Judaistik.se

För tidskriften Goldberg, den danska motsvarigheten till Judisk krönika, hade jag för ett tag sedan nöjet att få recensera ”Rabbinens katt” som Nike skriver om i förra inlägget. Utöver den volym som finns översatt till svenska har danskarna översatt ytterligare en volym, vilket innebär att det på danska finns fem berättelser av den franske tecknaren Joann Sfar samlade i de båda volymerna Rabbinerens kat och Rabbinerens kat 2: Paradis på jorden.

Det här är två seriealbum med ”grafiska noveller”, som de kallas i den engelska utgåvan, som i likhet med Art Spiegelmans böcker om Maus utnyttjar det tecknade mediet för att föra fram sin historia. Joann Sfars mustigt tecknade berättelser handlar en judisk familj i 1930-talets Algeriet och deras katt, som efter att ha ätit upp familjens papegoja plötsligt kan tala med sina ägare. Med detta stilistiska grepp öppnas möjligheten till en rad filosofiska och teologiska diskussioner, vilket Sfar framför allt utnyttjar i den första berättelsen där katten vägrar att lyssna på rabbinen och rabbinens rabbin och istället insisterar på att även katter bör få möjlighet att studera kabbala och att få göra bar mitsva. I den första volymens två övriga berättelser kan katten inte längre tala, och det är bara vi läsare som får ta del av hennes reflektioner när vi får följa med rabbinen och katten på två resor. Den första leder till en släktgrav, där paret bland annat möter en lejonägande judisk äventyrare och slår följe med en shejk. Den andra resan leder till Paris, där rabbinen i frustration över sina judiska släktingars assimilation bland annat äter en extremt ickekosher måltid. Den andra volymen inleds med en smått surrealistisk historia, i vilken Sfar verkar knyta samman olika legender från sin uppväxt till en sammanhängande berättelse. Den femte och sista berättelsen, och den som i många avseenden är den starkaste av dessa berättelser, handlar om sökandet efter det fördolda Jerusalem, som i detta fall sägs vara beläget mitt i Afrika. Den som introducerar tanken på detta Jerusalem är en socialistisk jude på flykt från Ryssland, och i berättelsen återknyts bland annat bekantskapen med shejken från den andra berättelsen samtidigt som många nya karaktärer gör entré.

På samma gång som berättelserna om rabbinen och hans katt genomsyras av en bitvis absurd och surrealistisk humor ger de också ett mustigt porträtt av den sefardiska världen och ventilerar en rad intressanta frågor. Tar man sig tid att titta på teckningarna får man en levande bild av ett sefardiskt förflutet som idag mer handlar om ett kollektivt minne än något man konkret möter i dagens Algeriet. Berättelserna bygger på ett kollektivt sefardiskt minne som målar upp ett judiskt förflutet djupt inbäddat i en arabisk kultur, fyllt av medmänsklighet och värme, där judar och araber lever sida vid sida och där den judiska religiösa traditionen genomsyrar allt judiskt liv.

Den judiska värld som dessa berättelser utspelas i är ett samhälle som hela tiden utmanas av den franska närvaron i Algeriet, och där de traditionella levnadssätten kontinuerligt utmanas av moderniteten. Mitt i allt detta befinner sig rabbinen, som i egenskap av församlingens ledare förväntas ta ställning och leda sin församling. Den tredje berättelsens avslutande bilder är i detta sammanhang talande. Rabbinen har precis återkommit till sin hemstad after att ha varit i Paris, och i sin predikan på sabbaten ställer han frågan varför judar ska fortsätta att följa Toran. I Paris, berättar han, hade han mött judar som inte respekterade Toran, men trots detta var de lika lyckliga som han själv och levde ett lika rikt liv. Så varför ska judar idag följa Toran? Det svar som rabbinen ger är kort och gott ”Tja, jag vet inte”, varpå han uppmanar församlingsmedlemmarna att be kiddush med honom så att de kan gå hem och fira sabbat. I andra sammanhang är det katten som formulerar intrikata och utmanande frågor om den judiska trons innehåll och behovet av en traditionell judendom.

I den avslutande, femte berättelsen ventileras tydligare än i de tidigare frågor som rör rasism och orientalism. Här låter Sfar seriefiguren Tintin och hans hund Milou göra ett kortare gästspel, där Tintin får exemplifiera det västerländska samhällets uppfattning om afrikaners underlägsenhet då han bland annat undervisar rabbinen och hans sällskap om vikten av att tvätta sig regelbundet. I samma berättelse belyses även rasism, då man inledningsvis diskuterar om det kan finnas ”svarta” judar. Frågan återkommer lite senare i berättelsen då sällskapets ryskjudiske (och därmed ashkenaziske) socialist förälskar sig i en afrikansk tjej, vilket reser frågan om det är möjligt för henne att konvertera till judendom. Det rasistiska temat kulminerar slutligen då ryssen och hans kvinna slutligen når fram till det eftertraktade ”Jerusalem” i djupaste Afrika, och av de synnerligen mörkhyade invånarna i staden får reda på att de inte är välkomna eftersom judar inte ser ut som de två gör. Precis som då det gäller relationen judar och araber markerar Sfar även i denna fråga sin åsikt, genom att avslutningsvis visa hur den ryske juden och hans konverterade afrikanska hustru påbörjar ett gemensamt liv.