Judaistik.se

Haaretz publicerade i veckan en intressant betraktelse över alla de Hollywoodfilmer på senare tid som på ett eller annat sätt har tagit upp Förintelsen. The Forwards skribent Rebecca Spence frågar sig, vad det är som gör att antalet Förintelsefilmer tycks öka. Ligger det i huvudsak kommersiella, konstnärliga eller etiska intressen bakom? En möjlig förklaring är att Förintelsen är en tacksam bakgrund för en film, eftersom allt ställs på sin spets. Steven Ross, historiker vid University of Southern California, är inne på denna linje, och konstaterar att: "The Holocaust is a great drama, and the bottom line is that Hollywood is ultimately in the profit-making business, not in the consciousness-raising business". Han fortsätter: "They make films that audiences want to see, and what audiences want to see are compelling dramas and melodramas, and Holocaust films offer that."

Daniel Anker å andra sidan vänder på problemet, och menar att det är oroväckande ifall folk upplever det som att filmindustrin spottar ut Förintelsefilmen. Han går så långt som att säga, att det kan finnas ett antisemitiskt inslag i att hävda att det kommer fler och fler Förintelsefilmen, och att ingen skulle himla med ögonen åt filmer om exempelvis Vietnamkriget. Mark Jonathan Harris, som själv är regissör och ligger bakom två Oscarsvinnande dokumentärer om Förintelsen, menar att det bakom Förintelsefilmerna vilar en allmänmänsklig moralisk frågeställning: Hur skulle jag själv ha agerat? Förintelsefilmerna blir således ett verktyg för människor för att begrunda det egna beteendet. 

Personligen tror jag att såväl Steven Ross som Mark Jonathan Harris har poänger i vad de säger, men det medför också att det finns en viss risk att Förintelsen blir hollywoodifierad, använd för andra syften är att skilda och minnas, samt att människor kanske till och med riskerar att bli överexponerade. Med hollywoodifierad menar jag att den action och romantik som Förintelsefilmerna erbjuder riskerar att ge oss en felaktig bild av Förintelsen: i de fall då de vävs in i dokumentärt material kan de i värsta fall förvanska det, och i de fall filmen är helt och hållet fiktion, kan andra tolka det som verklighet, och således få en felaktig bild av de historiska skeendena under Förintelsen. Vidare kan man diskutera och i mitt tycke bör man diskutera, var gränsen går mellan att uppmärksamma Förintelsen och att gotta sig i eländet. Slutligen tycker jag att man också bör fråga sig, ifall inte för många estetiskt tillrättalagda Förintelseskildringar riskerar att göra oss aningens blasé?  

Läs artikeln här.