Judaistik.se

En israelisk konstnär ställer ut en plastdocka som ser ut som Ariel Sharon på ett galleri i Tel Aviv, och uppmuntrar människor som vill lämna en välsignelse eller ett farväl att göra så på film vid foten av sängen där dockan vilar. Noam Braslavsky som konstnären heter, säger till Haaretz att Ariel Sharon inte fick samma avsked som den  mördade Yitzchak Rabin, och menar att det nu finns ett stort sår istället för en bearbetad sorg. Braslavsky missar dock det uppenbara, att Sharon så vitt vi vet fortfarande är vid liv, och att den i sammanhanget relevanta judiska synen på livet näppeligen gör att det är läge att sörja än, även om chansen att han vaknar upp igen är obefintlig. Att många israeler inte  har bearbetat förlusten av politikern Ariel Sharon kan jag hålla med om, men att "dödförklara" honom i förskott så att folk får bearbeta sina känslor känns minst sagt onödigt.

För några år sedan var jag övertygad om att Israel skulle drabbas av en ordentlig identitetskris den dagen Ariel Sharon faktiskt somnar in för gott - idag är jag inte lika säker. Många kommer säkert att rycka på axlarna, medan andra  kommer att hylla honom som en av landets (på gott och ont) stora politiker. Jag inbillar mig att ambivalensen inför Sharons sorti från den politiska arenan till viss del har att göra med den förändring han genomgick de sista åren av sin aktiva karriär, fram tills dess att han hamnade i koma. Ett uttryck som ofta användes i pressen var "höken som blev en duva", då många förvånades över att Likudgiganten Sharon startade Kadima, släppte kontrollen över Gaza och till synes förändrades. Jag minns att jag reagerade på att man redan innan Ariel Sharon insjuknade hade börjat använda gamla bilder i artiklar, på en smalare, yngre Sharon. Sharon förbryllade där mot slutet, och kanske är det därför det är så svårt att "släppa taget". Många har nog inte bestämt sig för om han är en hjälte eller skurk, duva eller hök, och inte heller om han är att betrakta som levande eller död.