Judaistik.se

Sammanräknat har New York och New Jersey cirka 75.000 judiska invånare med syriskt ursprung, varav många är så kallade halebi-judar, vars traditioner är rotade i Aleppo. Idag finns halebigemenskaper spridda över den judiska världen, med tonvikt på USA samt Syd- och Mellanamerika. Ofta beskrivs grupperna som relativt små och väl avgränsade, men med stort ekonomiskt och religiöst inflytande. Den lilla kuststaden Deal i New Jersey, anses ha 80% syrisk-judisk befolkning, och om sommaren semestrar många syriska judar där, vilket gör att befolkningen ökar ytterligare. De första syriska judarna slog sig ner i New York/New Jersey-området i början av 1900-talet, och sedan dess har invandringen fortsatt, vilket har gjort att man hållit kontakt med den arabisktalande världen, och i många fall hållit språket vid liv. Den sefardiska gemenskapen kring New York/New Jersey är inte enbart syrisk, men har en klar syrisk prägel, vilket märks hos Image Magazine, som finns på nätet, har en egen facebook-grupp (!) och en funktion på hemsidan - "sefardisk radio", där man kan lyssna på traditionell syrisk-judisk musik.

Läs mer:

Sephardic Jews Developed Haven on the Jersey Shore

Image Magazine

Are We Arab Jews or Jews From Arab Lands?  (artikel hämtad ur tidningen)

Det är ett välkänt fenomen att ortodoxa judar som vill ha en rabbins godkännande vid en organdonation/mottagandet av ett donerat organ, i regel söker sig till sefardiska auktoriteter eftersom dessa tenderar att vara med tillåtande i dessa frågor. Nu verkar det dessutom som, att vissa sefardiska rabbiner kan vara behjälpliga även som mellanhand mellan donator och mottagare... skämt åsido så håller en anmärkningsvärd historia på att nystas upp i USA, där en rad rabbiner och politiska tjänstemän har varit delaktiga i en härva av organhandel och pengatvätt. En jurist uttalar sig i The New Jersey Jewish News, och menar att fallet inte är religiöst till sin natur bara för att en del av de inblandade är rabbiner, snarare ser han dessa män som kriminella personer som gömmer sig bakom ett religiöst ämbete för att kunna bedriva sin verksamhet. Flera av de inblandade rabbinerna är knutna till syriska synagogor, vilket The New Jersey Jewish News påpekar ytterst noggrant. I en kommentar på Haaretz hemsida skriver en New York-bo att majoriteten av de inblandade judarna (varav en rad framstående rabbiner) de facto är askenasiska judar och inte syrisk-sefardiska, och mellan raderna tycker jag mig kunna läsa att skribenten menar att vi kanske inte skall vara så snabba med att dra växlar på det faktum att en del av de nu arresterade rabbinerna är syrier. Korrupta rabbiner får mer och mer plats i media (liksom korrupta präster bör tilläggas), och är ett förtroendeproblem. Vidare kan man även anse att dessa giriga ämbetsmän utgör ett halakhiskt problem, då i alla fall en av dem inte bara har ägnat sig åt pengatvätt, utan dessutom i uppåt 10 år (enligt egen utsago) dividerat med folks liv och död genom att handla med njurar.

I församlingen Shira Hadasha i Jerusalem nöjer man sig inte med en minjan, alltså de 10 vuxna (i regel män) som krävs för att hålla gudstjänst, utan man väntar in 2 minjanim innan man börjar: 10 vuxna män som är brukligt bland ortodoxa judar, men även 10 kvinnor, vilket gör Shira Hadasha till ett unikt exempel på hur man tillåter att kvinnor räknas in i en minjan, utan att man blandar de båda könen. Gudstjänstlokalen delas av en mechitza, som dras bort under exempelvis Torahläsningen, så att såväl kvinnor som män är delaktiga under dessa delar av gudstjänsten. Allt sker i enlighet med halakha, som tillåter visst kvinnligt deltagande i gudstjänsten, men med en fingertoppskänsla som gör att även ortodoxa känner sig bekväma, församlingens något oortodoxa traditioner till trots. "Separate but equal", skriver Haaretz, och onekligen har Shira Hadasha lyckats kombinera en ortodox gudstjänstordning med en respektfull modernisering. Man kan kanske tycka att Shira Hadasha är fega som har en kvinnlig minjan men delar av synagogan i två delar med en mechitza, men som anges i Haaretz artikel så är de flesta som besöker Shira Hadasha personer med en ortodox bakgrund, för vilka en egalitärt inspirerad gudstjänst kan vara en välkommen modernisering. Om man å andra sidan som man eller kvinna är obekväm med att fira gudstjänst bakom en mechitza, så finns ju reformerta och liberala alternativ - kort sagt så tror jag att Shira Hadasha vänder sig till en lite annan målgrupp än vad reformsynagogorna gör, och i sitt sammanhang så tror jag att deras dubbla minjan fyller en väsentlig funktion.

Som jag tidigare har tagit upp här på bloggen så pågår det i Israel just nu diskussioner och förhandlingar om en eventuell civil äktenskapslagstiftning, som i första hand skulle tillåta att icke-judar gifter sig borgerligt, och kanske i framtiden även blandade par och/eller heljudiska par. Rabbi Elyashiv, som är andlig ledare för den litauiska ultra-ortodoxa rörelsen, säger nu att han går med på en civil äktenskapslagstiftning som tillåter att par gifter sig borgerligt, under förutsättningen att paret inför en rabbinsk domstol kan bevisa att de INTE är judar. I dagsläget är situationen för många par den omvända, att de först måste bevisa att de är judar för att sedan kunna gifta sig. Med andra ord kanske tiderna förändras, men den rabbinska domstolen kvarstår som ett evigt eldprov!

Läs artikeln på Ynet.

I samband med Rosh HaShana skrev jag om nationalreligiöse rabbinen Schlomo Aviners motvilja mot att tusentals chassider varje år lämnar Israel för att åka till Rabbi Nachmans grav i Uman. Idag rapporterar Yedioth Ahronoth att Aviner har funnit en lösning på problemet, nämligen att importera Nachmans kvarlevor och begrava dem i Israel istället. Detta skulle få ett stopp på de dyra och i Aviners ögon moraliskt oförsvarbara resorna till Ukraina, och kanske bidra till ökad turism till Israel istället, på samma gång som det skulle vara en mitzva, menar Aviner. Förvånansvärt många verkar stödja uppropet, medan andra reagerar mot det makabra i att visa sådan enorm vördnad för en död persons kvarlevor och grav, och menar att det påminner om den enligt judisk tradition strängt förbjudna avgudadyrkan. 

Vad är Rabbi Aviners problem, kanske ni undrar? För lite sedan bloggade ju Johan om att Rabbi Aviner vill förbjuda resor till Auschwitz. Det hela bottnar i att Aviner är av uppfattningen att det endast är ok för boende i Israel att lämna Israel för att uppfylla en mitzva. Nu kan man ju tolka in en rad olika saker i vad det innebär att uppfylla en mitzva, men i både fallet Uman och fallet Auschwitz så menar Aviner att resor till dessa platser sker av fel orsaker och gynnar fel parter, varför man bör avstå från sådana resor. Vad gäller Nachmans grav tycks Aviner ha ett större problem med att religiösa män lämnar Israel över nyåret än vad han har med det faktum att dessa män dansar, sjunger och knäböjer inför Nachmans grav. Rimligtvis skulle dessa traditioner fortsätta ifall graven flyttades till Israel. Ni finner Yedioth Ahronoths artikel om Aviners protest mot resor till Auschwitz här. Det återstår att se vilket resmål Rabbi Aviner slår till mot nästa gång...

Vi har skrivit om tatueringar vid ett par tillfällen på bloggen, och då med fokus på huruvida halakha tillåter tatueringar och tatueringar som en judisk identitetsmarkör. Jerusalem Post hade i förra veckan en liten tatueringsspecial, där man bland annat hade intervjuat israeliska tatuerare och tatueringsstudenter, samt religiöst sakkunniga gällande de halakhiska bestämmelserna kring tatueringar. Permanent kroppskonst har traditionellt ansetts vara förbjudet inom judendomen, och det finns en rad skrönor som går ut på att tatuerade judar blivit utestängda från församlings- och familjegemenskapen, nekats att gifta sig och nekats begravning på en judisk begravningsplats. De flesta av dessa historier är kraftigt överdrivna, även om tatueringar med stor sannorlikhet orsakat en och annan judisk (och icke-judisk!) familjedispyt genom åren... Idag menar många att det halakhiska förbudet mot tatueringar inte längre är giltigt eftersom man idag kan ta bort en tatuering med laser; den är således inte längre "permanent".

En israelisk tatuerare som Jerusalem Post har intervjuat berättar att allt fler väljer att tatuera ett nummer likt det nazisterna lät tatuera på judars armar under Förintelsen, i regel en avliden förälders nummer. Trenden började för knappt tio år sedan, och motivet bakom den tycks vara att barn till överlevare vill "odödliggöra" och hedra dem genom att tatuera in denna laddade symbol som sifferkombinationen på armen innebär. Spännande och en smula bisarrt, att det som förut var en symbol för nazismens försök att avpersonifiera judarna, nu är en judisk identitetsmarkör. Författaren och överlevaren Primo Levi har skrivit att han ofta fick frågan om han inte ville ta bort sin tatuering, varpå han brukade svara att tatueringen med tiden blivit en del av hans kropp och att han inte längre skämdes över den.

Trots att många israeler är tatuerade så har de ortodoxa skytt denna trend som pesten, fram tills nu. Dock är det inte några sjöjungfrur eller ankare som de religiöst observanta låter tatuera in - utan permanent make-up. Religiösa kvinnor har nämligen börjat vända sig till tatuerare för det som kallas för micro-pigmentering, vilket kan innebära att tatuera in eyeliner, läppfärg eller förstärka ögonbrynets konturer. Är dessa kvinnor ute på hal is? Möjligen, men själva hänvisar de till att de fått rabbinskt godkännande med hänvisning till att de kort och gott gör sig vackra för sina män, vilket uppmuntras sålänge det sker inom sedliga former. Dessutom pågår en diskussion kring vad som egentligen kan anses vara en tatuering. Bokstäver, hjärtan och sjöjungfrur är tvivelsutan tatueringar, men hur är det med permanent eyeliner, som egentligen bara är ett litet streck som följer ögats kontur? Det kan rimligen inte falla inom ramarna för avgudadyrkan. För några tusen år sedan föddes förbudet mot tatueringar ur en gränsdragning mellan judar och "hedningar". Vem anade då, att rabbiner några tusen år senare, skulle hålla en halakhisk diskussion om eyeliner?

Supersekulära tidningen Haaretz publicerar idag en debattartikel av Shahar Ilan, där han går till attack mot Knesset som han anser har svikit de sekulära israelerna och deras intressen till förmån för den ultraortodoxa minoriteten i Israel. Ilan skriver en lista på saker som Shas och company har gjort under den senaste mandatperioden, som irriterar honom. Exempelvis är Ilan negativ till:

Tal-lagen, som gör det möjligt för yeshivastudenter att undkomma den annars obligatoriska militärtjänstgöringen (ultraortodoxa kan även, i likhet med andra israeler, undgå militärtjänstgöringen med hänvisning till att de är gifta och/eller har barn).

Att staten betalar stora summor för att driva dessa yeshivot.

Att miljontals shekel har använts för att restaurera synagogor och mikvor i Israel.

Att Knesset har tillåtit Shas förslag om flerbarnstillägg i barnbidraget att gå igenom.

Ilan är av åsikten att det sittande Knesset har försummat de sekulära medborgarna i Israel, och tror att det kommande Knesset kommer att vara än värre, och inte ta någon hänsyn alls till de sekulära väljarna. Men där kom ett intressant ord: väljarna. Det sägs att väljare får den ledning de förtjänar, och nog är det så att det nuvarande Knesset, och det kommande, är framröstat av och kommer röstas fram av vuxna, någorlunda medvetna väljare.

Vänter vi på steken träder en annan nyans av läget fram. 14% av alla ultraortodoxa unga män slipper i dagsläget att kallas in till militären tack vare att de är inskrivna vid en yeshiva. Många unga haredim har redan hunnit gifta sig, vilket gör att de slipper av detta skäl. Å andra sidan hade majoriteten av dessa ungdomar gift sig vid en tidig ålder även om militären inte hägrat framför dem, emedan skenäktenskap bland sekulära för att undgå tjänstgöring inte är ovanligt. Fler och fler ultraortodoxa unga män väljer dessutom att ingå i ett hesder-program, som är ett i vanliga fall femårigt program som kombinerar yeshivastudier med militärtjänstgöring i en religiöst präglad miljö. Och att skattepengar används för att rusta upp kulturellt och religiöst intressanta platser samt att extra bidrag ges till familjer med många barn, lyckas i alla fall inte reta mig till vanvett, sådant förekommer i många länder. Att många israeler är trötta på den religiösa minoritetens inflytande är fullt förståligt, men trots allt är Tal-lagen och liknande principer framröstade och godkända av folkvalda. För på samma gång som de ultraortodoxa trampar på sekulära tår, så ser somliga sekulära det som ganska bekvämt att ha ett gäng ställföreträdande religiösa, en typ av kulturella maskotar som man älskar att avsky.

Läs även denna debatt med den erkänt lite småarge Ilan, om det ultraortodoxa Israel, militären och hans kall att avslöja vad de religiösa håller på med. Speciellt intressant i mitt tycke är hans parentes om askenasiska kontra sefardisk religiositet, något vi tidigare har tagit upp här på bloggen.

I närheten av Västra muren i Jerusalem kan man idag hitta denna menora, framställd av The Temple Institute som ett led i deras strävan att återskapa de föremål som fanns i templet en gång för att på så sätt underlätta – och påskynda – templets återuppbyggnad.

I bortåt 3000 år har menoran, den sjuarmade ljusstaken, varit en judisk symbol. Menoran fanns i Jerusalems tempel, men sedan templet förstörts och menoran enligt traditionen förts bort i triumf av Vespanius och Titus används inte längre den sjuarmade menoran i judiska sammanhang. De enda undantagen mig veterligen är de två man kan se i Jerusalem: den ena utanför Knesset och så denna i närheten av Västra muren. Betydligt vanligare är det däremot att man hittar en menora i kristna hem och kyrkor, men enligt judisk tradition är den alltså så intimt förknippad med templet att den inte ska användas förrän det är återuppbyggt.

Men hur såg menoran egentligen ut? Den menora som finns avbildad på Titusbågen i Rom (som bland annat visar hur menoran i triumf förs från Jerusalem) avbildar menoran med rundade armar, och det är också så man traditionellt föreställt sig att den såg ut. Men frågar man en chabad-chassid hur menoran såg ut kommer han sannolikt att svara att den hade raka armar som stod ut i 45 graders vinkel. Denna åsikt, presenterad av Chabadrebben Menachem Mendel Schneerson, baseras på en bild ritad av Maimonides (1140-1204) i hans kommentar till Mishna, där menoran avbildas på just detta sätt. Detta i sin tur är skälet till att de offentliga chanukka-ljusstakar som Chabad sätter upp ser ut som de gör.

För ett tag sedan aktualiserades frågan igen, då The Temple Institute publicerade en bok där de grundligt tillbakavisar Chabads åsikter och med en rad exempel (bland annat med exempel från Maimonides egen synagoga) visar att templets menora hade rundade armar – precis som judisk tradition vanligtvis sagt och de själva hela tiden hävdat. Än så länge har Chabad inte svarat på denna utmaning, men jag misstänker att någon respons borde komma. Utmaningen är för tydlig, och frågan är om Chabad verkligen kan erkänna att rebben haft fel?

Läs mer:
Chabad's straight approach to Hanukkiah faces rounded objection
The Design of the Menorah (Chabad-hemsida)
The Menorah (The Temple Institute)
Menoran som Maimonides avbildade den

Chabad i Indien dammar av Rabbi Schneersons vurm för de sju noakidiska buden och startar ett nytt chabadhus i Dharamsala, Dalai Lamas exilhemstad, med syftet att fungera som en utsträckt hand till såväl judar som ickejudar, och inspirera de senare till att följa de sju buden, som bland annat utgör förbud mot mord och att misshandla djur. Rabbi Dror Shaul, som driver det nuvarande chabadhuset i staden, citeras i Jerusalem Post sägandes: "All of the people who come are in search of spirituality and it's time that they find the true spirituality - Judaism". Rabbi Shaul hävdar dock bestämt att han inte ämnar bedriva mission med syfte att konvertera icke-judar, utan snarare bygga vidare på Rabbi Schneersons vision. Frågan är, om det kan räknas som judisk mission att förespråka de noakidiska buden för icke-judar, då dessa på intet sätt är tillräckliga för att någon skall kunna anses leva ett religiöst judiskt liv. De sju buden är mer allmänmänskliga principer, och traditionen säger att medan en jude måste leva efter samtliga 613 mitzvot för att i verklig mening vara rättfärdig, så måste en icke-jude endast hålla sig till sju. En typ av genväg till himlen, om man så vill.  

Det finns en grupp på Facebook som heter "Det är väl inget fel på Chabad i Sverige!". Gruppen har drygt 100 medlemmar och kom till som respons på vad man anser är överdriven kritik mot Chabad från Judisk Krönikas sida. Fenomenet chabadjudendom figurerar titt som tätt i judisk media, och på sistone även i kristen svensk (även om många oinvigda skribenter stannar vid Schneerson). För många har Chabad varit synonymt med öppenhet/mission (beroende på vem man frågar), Matisyahu, och nu även paret Holtzberg som mördades vid terrorattacken mot Bombay för en vecka sedan. Bloggen Mixed Multitudes tipsar idag om en intressant artikel om israelernas relation till Chabad.

Det intressantaste med när människor skriver om Chabad på svenska är att rörelsen omväxlande beskrivs som en "sekt" och omväxlande som en "organisation". Två ord som knappast är synonyma, även om båda säkerligen ryms inom ramarna för vad som är Chabad.