Judaistik.se

I fredags kväll dog Paul Newman, 83 år gammal. Hollywood har gett oss många typer av filmjudar – men frågan är om inte Newmans filmkaraktär Ari ben Canaan i filmen Exodus är den största hjälten av dem alla. Filmen är baserad på Leon Uris bestseller från 1958 med samma namn – och med tanke på att boken i år firar 50 års-jubileum kan det vara läge att ta en närmare titt på bokens och filmens hjälte.

 

Leon Uris roman har hämtat inspiration från många olika genrer. Här finns inslag från krigsromaner, vilda western-romaner och romantiska romaner – men allra mest är den kanske det som ibland kallas en melodram där världen och aktörerna är tydligt uppdelade i antingen god eller ond, svart eller vit, utan några större försök till psykologiskt djup eller nyansering. Detta stämmer inte minst in på bokens huvudperson, Ari ben Canaan. I många stycken framställs han som en klassisk western-hjälte. Han är en enkel man som hellre odlar sin jord än tar till vapen, men som av yttre omständigheter tvingas ta till vapen innan han kan återgå till sin jord. Han beskrivs som påtagligt stilig och extremt modig. Karen, den amerikanska sjuksköterskan som blir förälskad i honom, klagar till exempel över att han aldrig gråter. Enda gången han gör det – i samband med att han får veta att tjejen som överlevt Förintelsen dödats av araber – blir därmed ett undantag från regeln. Han har en extrem förmåga att utstå smärta (han opereras till exempel utan att få bedövning) och hans namn Ari – det vill säga »lejonet» – signalerar att han inte är »mänsklig» på samma sätt som andra. För att ytterligare glorifiera rollfiguren ändrade Uris dessutom lite grann på den historiska verkligheten. Ari sägs till exempel vara ledare för den fritagningsoperation som skedde mot det brittiska fängelset i Acco. I verkligheten utfördes denna av Irgun, medan Ari i boken sägs vara medlem i den konkurrerande försvarsorganisationen Hagana.

 

Den huvudrollsfigur som Leon Uris målar upp bygger därmed helt och hållet på den sionistiska myten om den »nye juden» eller »hebréen». Det är en sionistisk bild av framtidens judar som gjort sig av med diaspora-judendomens – enligt sionistisk retorik – förnedrande undfallenhet och undergivenhet. Det är en jude som är modig, stark och tuff. Det är en jude som tar sitt öde i egna händer, som vet hur man hanterar ett vapen så att han kan försvara sig och även i fysiskt avseende är helt annorlunda gentemot diasporajuden.

 

Den här bilden av »den nya juden» förstärks ytterligare i filmen, och det är garanterat ingen tillfällighet att just Paul Newman tillfrågades att spela huvudrollen. Visserligen hade han en judisk far, men det avgörande när rollen skulle tillsättas var helt säkert hans kroppsbyggnad, hans ljusa hår och blå ögon som hjälpte till att förstärka myten om den nya juden – och där hans tidigare filmroller utan tvivel ytterligare förstärkte detta eftersökta intryck. Ta bara scenen där han – inte utan ett visst messianskt anslag – blickar ut över Jisreel-slätten från berget Tabor och säger till Karen: »I just wanted you to know that I’m a Jew. This is my country.»

 

Otto Preminger, filmens regissör, lade dessutom till en scen i filmen som ytterligare förstärker bilden av den nye juden. I filmen skryter den antisemitiske majoren Caldwell för Ari att han kan känna igen en jude på mils avstånd – varpå Ari ber honom om att titta på hans öga för att se om han fått något skräp i det. Det är en komisk scen, där budskapet är övertydligt: de nya judarna är så diametralt annorlunda än judarna i diasporan att inte ens en inbiten antisemit kan känna igen dem.

 

Paul Newman i rollen som Ari ben Canaan var inget offer. Han var en episk jude, en ståndaktig, kraftfull nationsbyggare av ett slag som det var länge sedan Hollywood producerade. Här råder ingen tvekan om var gränsen mellan gott och ont går, och vad som behöver göras. I filmen kavlar Ari helt enkelt bara upp ärmarna och får saker gjorda. Här finns inte plats för några nyanser. Här förväntas inga skämt. Här behövs inga terapeuter – eller några andra av de stereotyper som senare filmer om judar gärna baseras på. Tiderna förändras. Jag har svårt att tro att Paul Newmans karaktär hade fått samma genomslag idag som den fick på 1960-talet – och tar vi Hollywood som utgångspunkt för att få reda på vem som idag är den »nye israeliske juden» så ligger Adam Sandlers motsägelsefulla Zohan-karaktär betydligt bättre till än Newmans western-hjälte.