Judaistik.se

2006 publicerade Holocaust-forskaren Zoë Vania Waxman boken Writing the Holocaust, med undertiteln "Identity, Testimony, Representation", som nyligen har kommit i en ny häftad och betydligt billigare upplaga. Boken behandlar olika aspekter kring vittnesbörd om judiskt lidande under Förintelsen. I bokens första kapitel, "Writing as resistance?", ägnar sig Waxman åt ögonvittnesskildringar från Warzawaghettot, varav många återfinns i arkivet som sammanställdes i ghettot av Emmanuel Ringelblum och dennes medhjälpare; det så kallade Oneg Shabbat-arkivet. Oneg Shabbat kom att bestå av en samling dagböcker, anteckningar och nedtecknade vittnesmål från i huvudsak polska judar i och utanför Warzawaghettot. Waxman skriver: "Those involved in collecting the material were very much aware that it would provide vital information for future historians".

Vi behöver inte titta längre än till Frank, Weisel och Levi för att inse att ögonvittnesskildringar har blivit historisk kanon - men frågan är hur medvetna dessa skribenter själva var; hade de någon aning om den betydelse deras ord skulle komma att få? Enligt Waxman skrev Oneg Shabbat-skribenterna för framtiden, inte enbart för eventuella överlevande släktingar och för att lätta sina hjärtan utan för att helt enkelt vittna om nazismens brott långt före det att dessa kom att uppmärksammas av omvärlden. Ringelblum själv skriver: "We made conscious effort that the course of events in every town, the experience of every Jew - and every Jew during the present War is a world in himself - would come across simply and faithfully". Han fortsätter: "Comprehensiveness was the main principle of our work. Objectivity the second. We endeavoured to convey the whole truth, no matter how bitter, and we presented faithful unadorned pictures".

De allra flesta texterna i Oneg Shabbat-arkivet skrevs på polska eller yiddish, och var ofta ögonblickskildringar. Chaim Kaplan å andra sidan skrev på hebreiska (vilket ännu var ovanligt för "sekulära" texter), och nedtecknade i sin dagbok 1942, bara några månader innan han deporterades till Treblinka: "My utmost concern is for hiding my diary, so that it will be preserved for future generations". Flera andra Oneg Shabbat-skribenter uttrycker liknande tankar: antagligen kommer vi inte att överleva, i varje fall inte med förståndet i behåll, men det vi kan göra är att skriva så att varken vi, våra efterlevande eller världen glömmer.

Jag finner dessa högst medvetna tankar kring vikten av att dokumentera händelser och upplevelser oerhört intressanta, inte minst då vi alla vet hur lång tid det tog för omvärlden att reagera och inse vidden av nazismens förtryck under kriget. Underjordiska judiska informationskanaler växte fram, och man såg till att inte nöja sig med ett eller två vittnesmål, varje händelse skulle dokumenteras så noga det bara gick. Denna hängivenhet är imponerande, och sticker hål på myten om de naiva och ovetande judarna. Hade den judiska historien lärt Ringelblum, Kaplan och de andra om vikten av att samla på sig bevis - att inte lämna saker åt slumpen? Är Oneg Shabbat-arkivet ett uttryck för en judisk litterär tradition, med syfte att främja överlevnad? Tvivelsutan står det i alla fall klart, att detta oväpnade motstånd, som ofta benämns som kiddush ha-chayim ("helgande av livet" ), ger oss en skärva av den judiska värld som existerade före Förintelsen, och som annars skulle ha gått förlorad i ännu större utsträckning. Oneg Shabbat-arkivet kan ses som en form av kaddish över Förintelsens offer.