Judaistik.se

I skrivande stund är närmare 12 000 personer med i Facebookgruppen "Open an H&M store in Israel!", som jag bloggade om igår. Mindre än hälften, cirka 5 000 personer, har skrivit under en namninsamling för att Israel skall erkänna och i förlängningen även sponsra reformerta rabbiner ekonomiskt. Polyester vs. Reformjudendomen 1-0? Tidigare i år öppnade landets första statligt finansierade reformsynagoga i Modi'in, men än så länge erkänns inte reformrabbiner som andliga ledare likvärdiga sina ortodoxa motparter. Intressant nog skriver Haaretz att merparten av de som skrivit under uppropet för den kvinnliga reformrabbinen Miri Gold och hennes kollegor är amerikaner, britter och australiensare - inte israeler. En snabb bläddring genom några av de 12 000 H&M-frälsta å andra sidan gör det uppenbart att majoriteten av dem är israeler.

Läs artikeln i Haaretz här.

Läs ett tidigare blogginlägg om synagogan i Modi'in här.

I länder med en lite större judisk befolkning där det finns ett rikt och varierat judiskt kulturliv, kan det vara nog så svårt att välja vilken synagoga/församling man skall tillhöra/besöka. Ett problem som med stor sannorlikhet ter sig främmande för majoriteten av Sveriges judar, som är koncentrerade kring de 3 församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. I USA torde valmöjligheterna vara störst - det finns ultraortodoxa församlingar, traditionellt ortodoxa, modernt ortodoxa, reform, konservativa, rekonstruktionistiska, feministiska, askenasiska och sefardiska alternativ för att nämna några. I gårdagens Haaretz på nätet finns en krönika av författaren Shulamit Aloni, om hennes resa från en rabbinsk familj via sabbatskvällar med sång och musik (och icke-kosher mat) i hemmet till reform och konservativa synagogor utanför Israel.   

För ett tag sedan skrev Nike ett inlägg om den muntliga Tora och varför den behövs – så kanske är det dags att nu ställa frågan: vem skrev den skriftliga Toran och vems ord är det vi läser där?

Den traditionella judiska synen är att Gud överlämnade hela Toran – både den skriftliga och den muntliga – till det judiska folket, det vill säga hela Toran är Guds ord. De fem Moseböckerna (Tora i sin snävaste bemärkelse; kallas också ibland Chumash) – menar man – dikterades av Gud till Mose som i sin tur skrev ner dessa ord ordagrant. Neviim (profetböckerna i den judiska bibeln) är också Guds ord, men här säger man att profeterna använde sitt eget språk när de tecknade ner det hela. Ketuvim (samlingsnamn för de övriga böckerna i den hebreiska bibeln) sägs vara nedtecknade under gudomligt inspiration, och är därmed i ännu högre grad än profettexterna präglade av människors ordval. Men när man gräver lite djupare ser man att det inte är riktigt så enkelt.

Läs mer »

Somliga associerar judendom med Seinfelt och Sarah Silvermans religiösa och kulturella tillhörighet, andra med de svartklädda kvinnor och män vi ser i Jerusalem och delar av New York och Antwerpen, för att nämna ett par exempel. Med andra ord är judendomen som religion ungefär lika heterogen som de flesta andra religiösa gemenskaper. Inom den moderna judendomen ryms dock ett antal huvudgrenar, som kan vara bra att känna till. Nedan ett försök att i grova drag skissa en översikt över några av de mer markanta judiska rörelserna av idag:

Ortodox judendom: Benämningen "ortodox judendom" säger på samma gång väldigt mycket och väldigt lite, men det finns några gemensamma nämnare hos alla de grupper som kallar sig eller blir kallade för ortodoxa. I regel lever den ortodoxe juden i enlighet med de levnadsregler vi finner i Tanakh och Talmud, och i synnerhet giver man akt på de 613 mitzvot, de 613 bibliska "buden", som kan vara såväl av negativ ( "gör ej..." ) som av positiv ( "gör..." ) art. Den medeltida Shulchan Arukh (" Det dukade bordet" ) är en gemensam kodex för ortodoxa judar, emedan tillägg till denna innebär en skiljelinje mellan askenasiska och sefardiska judar. Sefardiska judar är i regel ortodoxa i den utsträckning de är religiösa, om man med ortodox judendom avser en judendom som följer en viss liturgisk, filosofisk och etisk tradition. Sefardiska judar som i det religiösa livet följer en ortodox tradition behöver å andra sidan inte leva ett i övrigt särdeles "fromt" liv. Askenasiska judar som anser sig vara ortodoxa framhåller å andra sidan ofta just begreppet "frum", att de lever i enlighet med judisk sed.

Modern ortodoxi, " Dati": Modern ortodox judendom karaktäriseras av en strävan efter att leva i enlighet med halakha, på samma gång som man lever i det moderna samhället. Inte sällan är de moderna ortodoxa sionister, såväl i som utanför Israel.

Ultra-ortodox judendom: Ultra-ortodox eller haredisk judendom är till skillnad från vad man kanske kan tro ett delvis modernt fenomen, skulpterat och påverkat av såväl den europeiska Upplysningen som Förintelsen. Man vilar på en äldre liturgisk tradition som sedan har formats av en mystik väckelserörelse, och kombinerar denna med en rad nyare traditioner (avskildheten som samhället, de ålderdomliga klädedräkterna osv), som framför allt har fått sin nuvarande form efter Förintelsen - man har velat återskapa den värld som fanns före Shoah. Många tror att ultra-ortodoxa judar är synonyma med chassider, något som dock inte är fallet. Chassidismen är en östeuropeisk rörelse och delar i mångt och mycket de inre och yttre tecknen som är gemensamma för ultra-ortodoxa judar, med den skillnaden att chassidismen är en karismatisk och mystik rörelse, från början en reaktion mot den omgivande "akademiska" judendomen. Chassidismen lägger större vikt vid bön och gudstjänst än vad annan (ultra)ortodox judendom gör. Det finns såväl askenasiska som sefardiska haredim, även om den askenasiska är sinnebilden för den ultra-ortodoxa juden. 

Reformjudendom: Reform/progressiv/liberal judendom kan se något olika ut i olika delar av världen, men oavsett är den sprungen ur den europeiska Upplysningen, och har sina starkaste fästen i centraleuropa, Storbritannien och USA. Reformjudendomen är präglad av tidstypisk religionskritik och även av utomjudiska tankegångar, samt en mer avslappnad och individualistisk inställning till halakha. Reformjudendomens gudstjänst och liturgi skiljer sig markant från de ortodoxa, och liknar på många sätt den kristna mer: en kortare gudstjänst med mer utpräglad predikan, ofta med inslag av eller till och med i huvudsak på annat språk än hebreiska. Reformjudendomen särskiljer sig även genom sin kvinnosyn: kvinnan är mer aktiv i gudstjänsten och kan till och med leda den, samt sin mindre strikta syn på vem som räknas som jude. Reformjudendomen är en askenasisk företeelse såtillvida att den är sprungen ur en askenasisk miljö och använder sig av en liturgi som är framtagen utifrån den askenasiska.

Konservativ (Masorti) judendom: Den konservativa judendomen har fått sitt namn från sin önskan att konservera traditionen, utan att reformera den och utan att applicera halakha alltför strikt. Den konservativa judendomen liknar den modernt ortodoxa, men har framför allt vuxit fram i USA som en intellektuell rörelse, och delar i viss mån reformjudendomens mer liberala syn på gudstjänstordning och kvinnors del i det religiösa livet.  Konservativa judar ser halakha som normativ, med den skillnaden gentemot ortodoxa att de anser att halakha som ett begrepp är relativ den historiska och sociala kontexten, och är således inte någonting statiskt. Ur den tidiga konservativa judendomen bröt sig den rekonstruktionistiska ut, som präglas av en mer kritisk syn gentemot halakha. Liksom reformjudendomen är den konservativa judendomen en på pappret i huvudsak askenasisk företeelse.

Nyckelord:

Ortodox judendom: halakha; torahstudier; mitzvot; kashrut 

Modern ortodox judendom: tradition i samhället, inte utanför; halakha; sionism

Haredisk judendom: halakha; torahstudier; avskildhet

Chassidisk judendom: bön; mystik; att tjäna G-d viktigare än torahstudier; Moschiach

Reformjudendom: individualism; jämnställdhet; modernisering

Konservativ judendom: bevarande; tradition; halakha; studier

Rekonstruktionistisk judendom: kritik mot vedertagen syn på halakha; omvärdering

Israels första statligt finansierade reformsynagoga har slagit upp dörrarna, i staden Modi'in mellan Tel Aviv och Jerusalem. Det existerar endast ett tjugotal reformförsamlingar i landet, och samtliga har fram tills nu drivits utan stöd från den ortodoxt orienterade statsapparaten. Det är inga stora församlingar det rör sig om, och som jag nämnt i ett tidigare inlägg här på bloggen så kämpar de för att vinna stöd hos de konservativt orienterade israelerna, som tenderar att kategorisera sig själva som antingen ortodoxa eller sekulära (en mer korrekt uppdelning är sekulära-traditionella-religiösa, där även de traditionella tenderar att hålla sig till ortodoxa gemenskaper). En talesman för den progressiva rörelsen WUPJ (World Union for Progressive Judaism) dammar av den gamla slagdängan "There's more than one way to be jewish", men tycks bortse ifrån det faktum att icke-ortodoxa religiösa rörelser i Israel i dagsläget får kämpa för att vinna stöd hos allmänheten. En anledning till detta är att runt 50 procent av Israels judiska befolkning kommer från en icke-askenasisk bakgrund, där man saknad motsvarande tradition av reformrörelser. Olika grader av liberalism tenderar att rymmas inom ramarna för vad som är accepterat inom de traditionella samfunden. Det återstår att se huruvida synagogan i Modi'in och dess potentiella efterföljare kommer att ha något inflytande på det religiösa klimatet i Israel. Helt klart är dock att det ska bli intressant att se vad som händer om det ortodoxa monopolet i Israel börjar luckras upp.

Läs mer: Reform Jews open Israel's first state-funded non-Orthodox synagogue

I ett tidigare inlägg här på bloggen ropade jag varg om att många siddurer inte längre går att få tag i. Att böcker försvinner ur print är knappast något ovanligt eller unikt, men i och med bönbokens koppling till gudstjänsten och vice versa så känns det lite extra sorgligt och oroväckande om mångfalden bland bönböckerna minskas. Ett förlag som arbetar för att motverka att värdefulla böcker försvinner från marknaden är Kessinger Publishing, som bland annat har gett ut titlarna ni ser på bilden: reformsidduren The Union Prayerbook for Jewish Worship (Central Conference of American Rabbis) från 1940, och Ha-Siddur Ha-Shalem av Philip Birnbaum från 1949, även känd som "Birnbaum-sidduren". Kessinger Publishing's Rare Reprints sortiment finns på nätet: www.kessinger.net

Imorgon är det 13 Adar, en fastedag till minne av drottning Esters fasta för att rädda sitt folk (se Ester 4:16). Den här dagen har också utnämnts till den Internationella aguna-dagen för att uppmärksamma situationen för de kvinnor som i praktiken är skilda, men som enligt halakha (judisk lag) är låsta i sitt äktenskap eftersom deras män av olika anledningar inte överlämnat ett skilsmässobrev till dem, en så kallad get (har inget med djuret att göra och uttalas med hårt g-ljud). Dagen uppmärksammar också de kvinnor som är låsta i ett äktenskap, där mannen misshandlar henne och hon saknar möjligheter att på religiös väg tvinga mannen till skilsmässa.

Läs mer »

Enligt en blogg på Jerusalem Posts hemsida så har reformjudiska och konservativa rörelser på sistone frågat sig varför de vinner så lite mark i Israel, och i synnerhet bland sefarder, när många israeler idag inte anser sig vara speciellt religiösa. Liksom bloggaren Ashley Perry har jag svårt att förstå hur och varför man väljer att göra kopplingen mellan israeler som lever ett sekulärt liv, och oortodoxa religiösa rörelser. Reformrörelserna förstår inte varför de inte utgör ett attraktivt alternativ för Israels sefardiska befolkning, men vad de kanske måste inse är att begreppet "reform" i sig inte är speciellt applicerbart eller ens intressant för många sefardiska judar. Perry tar upp de vanligaste förklaringarna, till exempel reformrörelsens koppling till de samhällsklimat i vilka den uppstod, och de sefardiska judarnas vana vid anpassning efter omgivningen. Något som dyker upp såväl hos Perry som i kommentarerna till det aktuella blogginlägget är att sefardiska judar kanske inte attraheras av reformjudendom helt enkelt eftersom den framstår som överflödig. Standard-sefarden är ortodox på pappret, och har inga problem med den sefardiska halakhiska traditionen, men kan välja att själv inte leva i englighet med denna. Det finns utrymme för pragmatism. Som en rabbin jag träffade i Jerusalem förra året uttryckte det: askenasiska judar som inte följer halakha i sin helhet går i mer liberala synagogor, där deras beteende utgör normen. En sefardisk jude å andra sidan kan med gott samvete ta bilen till sin ortodoxa synagoga på sabbaten. Är den sefardiska traditionen skenhelig? Möjligen ur ett strängt askenasiskt perspektiv. Är den askenasiska traditionen skuldbeläggande? Möjligen ur ett strängt sefardiskt perspektiv.

Läs blogginlägget av Ashley Perry: Misunderstanding the Sephardim

I judendomen finns det tre huvudgrenar: reformjudendom, konservativ judendom och ortodox judendom. Ibland brukar man tillfoga en fjärde gren – den rekonstruktionistiska – och ibland brukar man dela upp den ortodoxa grenen i två: modernt ortodoxa och ultraortodoxa (charedim).

Utifrån den här uppdelningen definierar Nationalencyklopedin (NE) ortodox judendom som »riktningar som håller fast vid traditionell judisk lära (ortodoxi), i regel även levnadssätt (ortopraxi).» NE antyder här det problem som finns, men använder en formulering som trots detta blir problematisk. I grund och botten handlar ortodox judendom nämligen inte om »ortodoxi» utan om »ortopraxi», vilket gör att NE:s definition är missvisande. I Jerusalem-kvarteret Mea Shearim, själva symbolen för judisk ortodoxi, har jag träffat ultraortodoxa judar, iklädda och omfattande hela den chassidiska »uniformen», som utan problem talat om reinkarnation och att de levt ett tidigare liv. Detta är inte »traditionell judisk lära», så skulle dessa ortodoxa judar därmed inte vara ortodoxa?

Poängen här är att judendom först och främst handlar om ett sätt att leva (dvs. ortopraxi), och att det finns möjligheter till alternativa tolkningar i det som skulle kunna benämnas troslära. En ortodox jude är helt enkelt den som lever i enlighet med halakha (den religiösa judiska lagen) eftersom den är given av Gud och därför inte kan ändras. Så varför blandar då NE in trosaspekten i sin definition och till och med sätter den först? Problemet här är just benämningen »ortodox». Första gången som ordet »ortodox» användes i Tyskland var på 1600-talet då kristna lutheraner med hjälp av beteckningen ortodox ville markera att man höll sig till den »sanna Läran», att man trosmässigt (dogmatiskt) inte avvikit från kyrkans lära, och det är detta kristna perspektiv på ordet som genomsyrar NE:s definition och gör den problematisk.

Men om ortodox judendom inte är »ortodox»; varför kallas då denna gren inom judendomen för ortodox judendom – och kanske ännu mer intressant: när dök denna term upp och varför motsatte sig ingen dess användning?

Läs mer »

Judendomen är en patriarkal religion brukar det heta, men steg för steg bryter judiska kvinnor ny mark. En artikel i The Jewish Daily Forward berättar om ännu ett insteg på ett tidigare exklusivt manligt område: den som sofer, skrivare av Tora-rullar och andra heliga texter.

Att skriva heliga texter - och då speciellt gudsnamnet - kräver en speciell helighet och är inget som vem som helst kan göra, inte heller kan man skriva texterna på vad som helst. Den kvinna som artikeln handlar om tillhör reformjudendomen, och man skulle kunna tänka sig att hon hävdat att en hel del av de föreskrifter som omger skrivandet av heliga texter borde betraktas som förlegade och därmed kan förbises. Därför är det intressant att notera att hon enligt artikeln gör allt enligt halakha: hon har fått sin utbildning av en ortodox sofer, hon använder det material som skall användas och hon utelämnar gudsnamnet i sina texter till dess hon haft möjlighet att besöka en
mikve.

_{Läs mer i artikeln: Female Torah Scribe Lives Off the Land, Religiously}