Judaistik.se

Efter att ha höjt en kvinnlig klient till skyarna sammanför en judisk äktenskapsmäklare henne med den tilltänkte mannen. Ynglingen tar en titt på den lovprisade unga damen och ryggar snabbt tillbaka.
»Är det något fel», frågar shadchen.
»Du sa att hon var ung», viskade mannen, »men hon ser ut att vara minst fyrtio år. Du sa att hon var en skönhet, men hon ser ut som en anka. Du sa att hon hade en fantastisk figur, men hon är ju fet som två. Du sa...»
»Du behöver inte viska», svarade shadchen. »Hon hör lite dåligt också.»

En återkommande karaktär i judisk folklore och klassisk judisk humor är den judiske shadchen, äktenskapsförmedlaren, där dennes mer eller mindre förskönande bortförklaringar av klienternas fysiska handikapp kommit att bli legendariska. Ingen egenskap är värre än att den går att vända till något positivt. En verkligt skicklig shadchen, brukar det heta, »kan gifta två väggar med varandra».

I det traditionella judiska samhället var äktenskapen vanligtvis arrangerade, och det var en uppgift för familjernas överhuvud att sammanföra de två. I många fall anlitades rabbinen som mellanhand, eftersom uppgiften att arrangera äktenskap sågs som en helig uppgift. Det handlade om att förena två själar, som i sin tur skulle få barn som skulle fostras till judar och bli en del av judarnas förbund med Gud. Att äktenskapsmäklaren hade en mycket viktig funktion understryks redan i rabbinska texter. En midrash berättar till exempel hur en romersk kvinna utmanade Rabbi Yossi ben Halafta med orden »Om er Gud skapade universum på tre dagar, vad har han då gjort sedan dess?» på vilket rabbinen svarade: »Gud har arrangerat äktenskap.»

Någon gång i brytpunkten mellan medeltid och modern tid blev äktenskapsförmedlingen ett eget yrke, och är så än idag – inte minst sedan Internets genomslag där en sökning på »Jewish dating» resulterar i länkar till ett icke oansenligt antal dating-sajter. Den professionella äktenskapsmäklaren är alltså i sammanhanget en ganska sen företeelse, men som sådan fyllde han eller hon en viktig social funktion. Mot en ekonomisk ersättning arrangerade han eller hon äktenskap, baserade på en stor mängd ihopsamlad information som inte bara handlade om att de två ungas personligheter och framtidsönskemål skulle passa samman, utan i lika hög grad att deras respektive familj skulle ha en matchande bakgrund – för detta om något uppfattades som en garant för ett lyckligt och hållbart äktenskap.

Från början var alltså äktenskapsmäklaryrket högt värderat, men i takt med att de judiska församlingarna i Östeuropa blev allt större förändrades även shadchen-branschen och deras heder började allt mer ifrågasättas. Huvudorsaken kan härledas till att yrket började locka människor som snarare hade social kompetens och övertalningsförmåga än den traditionella fromhet som tidigare varit kravet. Konsekvensen blev att en shadchen uppfattades som användbar, men samtidigt misstroddes som godhjärtade pratkvarnar som inte skydde några knep för att gifta samman två potentiella kandidater. Och det är alltså som sådan karaktär som shadchen kommit att förevigas i judisk folklore, skönlitteratur och humor: en föraktlig figur, användbar men ständigt misstrodd, en knipslug pratkvarn som dyker upp än här och än där med sin välfyllda anteckningsbok och sitt (verkar det som) oundvikliga paraply. Vilken funktion paraplyet fyller i sammanhanget är för mig en gåta, men kanske någon av er som läser detta har ett svar?

För några år sedan utkom boken Two Jews on a Train, där författaren Adam Biro har tagit klassiska vitsar och broderat ut dem till kortare noveller. En av dessa handlar om en shadchen, och just detta kapitel har förlaget haft godheten att lägga ut som reklam för boken. Så har du tid och lust, klicka dig till: The Good Catch