Judaistik.se

Den kristna tidningen Dagens nätupplaga skrev i tisdags om hur svenskars syn på religion formas av media, eftersom många svenskar sällan möter religionsutövning, förutom vid vissa vägskäl i livet, och på tv. Public service har ett ansvar för att förse människor med information, menar religionssociologen Alf Linderman. Vilken typ av information, kan man fråga sig. Enligt uppgift svarade över 50 % av de tillfrågade att de vill att tv sänder gudstjänster varje vecka, i en undersökning för ett antal år sedan. Hur många skulle svara att de själva ämnade titta på dem, tror ni?

Judarna är en liten minoritet i Sverige, men får titt som tätt vara med på ett hörn på tv. För en knapp vecka sedan visades en dokumentär på SVT, med det föga fantasieggande namnet "Judisk högtid". Jag minns att jag för ganska många år sedan zappade förbi vad jag förutsätter var en liknande dokumentär på SVT om pesach, som kretsade kring en husmoder som noggrant diskade sina glastallrikar och jagade brödsmulor i besticklådorna. När SVT måste fylla sin jude-kvot men saknar en mossig högtidsdokumentär att visa, plockar man med jämna mellanrum fram dokumentärer om judiska kvinnor och deras vedermödor; skilsmässor som inte godkänns av elaka rabbindomstolar, hår som måste täckas och påtvingade mikvedopp.

Nu är det självfallet inte bara judendomen som behandlas styvmoderligt av tv-kanalerna, även katolikerna för att nämna ytterligare ett exempel, får sig sina smällar då och då när det kommit någon ny dokumentär om påvens hat mot homosexuella, eller präster som förbjuder preventivmedel och tvingar småflickor att föda oönskade barn. Och då har vi inte ens kommit in på islam... Varför är det på detta viset då? Ja, kanske beror det på att religion anses så hopplöst töntigt och bakåtsträvande att man inte orkar göra det mer inspirerande än att visa hur man diskar kosher disk eller hur illa religiösa företrädare beter sig världen över? Desto intressantare blir det när religionen liksom smyger sig in, som när tv-sändningen från Nobelfesten för några år sedan frossade i koshermat och halakha, när en av pristagarna råkade vara en ortodox patriark med kippan käckt på sned.

Kanal nio visade dagen innan julafton en typ av dialogdokumentär, som kommit till efter 11/9 och som visade skäggiga representanter för världens religioner hålla små utläggningar om diverse ämnen kring tro, hopp och ett religiös liv. Den två timmar långa dokumentären var lagom tillrättalagd och småmysig, men ändå ganska läcker, i alla fall i teorin - en stor del av världsreligionernas omslagsgossar fick ju komma till tals. Kristendomen hade delats in i katoliker, lutheraner, ortodoxa och baptister, islam i shia och sunni, medan buddhismen representerades av Dalai Lama. Som judendomens representant hade man rotat fram Israels askenasiske överrabbin Yonah Metzger, i mitt tycke endast intressant tack vare den militära karriär han har bakom sig. Med andra ord gjorde dokumentärens skapare det ganska lätt för sig.

Jag misstänker tyvärr att Alf Linderman har rätt när han påstår att svensken åtminstone delvis får sin syn på religion färgad av media och kanske framför allt tvn. Kultur och kanske i synnerhet multikultur är i ropet, men statlig tv visar fortfarande dokumentärer om judendom där man inte ens har orkat komma på en titel på programmet. Då är det inte så konstigt att det fortfarande finns enorma kunskapsluckor hos svenskarna, som leder till missförstånd och intolerans. Amerikanska serier, Vänner och Southpark för att nämna två klassiker - har lyckats tackla den judiska högtiden som döljer sig bakom SVT:s titel, nämligen chanukka, med humor och udd så att den faktiskt framstår som rolig och intressant, och kan nog få en och annan ungom att vilja söka efter mer information. Men... om nu judarna styr media, såsom påstås ibland - varför visas fortfarande sådana mossigheter i svensk tv?! Fram med dokumentärer fyllda av vassa skildringar av den aktuella judiska verkligheten, och släng gärna in några om andra religioners verklighet också.