Judaistik.se

Om ni har några miljoner över och vill bli ägare till den kanske äldsta intakta spansk-judiska torahrullen, så har ni en chans om knappt två veckor, då Sotheby's auktionerar ut den. Detta berättar Haaretz, som beskriver rullen som utsmyckad med "kabbalistiska mönster", kända från medeltidens judiska guldålder i Spanien. Artikeln nämner ingen mer exakt ålder på rullen, och det finns heller ingen bild - men ifall ni vill veta mer om den samt kika på en rad unika judaicaobjekt, kan ni besöka Sotheby's hemsida. En bok som inte kommer att auktioneras ut igen är den femtonhundratalsbibel som i måndags återbördades, 71 år efter att den blivit stulen under Kristallnatten. Bibeln upptäcktes för några månader sedan, då den var på väg att säljas på auktion i USA, men är alltså nu tillbakalämnad och befinner sig i Wien. Läs mer i Haaretz.

Ikväll visas den oscarsbelönade filmen Schindler's list på tv, regisserad av Steven Spielberg och baserad på den verklighetsbaserade romanen med samma namn av Thomas Keneally. Verklighetens Oscar Schindler, som räddade cirka 1200 judar undan Förintelsen genom att låta dem arbeta i hans fabrik, var en komplex man, som under sin levnadstid byggde upp otaliga affärsrörelser, körde dem i botten, och slutligen dog utfattig i Tyskland efter att ha försökt bygga ett liv i Argentina efter kriget. Några av Schindlers projekt efter kriget sponsrades faktiskt av judiska organisationer, och som en sista hedersbetydelse begravdes Schindler i Jerusalem, på en katolsk begravningsplats. Yad Vashem, Förintelsemuseet i Jerusalem, har utnämnt honom till "rättfärdig bland folken", en titel som till dags dato har getts till drygt 20,000 personer, däribland 6000 polacker, närmare 5000 holländare, och 10 stycken svenskar - bland dem Raoul Wallenberg. Vid sidan av denna utmärkelse har han även tilldelats en rad kristna hederstitlar, däribland en av påven. Beteckningen "rättfärdig bland folken" har länge används för att beskriva icke-judar som anses ha levt rättfärdigt och ofta dessutom utfört goda gärningar gentemot judar, en form av "hedersjude"-utmärkelse, om man så vill. I modern tid, har dock denna användning hamnat i skuggan av den formella titeln som delas ut av Yad Vashem.

Albanien lär vara det enda landet i Europa som hyste fler judiska invånare efter Andra världskriget än vad det gjorde före. Anledningen till detta är att man konsekvent vägrade utlämna landets judar (en princip även Finland och Danmark försökte hålla fast vid in i det längsta), och dessutom tog emot judiska flyktingar från en rad andra länder. Det bör understrykas att den judiska befolkningen i Albanien vid tiden för krigets utbrott på intet sätt var stor, men det är ändock imponerande att man såg till att hålla hela denna grupp vid liv medan Förintelsen skördade offer runt om i Europa, och att många familjer öppnade sina hem för flyktingar utifrån. Ni kan läsa mer om albansk-judiska relationer under kriget i denna artikel från Jerusalem Post.

Fascinerande nog tycks det ha funnits en beskyddande attityd från albansk håll gentemot judar redan innan kriget, vilket vi kan läsa om i Haaretz. Under trettiotalet reste en brittisk sionistisk journalist till Albanien för att undersöka möjligheten att bygga en judisk hemvist i Albanien, efter att den albanska regeringen uttryckt sig positiv till judisk invandring. Det blev ingen judisk massinvandring till Albanien före Andra världskriget, men som vi såg ovan tog landet emot flyktingar, om än inte i mängder, under själva kriget. Idag är relationen mellan Albanien och Israel god, med såväl affärsmässigt som kulturellt utbyte länderna emellan.

Heeb magazine, ett ungt judiskt livsstilsmagasin som även publicerar förhållandevis mycket material på nätet, har just nu en tävling som heter Heeb Magazine's Fake Holocaust Memoir Contest, alltså en tävling för bästa falska Förintelsememoar. Vidrigt? Ja, enligt många kommentatorer på Heebs hemsida så är detta inte helt oväntat vidrigt. Tidningens humorredaktör reagerar nu genom att understryka att man vill driva med de falska Förintelseskildringarna, och den vördnad många människor märkligt nog har för dessa, och inte med verkliga överlevares berättelser. Heebs humorredaktör menar att somliga människor stänger av den kritiskt tänkande delen av sin hjärna så fort de hör ordet "holocaust", och onekligen ligger det något i detta, även om Heeb inte hymlar med att de ofta är ute efter att provocera. Det är en evigt aktuell debatt som pågår kring huruvida det är ok att skämta om Förintelsen, och nu presenterar Heeb ännu en dimension och en ny frågeställning: är det ok att skämta om dem som faktiskt använder och/eller utnyttjar Förintelsen för egna syften? Heeb frågar sig om någon läsare känner någon som satt i ett falskt koncentrationsläger, var med om en falsk ghettorevolt eller är en falsk överlevare, och menar att dessa är de enda som har rätt att känna sig sårade av tävlingen.

Är Heeb magazines tävling ett aprilskämt? Kanske det. Kommer folk att skicka in bidrag? Mycket möjligt. Bör man som Förintelseöverlevare eller anhörig känna sig kränkt av Heebs tävling? Kanske det, men inte på långa vägar så kränkt som man borde bli av de som faktiskt skriver falska Förintelseskildringar och får dem att framstå som äkta. Heebs humorredaktör tar dock fasta på en viktig punkt: att Förintelsen är och måste vara en historisk händelse, och inte isoleras och heliggöras som i någon form av glasbubbla. Förintelsen har hunnit bli film otaliga gånger, seriealbum och mycket annat. Det verkliga hotet mot minnet av Förintelsen och människors respekt för detta, vid sidan av att människor riskerar att överexponeras av halvbra/halvdåliga skildringar och möjligen blir blasé, är de falska utsagor och skildringar som riskerar att luckra upp människors syn på sanningshalten och korrektheten i de äkta Förintelseskildringar vi har. Sålänge Heeb magazine öppet deklarerar att de endast är intresserade av att driva med och uppmärksamma de uttalat falska skildringarna, känns det som om ingen större skada lär ske.

Ett av mina starkaste minnen från Auschwitz är den israeliska grupp som var där samtidigt som vi, och då främst den ceremoni de hade i Birkenau. Att få se den israeliska flaggan och höra ivrit talas kändes som det ultimata sättet att, med Fackenheims ord, inte ge Hitler en postum seger.

Många israeliska ungdomar – och andra judiska ungdomar också för den delen – gör denna »minnesresa» till Auschwitz. Allt oftare hörs dock röster som är kritiska till denna typ av resor. »Det kostar mer än det smakar» är ett av de argument som brukar höras, ett annat att ungdomarnas »vilda leverne» under dessa resor knappast stämmer överens med grundintentionen.

För ett litet tag sedan fördes ett nytt argument fram av en av Israels mer prominenta nationalreligiösa rabbiner, Rabbi Aviner. Under senare år har han gjort flera kontroversiella uttalanden, och det senaste (?) är att det är förbjudet enligt halakha för israeler att resa till Auschwitz: »As is well known, leaving Israel is permitted only for the sake of mitzvah, while visiting the death camps is not defined as a mitzvah by the Halacha.» Förintelsen måste kommas ihåg, fortsätter han, men det kan ske på andra sätt än genom att besöka Auschwitz. Att besöka Polens olika dödsläger, ska han vidare ha sagt, gynnar bara de som en gång i tiden samarbetade med tyskarna med att mörda judar:  »I'm not busy holding a grudge against the Poles, but we shouldn't provide livelihood to people who allowed death camps to be built on their land and who are now making a profit out of it.»

Bör resor till Auschwitz förbjudas? Jag är tveksam till att R. Aviners argument kommer att hejda eller stoppa israeler från att besöka Auschwitz och andra dödsläger – men frågan är ändå intressant att ställa. Kan det vara så att resor till Auschwitz faktiskt gör mer skada än nytta? För ett år sedan fanns en tänkvärd artikel i ynet.com, där författaren menade att dessa resor snarare skadar än stärker israelisk identitet. Visserligen, skriver han, medvetandegörs besökarna om de hemskheter som skedde där – men »by doing so they chose to forge the national identity of our youth on the basis of victimization.» Och därmed närmar vi oss den verkligt svåra frågan: Är Förintelsen som kollektivt minne i grund och botten kontraproduktiv? Är Auschwitz en bromskloss för konstruktionen och framväxten av framtidens judiska identitet?

Haaretz publicerade i veckan en intressant betraktelse över alla de Hollywoodfilmer på senare tid som på ett eller annat sätt har tagit upp Förintelsen. The Forwards skribent Rebecca Spence frågar sig, vad det är som gör att antalet Förintelsefilmer tycks öka. Ligger det i huvudsak kommersiella, konstnärliga eller etiska intressen bakom? En möjlig förklaring är att Förintelsen är en tacksam bakgrund för en film, eftersom allt ställs på sin spets. Steven Ross, historiker vid University of Southern California, är inne på denna linje, och konstaterar att: "The Holocaust is a great drama, and the bottom line is that Hollywood is ultimately in the profit-making business, not in the consciousness-raising business". Han fortsätter: "They make films that audiences want to see, and what audiences want to see are compelling dramas and melodramas, and Holocaust films offer that."

Daniel Anker å andra sidan vänder på problemet, och menar att det är oroväckande ifall folk upplever det som att filmindustrin spottar ut Förintelsefilmen. Han går så långt som att säga, att det kan finnas ett antisemitiskt inslag i att hävda att det kommer fler och fler Förintelsefilmen, och att ingen skulle himla med ögonen åt filmer om exempelvis Vietnamkriget. Mark Jonathan Harris, som själv är regissör och ligger bakom två Oscarsvinnande dokumentärer om Förintelsen, menar att det bakom Förintelsefilmerna vilar en allmänmänsklig moralisk frågeställning: Hur skulle jag själv ha agerat? Förintelsefilmerna blir således ett verktyg för människor för att begrunda det egna beteendet. 

Personligen tror jag att såväl Steven Ross som Mark Jonathan Harris har poänger i vad de säger, men det medför också att det finns en viss risk att Förintelsen blir hollywoodifierad, använd för andra syften är att skilda och minnas, samt att människor kanske till och med riskerar att bli överexponerade. Med hollywoodifierad menar jag att den action och romantik som Förintelsefilmerna erbjuder riskerar att ge oss en felaktig bild av Förintelsen: i de fall då de vävs in i dokumentärt material kan de i värsta fall förvanska det, och i de fall filmen är helt och hållet fiktion, kan andra tolka det som verklighet, och således få en felaktig bild av de historiska skeendena under Förintelsen. Vidare kan man diskutera och i mitt tycke bör man diskutera, var gränsen går mellan att uppmärksamma Förintelsen och att gotta sig i eländet. Slutligen tycker jag att man också bör fråga sig, ifall inte för många estetiskt tillrättalagda Förintelseskildringar riskerar att göra oss aningens blasé?  

Läs artikeln här.

För en månad sedan hade Pojken i randig pyjamas (The Boy in Striped Pyjamas, 2008) premiär i Sverige, eller rättare sagt: den gick upp på en av Stockholms biografer – för den verkar hittills inte ha distribuerats till fler av landets biografer. De recensioner jag sett har varit positiva, men efter att ha sett filmen kan jag inte låta bli att härma Astrid Lindgrens rumpnissar: »Voffor gör di på detta viset?»

Filmen handlar om den åttaårige tyske pojken Bruno (Asa Butterfield) som lever ett tryggt och bra liv i 1940-talets Berlin. En dag berättar hans föräldrar att Pappa SS-officeren (David Thewlis) fått ett nytt jobb och att hela familjen ska flytta till landet. Familjen ska få eget fint hus med trädgård, berättas det, men exakt vad pappas jobb går ut på är det ingen som säger. Bruno – som ska bli upptäcksresande när han bli stor – blir snabbt uttråkad i familjens nya hus. Det enda intressanta i närheten är den stora, konstiga »bondgården» som syns från hans sovrumsfönster, och där alla bönder har randig pyjamas. Trots förbud smiter han en dag iväg genom skogen till »bondgården», där han på andra sidan taggtrådsstängslet träffar Schmuel (Jack Scanlon) – en pojke i sin egen ålder och klädd i »pyjamas». Sakta börjar en annorlunda vänskap växa fram dem emellan, för att slutligen kulminera när Bruno beslutar sig för att krypa under stängslet och iklädd en lånad »pyjamas» upptäcka lägret tillsammans med Schmuel.

Här kan du se filmtrailern:

Det är en stark film. Inget snack om saken. »Pojken i randig pyjamas», skriver till exempel Ronny Svensson på TV4.se, »är en liten film som ställer de stora frågorna och man bär med sig den långt efter det att eftertexterna slutat rulla. Kort sagt är den det bästa och mest nödvändiga man kan se på bio just nu!»

Filmen är baserad på en bok med samma namn, skriven av John Boyne, som har blivit en enorm succé, och översatts till en rad olika språk (inklusive svenska). När jag läste boken kunde jag knappt släppa den innan jag läst färdigt den. Den är skriven som en barnbok. Hela den fabelaktiga berättelsen återges utifrån ett barns perspektiv, men med naivt charmiga formuleringar och vändningar som säkert tilltalar oss vuxna mer än barn. Ett exempel: pappas chef, säger Bruno genomgående i boken, heter »the Fury» och platsen dit familjen flyttar kallas »Out-With». Frågan är om dessa ordlekar uppfattas av yngre öron, men oavsett vilket är detta en berättelse riktad till yngre läsare. Filmen däremot är barnförbjuden – och detta, menar jag, verkar vara signifikativt för dagens Förintelsefilmer: inte ens det som uttryckligen utger sig för att vara en »fabel» (eller »en sorts saga» som den svenska undertiteln är) kan längre återges på filmduken som en fabel eller en saga. För att uppfattas som en Seriös och Viktig Förintelsefilm idag, måste regissörer uppenbarligen göra våldet mer autentiskt och påtagligt, och gärna ta med tittaren bortom det smakligas gräns.

I Boynes bok finns en tydlig gräns mellan pappans värld och den övriga familjens ombonade och skyddade verklighet. Det enda hotfulla är egentligen en av pappans soldater, vars ögon gör Bruno rädd, men ingen av familjemedlemmarna verkar egentligen medveten om vad pappans arbete handlar om – och inte heller vi läsare får reda på det förrän efter några kapitel. I filmen råder det däremot inget tvivel om vem pappan är. Redan från första scen är den nazistiska närvaron framträdande. Mamman upptäcker och konfronterar pappan om hans smutsiga arbete, och storasyster i familjen blir tidigt en sann nazist. Kort sagt: Den fabelaktiga värld som boken genomsyras av är i filmen ersatt av en ganska krass och hård verklighet.

När Schindler's List dök upp på biograferna för femton år sedan reagerade många kritiker våldsamt på att det där finns en scen inifrån gaskammaren. Detta, menade man, var att passera en osynlig gräns: det som hände i gaskamrarna har man ingen rätt att skildra. Hur kunde Spielberg exploatera och frossa i det som fanns på den andra sidan av gaskammardörren? Trots att Pojken i den randiga pyjamasen går ett steg längre än Schindler's List i detta avseende har jag ännu inte sett någon recensent reagera på hur man här frossar i gaskammarens dramaturgi. Hur kommer detta sig?

Egentligen slutar både bok och film på samma sätt, men trots detta känns det som två olika slut, eller snarare: två olika sätt att förhålla sig till Förintelsen. Boken avslutas med familjens fruktlösa sökande efter den spårlöst försvunna Bruno. På så sätt formuleras ett outsagt »vad hände», vilket öppnar upp för frågor och samtal. Filmen däremot slutar med en formidabel knockout. Visserligen har det fatala slutet antytts redan tidigare i filmen, med trots detta knockas vi som filmtittare av filmens avslutande scener. Här lämnas inget kvar åt fantasin. Fabeln har ersatts av tre kvarlevande familjemedlemmars primalskri. 

Men vad säger detta filmslut om oss tittare? Har vi blivit så mentalt och känslomässigt avtrubbade att dagens Förintelsefilmer måste bli allt mer realistiska, och pressa det osmakligas gräns allt längre bort för att vi ska bli berörda? Och vad beror i så fall detta på? Kan det vara så illa att Förintelsen idag exploaterats av filmindustrin i så hög utsträckning att filmerna inte längre hjälper oss att minnas det som skedde under 1940-talet? Kan det vara så att vi idag betraktar dessa filmer som ren och skär underhållning – och att regissörer därför känner sig tvingade att gå bortom det smakligas gräns för att komma bakom vårt skyddande pansar?

Jag läser i Jonathan Lemans blogg att högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag den 27:e januari har ställts in i Luleå med hänvisning till de gångna veckornas händelser i Gaza. Komminister Bo Nordin från Domkyrkoförsamlingen i staden säger till tidningen Dagen att "Det som händer i Gaza läger [sic] sordin över firandet", och därför väljer man att avstå. Sordin? Nu handlar det ju mig veterligen inte om någon skojig och efterlängtad studentbal eller liknande som Israel har förmörkat med sitt agerande i Gaza, utan högtidlighållandet och åminnelsen av ett av de verkligt nattsvarta skeendena i historien. Ett tyst fackeltåg hade varit mer smakfullt än att ställa in "firandet" helt.

Lika tokigt och oroväckande är regissör Björn Melins beslut att hoppa av pjäsen "Om detta är en människa" på Helsingborgs stadsteater, i elfte timmen bara några veckor före premiären. Pjäsen "Om detta är en människa" är en bearbetning av Primo Levis verk med samma namn, gjord av Lars Norén, och Molin försvarar sitt beslut med att säga att han inte "klarar av att odla 60 år gamla oförrätter". Molin mår alltså lite dåligt av att sätta upp en pjäs av den store humanisten Levi, som även i sin poesi som till största delen bearbetar hans upplevelser under Förintelsen, är noga med att även belysa andras lidande. Raderna nedan är hämtade från dikten "Shema", och talar för all världens lidande, oberoende av religioner och länder. Just därför borde Helsingborgs stadsteater vara stolta över att sätta upp en pjäs baserad på Levis material.

Consider whether this is a man,
Who labors in the mud
Who knows no peace
Who fights for a crust of bread
Who dies at a yes or no.
Consider whether this is a woman,
Without hair or name
With no more strength to remember
Eyes empty and womb cold
As a frog in winter.

Medan autenticiteten hos Liza Marklunds bestseller har diskuterats här hemma i Sverige har en liknande situation uppdagats i USA. Självbiografin "Angel by the fence", skriven av Herman Rosenblat, var känd långt innan tryckpressarna stoppades, inte minst tack vare Oprah Winfrey som kallat historien för "the single greatest love story" och haft med paret Rosenblat i sitt program vid flera tillfällen. Rosenblats berättelse, som redan blivit både barnbok och filmmanus, kretsar kring kärlekshistorien mellan honom och en anonym flicka, som enligt Rosenblat räddade hans liv genom att kasta äpplen över stängslet då han satt i koncentrationsläger. Ett antal år senare träffar Rosenblat en kvinna i New York på en blindträff, som visar sig vara flickan vid staketet. Skeptiska röster har i ett flertal år ifrågasatt riktigheten i Rosenblats historia, och för några veckor sedan blev det klart att Rosenblats förlag beslutat sig för att inte släppa boken. För ett par dagar sedan skrev dock Yedioth Ahronoths webbupplaga att ett annat förlag nu tagit sig ann boken, och avser ge ut den med vissa ändringar, som en skönlitterär bok. Rosenblat själv är ledsen över den negativa uppmärksamhet som hans bok gett upphov till, och säger att hans syfte med boken var att "göra människor glada", och menar att han ingjutit hopp i människor, och att hans motivation för att berätta historien var att "göra gott i världen".

Rosenblats unika tolkning av tikkun olam har sjävfallet upprört människor världen över, men frågan är om inte Rosenblat har en poäng någonstans - de personer som berörts och inspirerats av hans berättelse borde kunna ha blivit det även av en påhittad historia, liksom Marklund och hennes sympatisörer menar att det goda som kommit i spåren av "Gömda" är oberoende av huruvida boken är en "sann historia" eller "baserad på en sann historia". Till skillnad från de flesta andra förfalskare bland Shoahförfattarna, är Rosenblat faktiskt en överlevare med en kärlekshistoria i baggaget, en kärlekshisoria som måhända inte började vid ett staket, men som ändå kan ha medverkat till att Rosenblat själv orkade leva vidare, och som med stor sannorlikhet kan fortsätta att ingjuta lite hopp i en del läsare, om det klargörs från början att det rör sig om en skönlitterär skapelse. Å andra sidan kan man hävda att eftersom en så stor del av det arv som förvaltas efter Förintelsen är i form av litteratur, så kan falska memoarer såsom Rosenblats i förlängningen medverka till att personer med tvivelaktiga avsikter kan hävda att fler händelser är falska, med hänvisning till att vittnesmål som visat sig vara falska vid flera tillfällen smugit sig in i den litterära kanon. Sådana personer lär dock med stor sannorlikhet ifrågasätta Förintelsens riktighet oavsett bevis och falsarier, oavsett om Rosenblat publicerar eller inte publicerar sin bok. En kommentar till en av Yedioth Ahronoths artiklar avdramatiserar Rosenblat-historien genom att skriva (i min översättning): "Elie Wiesel skrev Natten som ett skönlitterärt verk. Böcker läses på grund av vad vi kan få ut av dem, så strunt samma om det [Rosenblats bok] borde ha varit en roman".  

I senaste programmet av »Spanarna» i P1 ställde Jessika Gedin frågan om allt kan sägas med sång. Hennes första exempel var en musikal som handlar om Warszawa-ghettot och som snart ska ha premiär i London – varpå jag vädrade morgonluft: äntligen en judaistisk spaning i Spanarna. Nu blev det inte så. Gedin valde en annan approach, och lämnade därmed möjligheten öppen för mig att göra en egen minispaning: det är inne med musikaler om Förintelsen just nu.

I våras skrev jag kort om musikalen Ana Frank – un canto a la vida (»Anne Frank – en sång till livet) som då snart skulle ha premiär i Madrid. Syftet var att gestalta Anne Franks liv i musikalens form, och en snabb koll på webben tyder på att de som hann se musikalen beskrev den som »gripande». Dock verkar den nu vara hemlös eftersom produktionsteamet uppenbarligen har en skuld till hyresvärden som de inte betalat och därför har blivit utelåsta från teaterlokalen. Inte heller är musikalens hemsida längre tillgänglig – så en god gissning är att detta projekt just nu är nedlagt eller åtminstone vilande.

På Chinateatern i Stockholm går just nu The Producers – det våras för Hitler. Visserligen handlar den inte om Förintelsen utan om en teaterproducent på ruinens brant och hans revisor som bestämmer sig för att tjäna pengar på fiaskon – och i enlighet med denna devis sätter upp en pjäs om Hitler med sämsta tänkbara regissör och skådespelare. 

Och nu om några dagar har alltså en tredje musikal med anknytning till Förintelsen premiär i London. Den heter Imagine this och kan – lite styggt kanske – beskrivas som en kombination av de två andra. Enligt förhandsreklamen utspelas den i Warszawaghettot 1942, och handlar om en teaterdirektör som sätter upp en pjäs i ghettot för att erbjuda de andra judarna en hoppfullare värld än den nazistiska mardröm de lever i. Den pjäs han väljer att sätta upp handlar om Masada under judisk-romerska kriget år 68–73 och de judar som där valde självmord hellre än att överlämna sig till romarna.
Så långt verkar likheterna med The Producers stora – men Imagine this är enligt producenterna en kärlekshistoria som framför allt lyfter fram hur människor kan upprätta sin värdighet och mänsklighet i vidriga omständigheter. På musikalens hemsida finns både en synopsis och några av sångerna tillgängliga.

I Spanarna avslutade Gedin sin spaning med att konstatera att i framtiden kommer allt att kunna sägas med en sång – och till detta kan jag bara tillägga här att det uppenbarligen gärna får ske med Förintelsen som bakgrundsfond. Den intressanta frågan är sedan: vad säger detta oss om vårt förhållande till Förintelsen?