Judaistik.se

Det brukar sägas att de iberiska judar som lämnade Spanien och Portugal i slutet av fjortonhundratalet och början av femtonhundratalet kom att få en dominant roll i de judiska miljöer där de valde att slå sig ner. I regel gick de sefardiska judarna från att vara en religiös minoritet på den iberiska halvön till att vara en religiös minoritet någon annanstans, men det verkar som om man nästan uteslutande kom att slå sig ner på platser där det redan fanns någon form av judisk närvaro.

Somliga menar att de sefardiska judarnas utvisning från den iberiska halvön innebar slutet för deras kultur, medan andra är av åsikten att de sefardiska judarnas guldålder förvisso tog slut, men att en flerhundraårig silverålder tog vid och att den sefardiska världen fortlevde fram tills Förintelsen och staten Israels grundande i modern tid fick den att splittras. Sefardisk judendom är svårdefinierbar, och ofta appliceras beteckningen "sefardisk judendom" på all judendom som inte är askenasisk. Idag präglas den sefardiska identiteten ofta av en känsla av att vara en "minoritet i en minoritet", samtidigt som man försöker hålla liv i idealet att judar skall vara en aktiv del av det större samhället. I modern tid har Frankrike och Israel blivit "Sefardiland", och man tampas å ena sidan med en framväxande orientalisk prägel på kulturen (de flesta tongivande och framstående sefardiska rabbinerna av idag är av arabiskt ursprung) och å andra sidan med den "askenasifiering" som har påverkat de senaste generationernas religiösa och kulturella fostran.

Kanske kan vi hitta några ledtrådar till vilka sefarderna av idag är, om vi studerar vad som hände när deras förfäder lämnade Spanien och Portugal. De iberiska judarna spred sig över stora geografiska områden, vissa så långt som till det nyupptäckta Amerika. De allra flesta av de iberiska judarna följde dock med någon av de fem främsta flyktingströmmarna, som tog dem till antingen  Balkan/Osmanska riket, Nordafrika, Italien, det som idag är Israel eller till västra Europa. Deras integrering i respektive miljö tog olika lång tid, formade deras kultur och lämnade också olika avtryck på deras nya värdsamhällen.

Den stora grupp sefardiska judar som slog sig ner i det som idag är Balkan, Grekland och Turkiet kom att dominera det judiska livet på dessa platser, och det är således ingen tillfällighet att Ladinokulturen i mångt och mycket har bevarats just på dessa platser och att de judeospanska dialekter som talats och talas i dessa trakter fortfarande påminner om den judeospanska som lämnade den iberiska halvön för femhundra år sedan. De judar som redan bodde i områdena kring Medelhavet införlivades i den exiliberiska kulturen och anammade det språk och den liturgi som de sefardiska judarna tagit med sig. Liturgiskt fanns det ofta likheter mellan den gamla och nya judiska befolkningen, men mycket tyder på att det även fanns gemenskaper med en mer askenasiskt influerad karaktär i de områden som togs över av den sefardiska invandringsvågen.

De sefarder som lämnade Spanien och Portugal för Nordafrika möttes av ett helt annat kulturellt klimat. Procentuellt kom man att utgöra en mycket mindre andel av den lokala judiska befolkningen, och det fanns också en motsättning från arabiskt-judisk håll mot att påverkas av den iberiska kulturen. Iberiska sefarder och arabiska judar, så kallade musta'aravim levde sida vid sida i århundraden i de nordafrikanska länderna för att i modern tid blandas upp i mötet med antijudiska tankegångar och då man kollektivt utvandrade till Israel i stora antal.

Den judiska kulturen i Nordafrika påverkades av den iberiska invandringen på så vis att de iberiska judarna antog rollen som en form av religiös och kulturell elit, en elit som dock inte var immun mot influenser från de sedan länge bofasta arabiska judarna. Gemene man drog en tydlig gräns mellan arabisk judenhet och sefardisk judenhet, och inte sällan höll man sig till separata synagogor. Rabbinaten kom dock ofta att ledas av iberiskättade personer, och det förekom att arabiska judar anammade en sefardisk liturgi utan att man för den sakens skull blandades genom giftemål eller affärskontakter. Detta berodde mycket på att de sefardiska judarna genom sina kontakter med ättlingar i Europa fick tillgång till tryckta böcker. I valet mellan en sefardisk bönbok och en askenasisk bönbok eller ingen bönbok alls - valde många arabisk-judiska församlingar att anpassa sin gudstjänstordning efter den iberiska strukturen, medan man å andra sidan höll fast vid sitt eget språk och sin egen kultur inom den sociala gemenskapen.

I de italienska provinser där judar tilläts att bosätta sig möttes sefardisk och italiensk kultur på ett fruktbart vis, och den iberiska liturgins och kulturens spridning över den icke-askenasiska delen av den judiska världen kan delvis tillskrivas de högtstående sefardiska judarna i Italien. I delar av det som idag är Italien blev de sefardiska judarna en integrerad och respekterad judisk enhet jämte askenasiska trosfränder och den för Italien unika judiska gruppen italkim, som liturgiskt är distinkt från såväl askenasisk som sefardiska judendom.

Delar av den sefardiska diasporan slog sig ner i det som idag är Israel, och liksom i övriga Mellanöstern smälte man delvis samman med lokala judiska grupper. Sefardiska judar levde länge i Galiléen med omnejd, och tog under artonhundratalet emot sionistiska immigranter från Europa. I och med de invandringsvågor som i modern tid gick från arabiska länder till Israel så har de osmansk-palestinska judarna i det som idag är Israel blandats med judiska gemenskaper från angränsande länder, med vilka man helt eller delvis delat liturgi. Den sefardiska judenheten i dagens Israel utgör ungefär 50% av den judiska befolkningen i landet, och man har en stark ställning kulturellt på samma gång som det senaste århundradet har inneburit en lång rad kompromisser gentemot askenasisk judenhet. Exempelvis delades det som förr varit det exklusivt sefardiska överrabbinatet i Jerusalem upp så att man idag har en sefardisk överrabbin som behåller titeln "rishon lezion", plus en askenasisk överrabbin.

De judar som lämnade den iberiska halvön för att slå sig ner i Nordafrika,  Mellanöstern, på Balkan och i södra Europa bibehöll ofta sina judiska traditioner utan längre avbrott. De sefardiska flyktingar som bosatte sig i västra Europa å andra sidan var i regel mer eller mindre tvångskonverterade till kristendomen, och således kom de små sefardiska gemenskaperna i dagens Nederländerna och Belgien att präglas av erfarenheten av att leva ett judiskt liv i lönndom. I regel hade man stannat kvar på den iberiska halvön och antingen levt som praktiserande kristna eller dolda judar fram till mitten eller slutet av femtonhundratalet. I storstäder som Amsterdam och Antverpen  byggde man upp en unik västsefardisk kultur som likt den sefardiska judenheten i de italienska provinserna existerade som en väl integrerad minoritet i en minoritet. I och runtom Amsterdam spelade sefardiska judar en viktig roll inom medicinvetenskapen och diverse hantverk, men även inom vissa grenar av handeln. Restriktioner gjorde att judar inte kunde praktisera alla typer av affärsverksamhet, men handel med medicin, mat och böcker var tillåten, liksom tryckeriverksamhet.

Ironiskt nog är det dessa restriktioner som har gjort att det västsefardiska arvet är så pass rikt i form av böcker och religiösa föremål, och den stora sefardiska synagogan som byggdes i Amsterdam i slutat av sextonhundratalet var länge det religiösa livets centrum för judar så långt bort som i Karibien. Värt att notera är att de sefardiska judarna i Nederländerna genom historien har kallat sig för "portugisiska judar" medan sefarder i andra delar av världen snarare har belyst sin koppling till det gamla Spanien. Detta beror faktiskt inte på att de sefardiska judarna i Nederländerna har portugisiskt ursprung i större utsträckning än vad de har spanskt, utan på det faktum att den dåvarande nederländska republiken befann sig i krig mot Spanien under sextonhundratalet, och man ville därför inte dra uppmärksamhet till sitt spanska ursprung.