Judaistik.se

När Yasmin Levi var i Sverige i början av året presenterades hon i Sydsvenskan som en »sefardisk judinna bosatt i Jerusalem [som] håller på att erövra världen med sin glödande stämma och 500-åriga sånger ur ladinotraditionen». Att hon är en strålande artist råder inget tvivel om – men det är två saker kring marknadsföringen av henne som jag (kanske onödigt hårt) reagerat på. För det första är de sånger hon framför inte 500 år gamla. Visst finns det trådar tillbaka i historien, men att de skulle vara medeltida är baserat på en myt som uppstod på 1950- och 60-talet. För det andra kan man av marknadsföringen kring henne få intrycket av att ingen annan före henne spelat in sefardisk musik (möjligen med undantag för Ofra Haza) – vilket också är totalt felaktigt.

Som en nyttig motvikt till denna syn på sefardisk musik finns numera en nystartad hemsida – sephardicmusic.org – där Joel Bresler ger en grundlig presentation av kommersiella sefardiska skivinspelningar från 1906 fram till idag. På hemsidan kan man både ta del av historiken och få massor av smakprov på inspelningar – från härligt knastriga 78-varvare till moderna inspelningar med bara några år på nacken.

Här kan man bland annat lära sig att den första kända skivinspelningen av sefardisk musik gjordes i Konstantinopel år 1906 eller 1907 – Noche Buena framförd av Salomon Effendi – och att denna sedan följdes av över 200 inspelningar under de följande sju åren. Spontant tycker jag detta låter imponerande mycket med tanke på att vi här befinner oss i skivindustrins barndom. Under de första åren var skivbolagen placerade i osmanska riket, men från och med 1920-talet är det amerikanska skivbolag som dominerar utgivningen.

I sin kronologiska presentation delar Bresler in de sefardiska skivutgivningarna i två perioder. Den första perioden – som varar fram till och med andra världskriget och helt präglas av 78-varvarna – betecknar han som inspelningar »av sefarder, för sefarder, som sefarder». Artisterna var som regel sefarder (var de det inte så kunde de i alla fall ladino), deras skivor köptes av sefarder och sångerna var primärt hämtade från den sefardiska traditionen. Men att det inte nödvändigtvis är en »urgammal» tradition understryks av sånger som El Cante por la Victoria, där Victoria Hazan sjunger om både Hitler och Uncle Sam.

Efter andra världskriget förändrades denna inom-sefardiska koppling. Sefardisk musik blev nu en del av den återuppväckta folkmusik-traditionen, och det berättas bland annat att Bob Dylan var med och spelade munspel på en av dessa återuppväckta sefardiska sånger. Men kanske ännu intressantare: sefardisk musik kom att uppfattas och presenteras som medeltida musik trots att det inte finns några sefardiska sånger som man med säkerhet kan datera till Spanien före judarnas fördrivande år 1492. Artisterna inom denna genre ignorerade helt enkelt den levande traditionen, och nyskapade det de menade var de äkta historiska melodierna.

Vad är det då som hänt med musiken? Bresler gör ingen analys, men av hans hemsida framgår att många av de sefardiska sånger som sjöngs in för hundra år fortfarande lever och utkommer i nyinspelningar. Men den musik som idag spelas in verkar fylla en helt annan social funktion än den gjorde för hundra år sedan. När de första inspelningarna gjordes var de en inomsefardisk angelägenhet, något som förde det sefardiska arvet vidare och stärkte den sefardiska gemenskapens samhörighet. Frågan är om det fortfarande är så? Vad är det egentligen Yasmin Levi säger då hon till Sydsvenskan konstaterar att »sångerna är en del av mig – mina rötter, min historia» och knyter dem till sin egen livshistoria? Är sångerna inte längre viktiga för den sefardiska gemenskapens identitet utan bara verktyg för att konstruera sin egen identitet?