him politically more than practically.»

_{Läs mer:
Kadima MK warns Religious Zionism has become 'cult'
Turmoil in religious Zionism
Rabbi: Religious settlers can violate Shabbat to build
Israeli Angers a Settlement by Accepting Withdrawal
Religiös sionism efter Hitnatkut
Vart är den religiösa sionismen på väg?}

I år är det 150 år sedan sedan Eliezer Ben-Yehuda (1858–1922) – ofta kallad den moderna hebreiskans fader – föddes, och detta uppmärksammas på olika sätt i de israeliska statliga skolorna.

Som 21-årig jeshiva-student skrev Ben-Yehuda (eller snarare Eliezer Yitzchak Perlman som han då hette) en artikel i den judiska månadstidningen HaShahar där budskapet var att det judiska folkets förnyelse endast kunde ske i Eretz Israel med hjälp av det hebreiska språket, och när han tre år senare gjorde alija och med sin familj bosatte sig i Jerusalem så krävde han att man inom familjen inte skulle tala något annat än hebreiska. Han påbörjade senare ett gigantiskt arbete med att framställa ett lexikon för modern hebreiska – men om man ska vara ärlig var hans praktiska och faktiska betydelse för den moderna hebreiskans genomslag synnerligen marginell. Att den moderna hebreiskan växte fram och började talas av fler än en liten klick entusiaster var tack vare kibbutzerna. Ben-Yehudas roll i sammanhanget är alltså mer av symbolisk än av praktisk art – men som symbol är han än idag central och viktig.

Nu rapporterar Ha'aretz att Israels charedim går till kraftig motattack mot detta högtidlighållande av hans födelse. Med hjälp av pamfletter, författade på bibelhebreiska (!), presenterar man en helt annan bild av Ben-Yehuda. Han framställs här som en »ond man som hela sitt liv med hat bekämpade religionen», han är orsaken till att det heliga språket förvanskats och det faktum att sabbaten inte iakttas av alla judar i Jerusalem är hans skuld. Läs mer i Language wars - round two.

Det primära syftet med dessa pamfletter är dock knappast att revidera det israeliska samhällets bild av Ben-Yehuda. Snarare handlar det som alltid om att stärka den egna gemenskapens kollektiva identitet genom att diskreditera representanter för det omgivande samhället. Nike har tidigare här på bloggen tagit upp att allt fler charedim nu börjar komplettera sin jiddisch med andra språk – och sannolikt finns här en kraftig rädsla bland det charediska ledarskapet att gränsen mellan »oss» och »de Andra» kommer att undermineras om modern hebreiska också blir det språk som talas i hemmen – vilket alltså resulterat i detta »språkkrig» där man nu försöker stärka jiddisch-språkets användning genom att smutskasta den moderna hebreiskans »grundare».

Shlomo Sand, professor vid Tel Aviv University, har nyligen utkommit med en bok där han totalt reviderar judisk historieskrivning. Matai ve'ekh humtza ha'am hayehudi? (»När och hur uppfanns det judiska folket?») heter boken som lär mana till debatt och väcka en del upprörda känslor, eftersom han där driver tesen att det aldrig funnits något judiskt folk med ett gemensamt förflutet. Denna tanke är inget annat än en myt, hävdar Sand. De judar som idag lever i Israel är inte arvtagare till det folk som bodde Juda rike under första och andra templets tid. Denna tanke, menar han, är något som sionisterna konstruerade för att ge tyngd åt sina nationella strävanden. Det vi idag kallar judar, menar Sand vidare, är snarare ett hopkok av olika grupper som under olika historiska perioder anammat judendomen som religion. Spaniens sefarder är enligt denna historieskriving konverterande berber som kom till Spanien samtidigt med muslimerna, och Östeuropas ashkenazer är på samma sätt arvtagare till de Khazarer som konverterade till judendomen på 700-talet.

Med denna ganska hårt drivna tes ansluter Sand till den postsionistiska skola som på olika sätt vill skapa en debatt om hur framtidens Israel ska se ut. »From the perspective of Zionism,» säger han, »this country does not belong to its citizens, but rather to the Jewish people. I recognize one definition of a nation: a group of people that wants to live in sovereignty over itself. But most of the Jews in the world have no desire to live in the State of Israel, even though nothing is preventing them from doing so. Therefore, they cannot be seen as a nation. /.../ Israel has no existence as a Jewish state: If Israel does not develop and become an open, multicultural society we will have a Kosovo in the Galilee. The consciousness concerning the right to this place must be more flexible and varied, and if I have contributed with my book to the likelihood that I and my children will be able to live with the others here in this country in a more egalitarian situation - I will have done my bit.»

Sand har uppenbarligen goda intentioner. Med hjälp av det förflutna vill han skapa en inomisraelisk debatt om staten Israels framtid - men risken med sådana här hårt drivna teser är att de lätt kan missbrukas. Frågan är nog inte om, utan när, hans tankar börjar citeras i olika antisionistiska sammanhang.

Läs vidare: Shattering a 'national mythology'
Se också Nikes tidigare inlägg: Var är judarna, Paul Wexler?

Det har gått en vecka sedan attentatet mot Merkaz ha-Rav-jeshivan i Jerusalem. Likt övriga attentat var det i grund och botten en politisk handling, men i och med att det utfördes mot en jeshiva fick den också en religiös dimension. Detta har också präglat en hel del av det som sagts och skrivits av religiösa företrädare under veckan som gått, och jag tänkte här göra ett försök att sammanfatta några av dessa religiösa färgade uttalanden och se vad vi kan lära oss av dem.

Läs mer »