Judaistik.se

Ikväll inleds firandet av Israels självständighetsdag, Yom Haatzmaut. Tidigare år så har vi uppmärksammat dagen här på bloggen genom att diskutera själva firandet, men så här lagom till landets 63-årsdag kan det kanske vara på sin plats att lyfta fram några olika perspektiv på Israel...

När Philip Roths huvudperson i romanen Portnoys problem anländer till Israel så möts han måhända inte av något paradis med gator av mjölk och honung, men väl av en befolkning som påminner honom om honom själv. Den bilden kan nog många diasporajudar känna igen sig i, att oavsett ens relation till Israel på ett filosofiskt och ideologiskt plan, så är det judiska livet ganska mycket enklare i Israel än i övriga världen. Det kan handla om utbud av mat och kläder som motsvarar ens religiöst präglade preferenser, men det kan också handla om ett gemensamt kulturellt bagage och om humor – i Israel kan man kosta på sig att driva med saker på ett sätt som inte skulle fungera någon annanstans. På så vis är Israel en trygghet, även för den som inte känner något brinnande sionistiskt behov av att lämna diasporan och ”komma hem”.

Det finns ultraortodoxa judar som vägrar sätta sin fot i Israel och det finns ultraortodoxa i Israel som inte erkänner statens legitimitet. I båda fallen handlar det om att man inte anser att det är upp till människan att upprätta Israel, utan att man skall låta detta ske i samband med den messianska tidens inträdande och inte skynda på eller forcera den gudomliga planen. Dessa människor har genom sin judiskhet en koppling till Landet Israel, men inte till Staten Israel. Det är fullt möjligt att en del av dessa människor har sitt geografiska hem inom statens gränser, men en spirituell hemvist ser de endast i Landet.

Författarinnan Nicole Krauss som ofta får epitetet ”den judiska författarinnan” uttryckte nyligen i en intervju med en svensk journalist att henne eget skrivande är en ”diasporisk önskan”, att skrivandet av en bok är ett uttryck för det ihopsamlande och hemåtvändande som förknippas med det judiska folkets relation till Israel. Staten Israels existens de senaste 63 åren har gett judar världen över valmöjligheten att lämna diasporan, men även i Israel finns en känslomässig diaspora som skapar en distans till om inte staten så i alla fall landet med stort ”L”. Vi finner det hos andra generationens överlevare som Lizzie Doron och vi finner det hos en del av de ex-sovjetiska judar som efter Sovjets fall bosatte sig i Israel. I samband med utträdet ur den geografiska och nationella diasporan så sker ett inträde i den känslomässiga diaspora som skapas när flytten till ett nytt hemland utgörs mer av en väg bort från någonting än en väg hem. 

Den Indienfödda irakisk-egyptiska psykoterapeuten och författarinnan Rachel Wahba skriver i antologin The Flying Camel om hur hennes föräldrar lämnade sina hemländer på grund av Hitler. Hennes irakiska mor överlevde Farhud, den stora pogromen i Bagdad, och flydde landet. Hennes egyptiske far lämnade sitt hemland efter att arabiska översättningar av Mein Kampf översvämmade bokhandlarna i Kairo i slutet av trettiotalet. Hundratals mil från Europa fick alltså Hitlers ideologi arabiska judar att lämna sina hem. De blev amerikaner, eftersom Mellanöstern inte var ett alternativ. Wahba skriver att aliyah, att utvandra till Israel, var otänkbart för hennes mor. Israel var först och främst en geografisk plats alldeles för nära de länder som lät sig influeras av Hitler. Att bli israel var lika otänkbart, ja faktiskt mer otänkbart än att bli japan (familjen bodde under en period i just Japan). Wahba upplevde sin judiskhet som mindre komplicerad i Japan är på andra platser, eftersom hon i Japan var en av många i någon form av exil, medan hon i USA kom att bli en främling bland askenasiska judar, som till och med ifrågasatte om hon verkligen var judinna.

Ett annat perspektiv ges av  Ella Shohat som skriver om hur hennes mormor kände sig obekväm i Israel och att hon i sitt första möte med landet trodde att det i själva verket var befolkat av kristna européer – de askenasiska judarna som mötte henne i femtiotalets Israel var minsann inte ett dugg ”judiska” i hennes ögon, eftersom judiskhet och arabiskhet för henne var intimt sammanlänkade.

Somliga sefardiska judar i Israel omfattar en post-sionistisk ståndpunkt där man identifierar sig med palestiniern istället för israelen, och där ”Staten Israel” blir illegitim på ett liknande vis som hos de ultraortodoxa jag nämnde ovan.  Det är inte religiösa skäl som ligger bakom att man förkastar staten Israels juridiska och nationella legitimitet, utan snarare kulturella skäl – man vänder sig emot den europeiskt influerade exklusiviteten som stänger ute den arabiske juden från den nationella judiska identiteten. Vidare ser man inte nödvändigtvis en konflikt mellan en judisk och en arabisk identitet, utan man vill vara just både ock, och inte israel.

Det finns en gammal historia som cirkulerar i olika versioner (ni finner två av dem i Adam Biros Two Jews On A Train), som går ut på att en rättfärdig jude först hamnar i himlen men tröttnar på allt samförstånd och hallelujah, och ber att få besöka helvetet. I helvetet är det fint väder, det spelas musik, luften är fylld av dofter av vattenpipa och grillning och folk spelar backgammon medan de skvallrar och dricker te. Den rättfärdige ber att få flytta över till helvetet istället, men väl där är det omöjligt att få tag på en vettig läkare eller tandläkare, skvallret står honom upp i halsen och likaså hettan och det kvävande matoset. Hans klagomål bemöts av Djävulen med det stillsamma konstaterandet att det är en sak att vara turist, medborgare en helt annan sak…

Så, inom ramarna för en människas definition av judendom kan rymmas en kärlek till Israel i egenskap av land eller stat, och denna kärlek kan bygga på sekulärt samförstånd lika gärna som teologiska eller ideologiska anspråk. Det kan också rymmas ett avståndstagande, en ambivalens, men sällan en likgiltighet. Förhållningssätten ovan är otvivelaktigt konstruerade, och jag tror faktiskt inte att omvärlden idag tillåter att en person som har en publik judisk identitet i längden förhåller sig likgiltig till Israel. Den mest avslappnade inställningen hittar man hos en del israeliska tonåringar, för vilka hemlandet får vara just ett hemland och inte någonting som man med nödvändighet måste kämpa för eller emot. Hemlandet är ett ”att”, inte ett ”om” eller ”om inte”. Kring Israels sextioårsdag pratades det en del om att staten hade ”mognat” och fått en ny sund självdistans. Nu vet jag inte om det går att tillskriva en stat just en egenskap som självdistans, men kanske man kan tala om självdistans hos alla människor som förhåller sig till staten? Perspektiven ovan är inte irrelevanta när vi fördjupar oss i de judiska förhållningssätten (märk väl förhållningssätt i plural) till Israel. Dessutom lär inte stater ta illa vid sig, och i synnerhet inte vid den respektabla åldern av 63…