Judaistik.se

För ett par dagar sedan visades Ben Stiller-filmen Tro, Hopp och Kärlek på tv, och nedan finner ni ett klipp ur filmen, där Rabbi Jake spelad av Stiller introducerar gospel i gudstjänsten, och levererar en version av Ein Kelokeinu som nästan svänger mer än Carlebach...

Hymnen Ein Kelokeinu sjunges eller läses i slutet av Shacharit (morgongudstjänsten) på Shabbat, och i icke-askenasiska sammanhang även under gudtjänsten på vanliga veckodagar. Texten är en enkel och melodisk hyllningssång, och består av 20 välsignelser och 2 avslutande meningar som ibland utesluts eftersom de inte följer rytmen i den övriga texten. Ein Kelokeinu gör sig också väldigt bra på ladino, som ni kan se på translittereringen nedan.

Ein Kelokeinu på translittererad hebreiska:

Ein keloheinu, ein kadoneinu, ein kemalkeinu ein kemoshi'einu,

Mi keloheinu, mi kadoneinu, mi kemalkeinu, mi kemoshi'einu,

Nodeh leloheinu, nodeh ladoneinu, nodeh lemalkeinu, nodeh lemoshi'einu,

Barukh Eloheinu, barukh Adoneinu, barukh Malkeinu, barukh Moshi'einu.

Atah hu Eloheinu, atah hu Adoneinu, atah hu Malkeinu, atah hu Moshi'einu.

Atah hu shehiqtiru avoteinu, lefanekha et qetoreth hasamim.

Ein Kelokeinu på translittererad ladino (utan de 2 avslutande meningarna):

Non komo muestro Dyo, non komo muestro Senyor,

Non komo muestro Rey, non komo muestro Salvador.

Ken komo muestro Dyo, ken komo muestro Senyor,

Ken komo muestro Rey, kem komo muestro Salvador.

Loaremos a muestro Dyo, Loaremos a muestro Senyor,

Loaremos a muestro Rey, Loaremos a muestro Salvador.

Bendicho muestro Dyo, Bendicho muestro Senyor,

Bendicho muestro Rey, Bendicho muestro Salvador.

Tu sos muestro Dyo, Tu sos muestro Salvador.

Tu sos muestro Rey, Tu sos muestro Salvador.

Som ni ser står det "Eloheinu" i texten och inte "Elokeinu", och anledningen till att det finns två stavningar är att man ofta byter ut h:et mot ett k när man använder denna version av gudsnamnet utanför bön eller gudstjänst. Uttalet som indikeras i texten ovan är alltså det som skulle användas i gudstjänstsammanhang, emedan själva hymnen ofta benämns som "Ein Kelokeinu" när man talar om den mer allmänt. Shlomo Carlebach, som har gjort en mycket vacker inspelning av Ein Kelokeinu, sjunger dock med k istället för h. K:et anses medföra, att man inte använder det korrekta gudsnamnet i onödan.

För drygt ett år sedan bloggade jag om Shavei Israel, organisationen som letar upp garderobsjudar världen över och ger dem möjligheten att återfå sin judiskhet, genom att hjälpa dem konvertera, göra aliyah, och lära sig de judiska sederna och bruken. Shavei Israel har gett ut ett antal böcker som framför allt syftar till att göra judisk liturgi och tradition begriplig för sydamerikanska och asiatiska "gömda" judar, men nu verkar det som att Shavei Israel allt mer börjar intressera sig för östeuropeiska judar. Bland annat har man gett ut en polsk-yiddisch ordbok, en polsk Torahkommentar, och nu lagom till chanukkah kommer en polskspråkig guide till chanukkahfirandet. Åsikterna om Shavei Israel går isär, och medan de tveklöst har gett ut ett antal intressanta böcker, exempelvis den brasilianska machzor som gavs ut förra året, så finns det en baksida, eftersom Shavei Israel enträget letar efter försvunna judar som de vill göra till "riktiga" judar igen. En del av de personer som uppvaktats av organisationen har själva gjort valet att lämna sin judiskhet bakom sig, varför man kan tycka att det kanske vore bättre att låta dem vara, medan andra som tagit hjälp av organisationen redan har haft en judisk identitet till att börja med, och blivit illa berörda av Shavei Israels påtryckningar för att få dem att formellt konvertera. Shavei Israel säger sig förespråka och arbeta för judisk mångfald, men frågan är om man inte, genom att välja ut svaga judiska grupper och erbjuda dem en väg in i "gemenskapen", på samma gång i verkligheten arbetar för en form av judisk likriktning? En machzor på portugisiska i all ära, men den judendom som Shavei Israels garderobsjudar erbjuds är utan tvekan askenasiskt präglad, och säkerligen på många sätt främmande för grupper som länge levt avskilt. Kanske har alltså Shavei Israel mer att vinna i Polen än i Amazonas?

Sammanräknat har New York och New Jersey cirka 75.000 judiska invånare med syriskt ursprung, varav många är så kallade halebi-judar, vars traditioner är rotade i Aleppo. Idag finns halebigemenskaper spridda över den judiska världen, med tonvikt på USA samt Syd- och Mellanamerika. Ofta beskrivs grupperna som relativt små och väl avgränsade, men med stort ekonomiskt och religiöst inflytande. Den lilla kuststaden Deal i New Jersey, anses ha 80% syrisk-judisk befolkning, och om sommaren semestrar många syriska judar där, vilket gör att befolkningen ökar ytterligare. De första syriska judarna slog sig ner i New York/New Jersey-området i början av 1900-talet, och sedan dess har invandringen fortsatt, vilket har gjort att man hållit kontakt med den arabisktalande världen, och i många fall hållit språket vid liv. Den sefardiska gemenskapen kring New York/New Jersey är inte enbart syrisk, men har en klar syrisk prägel, vilket märks hos Image Magazine, som finns på nätet, har en egen facebook-grupp (!) och en funktion på hemsidan - "sefardisk radio", där man kan lyssna på traditionell syrisk-judisk musik.

Läs mer:

Sephardic Jews Developed Haven on the Jersey Shore

Image Magazine

Are We Arab Jews or Jews From Arab Lands?  (artikel hämtad ur tidningen)

Idag upptäckte jag kantor Paul Hellers blogg, och hittade ett inlägg som är ett par månader gammalt, med rubriken "The Challenge of Limmud" - där han slår ett slag för ladinon och sefarderna! Jiddisch, i egenskap av svenskt minoritetsspråk, universitetsämne och föremål för mångas klezmer-sentimentalism, har "försprång" framför andra judiska språk vad gäller uppmärksammande, forskning och bevarande insatser. Förståeligt givet Sveriges tydligare koppling till jiddischvärlden i jämförelse med exempelvis det sefardiska Balkan, men - världen har blivit mindre, i Sverige finns även andra judiska grupper representerade, och vad gäller bevarandet av det historiska arvet från alla delar av den judiska världen så vill jag mena att alla som är intresserade av judendom och judisk kultur har ett ansvar. Judisk kultur är mer än bara jiddisch, en självklarhet som dock tål att upprepas, och det glädjer mig att Paul Heller uppmärksammar ämnet.

Läs inlägget här: The Challenge of Limmud

Jag har tidigare skrivit om karibiska synagogor med sandgolv här på bloggen, och en vanlig missuppfattning är att dessa sandgolv endast förekommer i sefardiska synagogor i Surinam och på de karibiska öarna. Faktum är att man inte behöver åka länge än till Holland för att finna ett sandgolv - för två veckor sedan besökte jag Amsterdams stora esnoga, och tog bilden ni ser här intill.

Wikipedias artikel om denna imponerande byggnad, som byggdes i slutet av 1600-talet, anger att sandgolvet är en holländsk tradition som har att göra med renlighet och ljuddämpning, och utan att dra för många växlar på Wikipedias trovärdighet kan man ju fundera på, om det var holländska judar som tog traditionen med sandgolv med sig till karibien, eller om sefardiska judar tog sandgolven med sig till de platser dit de flyttade. Idag fungerar Amsterdams stora sefardiska synagoga som en filial till det närliggande judiska museet, som konsertlokal (när jag var där repeterade en asiatisk stråkkvartett nedanför bimahn) och på shabbat och judiska högtider som gudstjänstlokal. Sedan några år tillbaka är det nämligen så, att det även i Amsterdam är svårt att samla en minjan på vardagar.

Ett annat holländsk sandgolv finner vi strax utanför Amsterdam, i Ouderkerk a/d Amstel. Byn Ouderkerk hyser Beth Haim, den stora sefardiska begravningsplats där många framstående Amsterdamjudar ligger begravda. De avlidna fördes till Ouderkerk med båt, och bars sedan in i gravkapellet, som likt synagogan inne i Amsterdam har ett sandgolv. På Beth Haim ligger bland annat Spinozas föräldrar begravda, och även Rabbi Menashe ben Israel och Mozes Jehuda Bebri, turkisk ambassadör i Sverige (!). Begravningsplatsen, som består av såväl äldre som nyare sektioner, ligger pittoreskt vid vattnet, och gravarna ligger utspridda på vad som idag är tämligen vildvuxna gräsmattor. Vissa gravar syns knappt ovan marken, eftersom området där begravningsplatsen ligger är mycket sankt.

Läs mer:

Synagogor i Surinam

Fler sandgolv

Bat Yams etiopiska judar har fått en ny rabbin, en askenasisk sådan vars hustru är etiopisk judinna. Instinktivt kanske detta låter märkligt för vissa, men faktum är att etiopiska judar är unika på så vis att de liturgisk varken har en särpräglat askenasisk eller särpräglat sefardisk karaktär - de tillhör de judiska grupper vars liturgi är helt unik för gruppen, även om många i mötet med religiösa gemenskaper i Israel har anammat en eller annan inriktning. Utnämnandet av den nya Bat Yam-rabbinen har retat upp Shas, det sefardiska religösa partiet, som menar att de etiopiska judarna naturligtvis skulle vara mer betjänta av en sefardisk (eventuellt etiopisk) rabbin. Varför? Jo, sefarder är ju i regel lite mer solbrända än askenaser...hrm. Bloggen Life in Israel skrev om detta för någon dag sedan, och drar slutsatsen att Shas blandar ihop äpplen och päron då de gärna vill bygga en mur mellan sefarder och askenaser där deras definition av sefard har mer med etnisk tillhörighet (i.e. att vara etniskt icke-askenasisk/europeisk) än liturgi att göra.

Traditionellt sett så har företrädare för sefardisk judendom varit mer öppna gentemot vissa minoriteter, däribland de etiopiska judarna, och försvarat dessa människor rätt att kalla sig judar (något som länge inte var en självklarhet för de etiopier som ville göra aliya till Israel). Huruvida detta var av halakhiska eller populistiska skäl må vara osagt, men faktum är att Shas utsträckta hand till de etiopiska judarna kanske kan ses som ett band dessa två grupper emellan. Dock är de etiopiska judarna fullt integrerade i Israel nu, och inte längre lika beroende av Shas och companys välvilja. Låt oss därför hoppas att Bat Yams nya etiopisk-askenasiske rabbin är en kompetent person och att hans arbete kommer att gagna Bat Yams etiopisk-judiska gemenskap!

På tal om etiopiska judar, så skickade Jacoobi denna länk till mig tidigare idag. För att sammanfatta så skriver Yedioth Ahronoth att en etiopiskättad israeliska blivit nekad att gå på en Egged-buss i Tel Aviv på grund av sin hudfärg, och att hon då hon tog sig ombord på bussen fick utstå rasistiska glåpord från chauffören. Bussföretaged Egged säger naturligtvis att de tänker agera - hur återstår att se. Chauffören menade att den unga kvinnan i egenskap av etiopisk judinna inte har i Israel att göra, att hon inte är en "riktig" judinna och att etiopiska invandrare har "förstört" Israel. Tråkigt och vidrigt, i synnerhet som  just etiopiska judar som flyttat till Israel ofta beskrivs som "mönster-olim", i och med att de snabbt integrerat sig i det israeliska samhället och gjort detta med stor entusiasm, vilket är mer än vad man kan säga om flera andra inflyttade minoriteter. Sist jag var i Jerusalem höll en man jag träffade på en lång utläggning om hur imponerad han var av de etiopiska judarna som flyttat till Israel, främst eftersom många familjer direkt anammade hebreiskan och började använda den i hemmet - vilket gjort att barnen i dessa familjer snabbt fått ett språkligt försprång framför exempelvis ex-sovjetiska invandrare som fortsatt att tala ryska. Likaså har staten Israel börjat erkänna etiopisk-judiska högtider som nationella högtider, vilket som jag skrivit om tidigare här i bloggen, bidrar till den kulturella mångfald som är så speciell för Israel. Uttalanden såsom de Eggeds busschaufför kom med hör inte hemma i det moderna Israel, och hur uttjatat och töntigt uttrycket "hur kan judar trycka ner andra judar?" än är, så passar det ganska bra här.

Uppdatering: Bloggen The Muqata har skrivit en intressant fördjupning här.

Det är ett välkänt fenomen att ortodoxa judar som vill ha en rabbins godkännande vid en organdonation/mottagandet av ett donerat organ, i regel söker sig till sefardiska auktoriteter eftersom dessa tenderar att vara med tillåtande i dessa frågor. Nu verkar det dessutom som, att vissa sefardiska rabbiner kan vara behjälpliga även som mellanhand mellan donator och mottagare... skämt åsido så håller en anmärkningsvärd historia på att nystas upp i USA, där en rad rabbiner och politiska tjänstemän har varit delaktiga i en härva av organhandel och pengatvätt. En jurist uttalar sig i The New Jersey Jewish News, och menar att fallet inte är religiöst till sin natur bara för att en del av de inblandade är rabbiner, snarare ser han dessa män som kriminella personer som gömmer sig bakom ett religiöst ämbete för att kunna bedriva sin verksamhet. Flera av de inblandade rabbinerna är knutna till syriska synagogor, vilket The New Jersey Jewish News påpekar ytterst noggrant. I en kommentar på Haaretz hemsida skriver en New York-bo att majoriteten av de inblandade judarna (varav en rad framstående rabbiner) de facto är askenasiska judar och inte syrisk-sefardiska, och mellan raderna tycker jag mig kunna läsa att skribenten menar att vi kanske inte skall vara så snabba med att dra växlar på det faktum att en del av de nu arresterade rabbinerna är syrier. Korrupta rabbiner får mer och mer plats i media (liksom korrupta präster bör tilläggas), och är ett förtroendeproblem. Vidare kan man även anse att dessa giriga ämbetsmän utgör ett halakhiskt problem, då i alla fall en av dem inte bara har ägnat sig åt pengatvätt, utan dessutom i uppåt 10 år (enligt egen utsago) dividerat med folks liv och död genom att handla med njurar.

Det exilsefardiska sandgolvet i synagogan, som jag tidigare under dagen skrev om, finns inte bara i Surinam och på Curacao - en snabb googling visade att det även finns en synagoga på Jamaica som har sandgolv. Församlingen i Kingston har enligt uppgift inte mindre än 13 Torahrullar, varav några som ser misstänkt askenasiska ut finns med på bild här.

Surinam, det lilla sydamerikanska landet som ligger inkilat mellan Guyana och Franska Guyana (Surinam hette före självständigheten Nederländska Guyana), hyser smått fantastiska kulturarv i form av såväl gamla som nya synagogor, varav en del fortfarande är i bruk. Enligt bloggen Mixed Multitudes ligger den äldsta synagogan på hela västra halvklotet i Surinam, och i huvudstaden Paramarimbo finns en synagoga med något så fantastiskt som ett sandgolv - till åminnelse av judarnas ökenvandring! Läs Tamar Fox inlägg och passa på att kika på bilden av den vackra synagogan i Paramarimbo här.

En alternativ förklaring till sandgolvet finner ni här. Artikelförfattaren Akiva Ben-Ur menar att sanden på golvet är en sefardisk tradition sprungen ur vanan att täcka golven med sand för att dämpa stegen och således kunna dölja vad som pågår i rummet från utomstående. Traditionen skulle alltså ha följt med de anousim ("dolda" judar) som lämnade den iberiska halvön och/eller Nederländerna för att ta sin tillflykt till västindien under femton- och sextonhundratalet. Troligen ligger det något i båda förklaringarna, kanske är det så att man från början hade sand på golvet i synagogan för att minnas ökenvandringen, men att denna tradition kom att förvaltas i synnerhet av de sefarder som flydde västerut, varför man också lade till förklaringen att det handlade om att minnas det judiska livet i Spanien och Portugal under medeltiden.

För någon vecka sedan hade utländska medier, inklusive de svenska, roligt åt Knessetledamoten som ville döpa om Svininfluensan till "Mexikanska influensan" i Israel, och nu har Rishon LeZion Shlomo Amar gett sig in i debatten och vill göra influensahotet till en religiös angelägenhet. Rabbi Amar säger sig följa ett Talmudiskt exempel då han föreslår torsdag i denna vecka som en fastedag, som man bör ägna åt studier och kontemplation - för att så att säga mota Olle i grind och hjälpa till att förebygga spridandet av influensan, på ett andligt vis. Arutz Sheva skrev om detta igår, men artikeln förtäljer inte om Amar benämnde sjukdomshotet som Svininfluensa eller Mexikanska influensan... i Talmudfallet är det dock ingen tvekan om att grisar var inblandade...