Judaistik.se

Medan autenticiteten hos Liza Marklunds bestseller har diskuterats här hemma i Sverige har en liknande situation uppdagats i USA. Självbiografin "Angel by the fence", skriven av Herman Rosenblat, var känd långt innan tryckpressarna stoppades, inte minst tack vare Oprah Winfrey som kallat historien för "the single greatest love story" och haft med paret Rosenblat i sitt program vid flera tillfällen. Rosenblats berättelse, som redan blivit både barnbok och filmmanus, kretsar kring kärlekshistorien mellan honom och en anonym flicka, som enligt Rosenblat räddade hans liv genom att kasta äpplen över stängslet då han satt i koncentrationsläger. Ett antal år senare träffar Rosenblat en kvinna i New York på en blindträff, som visar sig vara flickan vid staketet. Skeptiska röster har i ett flertal år ifrågasatt riktigheten i Rosenblats historia, och för några veckor sedan blev det klart att Rosenblats förlag beslutat sig för att inte släppa boken. För ett par dagar sedan skrev dock Yedioth Ahronoths webbupplaga att ett annat förlag nu tagit sig ann boken, och avser ge ut den med vissa ändringar, som en skönlitterär bok. Rosenblat själv är ledsen över den negativa uppmärksamhet som hans bok gett upphov till, och säger att hans syfte med boken var att "göra människor glada", och menar att han ingjutit hopp i människor, och att hans motivation för att berätta historien var att "göra gott i världen".

Rosenblats unika tolkning av tikkun olam har sjävfallet upprört människor världen över, men frågan är om inte Rosenblat har en poäng någonstans - de personer som berörts och inspirerats av hans berättelse borde kunna ha blivit det även av en påhittad historia, liksom Marklund och hennes sympatisörer menar att det goda som kommit i spåren av "Gömda" är oberoende av huruvida boken är en "sann historia" eller "baserad på en sann historia". Till skillnad från de flesta andra förfalskare bland Shoahförfattarna, är Rosenblat faktiskt en överlevare med en kärlekshistoria i baggaget, en kärlekshisoria som måhända inte började vid ett staket, men som ändå kan ha medverkat till att Rosenblat själv orkade leva vidare, och som med stor sannorlikhet kan fortsätta att ingjuta lite hopp i en del läsare, om det klargörs från början att det rör sig om en skönlitterär skapelse. Å andra sidan kan man hävda att eftersom en så stor del av det arv som förvaltas efter Förintelsen är i form av litteratur, så kan falska memoarer såsom Rosenblats i förlängningen medverka till att personer med tvivelaktiga avsikter kan hävda att fler händelser är falska, med hänvisning till att vittnesmål som visat sig vara falska vid flera tillfällen smugit sig in i den litterära kanon. Sådana personer lär dock med stor sannorlikhet ifrågasätta Förintelsens riktighet oavsett bevis och falsarier, oavsett om Rosenblat publicerar eller inte publicerar sin bok. En kommentar till en av Yedioth Ahronoths artiklar avdramatiserar Rosenblat-historien genom att skriva (i min översättning): "Elie Wiesel skrev Natten som ett skönlitterärt verk. Böcker läses på grund av vad vi kan få ut av dem, så strunt samma om det [Rosenblats bok] borde ha varit en roman".