Judaistik.se

Världens kanske mest kända smygjude, Madonna - har börjat skriva för Yedioth Ahronoth. Heeb Magazine uppger att Madonnas spalt i tidningen går under namnet "Esther", det namn Madonna antog när hon började följa den gren av fusk-kabbalah med fokus på röda band och dyrt (heligt) vatten som även en rad andra Hollywoodpersonligheter anammade för några år sedan. Liksom Madonna plockar fram sin judiska sida i perioder gör även Britney Spears det, hon sågs tidigare denna månad bära en Magen David, något som hon även gjorde för ett par år sedan, i samband med vänskapen med Madonna och den felstavade hebreiska tatueringen i nacken (den är nu borta)... Frågan är, om Madonna och Britney fortfarande är så pass coola att en massa kids kommer vilja efterapa dem och börja ha judiska saker för sig? Eller, är dessa kändisars fascination för judendom bara en fluga baserad på missförstånd (när de tröttnat på spikmattor, skinnbyxor och dylikt), och deras judiskhet inte djupare än att det är kul att vara jude för att man får ha snygga smycken och konstiga namn?

I Sverige är det svårt att få tag i kosher mat och dryck, vilket leder till att många religiösa judar i Sverige är begränsade i sin kosthållning. I lilleputtlandet Holland med sina 32.000 judiska invånare (att jämföra med Sveriges 18.000, vilket är procentuellt sett fler) finns en judisk tv-kanal, och ett matprogram med en rabbin i juryn, som lockar 200.000 tittare per avsnitt. I "Go Go Kosher" tävlar två familjer eller grupper mot varandra om vem som kan laga den godaste maten, och hålla allting kosher under tiden. Förutom rabbinen i juryn deltar även en tvättäkta yiddishe mama och en helt vanlig ilsken matskribent ;-) Lär mer på Go Go Kosher!

Att artister sjunger in julsånger och släpper julskivor lagom till julförsäljningen är knappast någon nyhet. Frågan är i vilken mån Erran Baron Cohen – storebror till Sasha Baron Cohen (mer känd som Borat och Ali G) – har kikat på denna lukrativa skivutgivning och tänkt: kan de så kan jag. I vilket fall som helst släppte han för någon vecka sedan ett chanukka-album, där han säger sig vilja ta de klassiska chanukka-sångerna in i 2000-talet. »I remember», säger han i en intervju med New York Magazine, »we had this terrible record our parents played with children singing slightly off tune to a really old piano player. As the years went on, I realized they were all really bad tunes and all badly played. So the idea was to use story of Hanukkah and take some of the music of it and update it to make it really cool.»
För att tuffa till chanukka-klassikerna har han bland annat tagit hjälp av Idan Raichel (som med sitt Idan Raichel Project tillhör en av den israeliska musikmarknadens mest intressanta artister), Yasmin Levi och den jiddisch-rappande Y-Love – och resultatet är en skiva med låtar som spretar åt alla möjliga håll. Å att döma av videon till klassikern »Dreidl, dreidl» har han inte heller kunnat låta bli att snegla på brorsans framgångar på det komiska området.

Smakprov på de övriga låtarna hittar du här: Songs in the key of Hanukkah

Läs mer:
‘Borat’ Composer’s Hanukkah CD
‘Borat’ Composer Erran Baron Cohen on His New Hanukkah Album, His Brother Sacha, and the Music of ‘Bruno’

Eftersom vi förhoppningsvis lär av historien kan det idag, 70 år efter Kristallnatten, vara läge att ställa frågan: hur ser vår bild av judar ut idag? Något heltäckande svar tänker jag inte ge mig på, utan nöjer mig med ett fallexempel.

Rockmusikalen Jesus Christ Superstar har sedan premiären i början av 1970-talet framförts i ett flertal olika uppsättningar. Den senaste i raden spelas nu i Malmö, och har väl främst blivit omtalad för att Ola Salo spelar rollen som Jesus och översatt texterna till svenska. Hur väl han lyckas med detta får ni söka information om på andra ställen, för någon recension av föreställningen ges inte här. Det som står i blickfånget i det följande är snarare hur »judarna» framställs i föreställningen.

Musikalen tillhör den genre som brukar kallas passionsspel, det vill säga en föreställning som gestaltar det som enligt evangelierna hände i Jerusalem dagarna före Jesu död. I denna passionsberättelse finns en hjälte och några skurkar – främst Judas som förrådde Jesus men också judarnas högsta råd som beslutade döda Jesus – och det är bara att konstatera att i snart två tusen år har denna berättelse ställt till stort elände för judar, och då framför allt i medeltidens kristna länder. Generation efter generation av mer eller mindre fromma kristna har fått höra att »judarna» var skyldiga till Jesu död, och att alla judar i alla generationer som en konsekvens av detta har kollektiv skuld till Jesu död – och att detta i sin tur legitimerade att man förtryckte, förföljde och misshandlade landets judiska befolkning.

Ur ett judisk-kristet dialogperspektiv tillhör Jesus Christ Superstar därför en problematisk genre. Vilken bild av judarna förmedlas? Vilket intryck av skurkarna – det vill säga »judarna» – får besökaren av att se och höra föreställningen? Förstärker eller nyanserar den generationers demonisering?

Jag såg Malmöföreställningen häromkvällen, och låt mig med en gång understryka att det inte finns något i föreställningen som medvetet eller uttryckligen demoniserar judar – vilket är helt i linje med musikalen som sådan. I grund och botten handlar Jesus Christ Superstar lika mycket om Judas som om Jesus, och det händelseförlopp som presenteras ligger närmare den gnostiska versionen a la Judasevangeliet än det vi hittar hos evangelisterna. I Malmöuppsättningen gör Patrik Martinsson en strålande Judas-presentation, och får oss åhörare att känna den frustration och svartsjuka som driver honom att förråda sin bäste vän och slutligen ta sitt eget liv – och skapar därmed mer sympati än avståndstagande hos mig som åhörare. Ett första delsvar på min inledande fråga blir alltså: Jesus Christ Superstar är först och främst en
musikal där Judas Iskariot Superstar regerar – och därmed också
medverkar till att nyansera bilden av den klassiska förrädaren.

Men det finns två problematiska scener i Malmöuppsättningen som jag intuitivt reagerade mot. Den ena är scenen när Jesus rensar templet, som är en smått bisarr scen där offerslaktare i plastförkläden och med stor frenesi går loss på röda »köttstycken» medan Jesus räddar ett mjukdjurslamm. Om detta är den bild av judisk rituell slakt som svenskar har – vilket jag definitivt inte hoppas – skulle det kunna vara en förklaring till varför kosherslakt fortfarande är förbjuden enligt svensk lagstiftning, men det handlar väl snarare om att jag är överkänslig.

Den andra scenen som jag upplever problematisk är när stora rådets ledare Kaifas (spelad av Bengt Krantz) och Hannas (spelad av Håkan Mohede) övertalar Judas att överlämna Jesus i deras händer. I Malmöuppsättningen har medlemmarna i stora rådet fått en klädsel som drastiskt skiljer dem från övriga ensemblen. Jesus och hans lärjungar är klädda i moderna kläder, medan medlemmarna i högsta rådet är klädda och uppträder som präster och prelater som hämtade från en bergmansk nidbild av förtryckande 1800-talskristendom, eller som Göteborgsposten uttryckte det: »Herrarna i Kajafas högsta råd framstår som gamla farbröder i någon frimurarloge.» Med denna kontrast blir budskapet mycket tydligt: de som beslutar att döda Jesus är det religiösa etablissemanget i generella termer. Om det handlar om ett kristet eller judiskt eller något annat religiöst eller ickereligiöst etablissemang lämnas därmed öppet för åhörarens egen tolkning.

Men vid ett tillfälle sker något. Just i den scen då Kaifas och Hannas övertalar Judas att förråda Jesus görs en medveten eller omedveten gestaltning som undergräver denna tolkningsfrihet och som i värsta fall påverkar publikens tolkning. Samtidigt som Kaifas bröstar upp sig som den värsta ärkebiskopskandidat och på olika sätt understryker etablissemangets pondus så kryper Hannas-gestalten ihop och påminner under någon minut skrämmande mycket om Shakespeares antisemitiska karaktär Shylock (jämför till exempel med bilden här), då han med sirliga och giriga handrörelser och ordalag plockar fram penningpåsen och kastar den på marken framför Judas med orden: »Du borde nog ta dem, nåt ska du väl ha?»

Kanske berodde det på min plats i salongen, men från det perspektivet kändes det som man låtit denna karaktär i just denna scen hämta lite för mycket inspiration från generationers antisemitiska bakgård. Kanske är jag lite överkänslig i detta avseende. Förhoppningsvis var detta något som jag – och bara jag – läste in och reagerade på, men jag vågar ändå påstå: helt befriade är vi inte från karikatyrbilden av »juden». Någonstans djupt där inne ligger den och lurar. Trots att det gått 70 år sedan Kristallnatten har vi fortfarande inte helt gjort upp med nidbilden »juden». Än finns mycket kvar att göra...

Tips 1: Du som bor i närheten av Lund kan på tisdag 11 november bland annat höra Ola Salo berätta om sitt arbete med musikalen. Läs mer på CTR:s hemsida.

Tips 2: Skulle du vara intresserad av att lära mer om det gnostiska Judasevangeliet rekommenderar jag den nyligen utkomna: Judasevangeliet. Text, budskap och historisk bakgrund.
Mer information och utdrag från boken finns på förlagets hemsida.

Igår bloggade jag om att Schlomo Aviner har tröttnat på hur chassidiska familjefäder packar väskan och drar till Uman över det judiska nyåret. Även Shas andliga ledare tillika före detta sefardiske överrabbinen Ovadia Yosef reagerar mot dessa resor, som ni ser i detta youtube-klipp. Men vad är egentligen problemet, kanske ni frågar er? Här, här och här har ni exempel på hur det kan gå till i Uman...

På den amerikanska kläd- och skodesignern Kenneth Coles hemsida kan man nu se Matisyahu – »den chassidiske reggae-artisten» – som stylad chassid, komplett med jarmulke, tsitit, klargrön tröja med dragkedja och slips (!?). Nog för att han utmanade våra förutfattade meningar när han slog igenom med live-skivan »Live at Tubbs» – men ärligt talat: en chassidisk man klädd i grälla färger och med slips?

Som en del av reklamkampanjen finns en video där han presenterar sig med »My name is Matisyahu, and I am a...» utan att avsluta meningen. Och inte blir presentationen mindre tvetydig när han fortsätter med att säga att hans judiska skola inte hade någon inverkan på hans judiska identitet, utan att det var Bob Marleys »Exodus» som väckte hans judiska identitet. Förra hösten meddelade han att han lämnat Chabad och istället börjat be tillsammans med Karliner-chassiderna. I Jerusalem känns den gruppens anhängare igen på sina »guldglittrande» kaftaner – men steget från gyllene rockar till gyllene skor känns långt. Även för en gränsöverskridare som Matisyahu.

Vart är Matisyahu på väg? Tänker han utmana Fredrik Ljungberg om att vara modeikon? Eller kan det vara så att det är morgondagens chassider vi här får en liten glimt av: modemedvetna, stylade med framgångsrikt och självsäkert leende... Måhända är jag baksträvande och trist, men för egen del är det så här jag vill se Matisyahu: King Without a Crown

»Stupid Cupid», »Breaking Up Is Hard to Do», »Will You Love Me Tomorrow», »The Loco-Motion» och »You’ve Lost That Lovin’ Feeling» …
Det har gått femtio år, men fortfarande känner vi igen titlarna. Förmodligen är det dock få som idag vet att det bakom dessa, och många andra 50- och 60-talspärlor, fanns ett judiskt låtskrivarstall – knutet till Aldon Music – där bland annat Neil Sedaka ingick. Nu finns dock en möjlighet att uppdatera dina popkunskaper genom en artikel på Nextbook: Doo-Wop Generation.

Adam Sandlers senaste film Don't mess with the Zohan skulle kunna vara Israels bästa turistmagnet sedan folk insåg att Bar Rafaeli är israeliska. Faktum är att jag hörde flera ur publiken i biosalongen konstatera att "dit måste man ju åka". Sandlers film är ett stycke smålöjlig college-buskis men vad Sandler är nära att göra är smått fantastiskt: han avdramatiserar Israel. Att bikiniklädda tjejer med märklig brytning och hummus tar plats i folks sinnebild av Israel är nog inte så dåligt trots allt: hellre det än en seglivad och svårgenomtränglig barriär av krig och elände.

Sandlers Zohan målar en bild av israelen som jag känner igen, en motsägelsefull figur som vi har roligt åt (tänk Zohans stilkänsla...vissa klädesbutiker i Israel har inte skyltat om sedan nittiotalet, trots att Tel Aviv hyser ett oändligt antal trendiga butiker är fortfarande utsvängda byxor och platåskor hett i mångas ögon) och på samma gång avundas (tänk att besitta en sådan naturlig chutzpa!). Jag skrattade gott när Sandlers pappa i filmen blandade hummus i kaffet, och åt den fiktiva ikonläskedrycken Fizzy Bubblech (dryckens namn må vara ett påhitt med säg "Prigat" och många israelresenärer får något mjukt i blicken), och tyckte överlag att filmen var helt ok. Ett av de mer intressanta skämten kommer mot slutet när Zohans israeliska expat-gäng grälar med det arabiska på andra sidan gatan om vilken grupp som är mest avskydd av det omgivande amerikanska samhället, och en av de israeliska killarna konstaterar att de möter motstånd i och med att de förväxlas med sina arabiska grannar: "(they hate us) because people think we are you!".

Jerusalem Posts sefardiske bloggare Ashley Perry kommer med en intressant vinkling av Zohan i detta inlägg. Han menar att Zohans judiskhet/israeliskhet är av en distinkt amerikansk-judisk (läs askenasisk) karaktär, och nog måste man hålla med om att det är mycket yiddishaktigheter i filmen. Sett ur denna synvinkel blir "because they think we are you" ett uttryck för "den andre judens" existens, och namnet på den arabiska snabbmatskedjan som startas av Zohans ärkefiende, "Muchentuchen", framstår som rejält löjligt. Utan att på något sätt insinuera att det borde kvoteras in sefarder i judisk humor kan jag konstatera att det fortfarande kvarstår för någon att fånga essensen av hela det moderna Israel på film. 

Hälften av alla världsmästare i schack sedan 1886 har varit judar uppger Jinfo.org. Garry Kasparov, Leonid Yudassin, Boris Gulko och Bobby Fischer är några av de mer kända – och i New Jersey Jewish Standard försökte man nyligen komma fram till hur detta kommer sig. Svaret, enligt tidningen, är (kanske inte så överraskande) att det finns ett tätt samband mellan schack och judendom.

Den judiska attraktionen för schack lär ha fått sitt stora genomslag i samband med haskalan (den judiska upplysningen) och judarnas emancipation i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Vänskapen mellan Moses Mendelssohn och Gotthold Lessing sägs till exempel ha grundats genom att de spelade schack med varandra, men redan Maimonides och Juda Ha-Levi i 1100-talets Spanien lär ha hänvisningar till spelet i sina texter och enligt en tradition var sonen till en viss Rabbi Saul i Taberistan på 800-talet den förste judiske schackspelaren. 

Attraktionen för spelet bottnar i det logiska tänkande som judar lärt sig under sina Tora- och Talmudstudier vilka visade sig användbara också i schackspelet. Kanske kan man misstänka att schackspelet under emancipationen blev en sekulär ersättning för Talmudstudierna. Men det handlar inte bara om logiskt tänkande, det handlar också om utmaningen att ställa frågor och att hitta svar på dessa kniviga frågor – något som också genomsyrar Talmudstudierna. Samtidigt, säger en av de tillfrågade i tidningsartikeln, kan schack ses som en återspegling av judars kamp i världen: »In chess we struggle and we hope a bad position will become good,» säger han. »In Jewish life, we also make what we can and hope a miracle will happen. In chess and in our Jewish lives [the miracle is] not always obvious but something is hidden.»

Idag är schack inte längre ett lika uttalat judiskt spel, och artikeln pekar på två förklaringar till detta. Den ena tillskrivs datorns genombrott. Numera kan datorn snabbt räkna fram olika lösningar på de problem man står inför, och schackspelets mystika attraktion – menar man – har därför falnat lite grann. Själv tycker jag den andra förklaringen låter mer trolig. Före Sovjetunionens fall var schackspelet en av få möjligheter för sovjetiska judar att klättra på den sociala stegen, och därför är det ju inte så konstigt att många judar tog denna möjlighet. Sedan den politiska situationen förändrats har många andra möjligheter öppnat sig för landets judiska minoritet och schackspelet har helt enkelt konkurrerats ut.

Läs mer: Judaism and chess 

Rivkah Krinsky heter ett av de senaste tillskotten till den judiska musikscenen, vars debutalbum »In Your Hands» precis har släppts. Sannolikt har du inte hört talas om henne, och sannolikheten att du kommer att göra det i framtiden är nog ganska liten. Rivkah är nämligen en 32-årig, chassidisk fembarnsmor och musiklärare som endast uppträder för kvinnor i enlighet med budet »kol b'isha ervah», det vill säga att det är omoraliskt för en man att höra en kvinna sjunga.

Rivkah är alltså det man brukar kalla för en »religious singer» – men precis som fallet är med den chassidiska Idol-tävlingen jag skrev om för ett tag sedan kan vi här se hur dynamisk ultraortodox judendom är genom sitt sätt att fånga upp trender i det omgivande samhället och sedan anpassa dem till den egna gemenskapens normer. Musikaliskt skiljer sig Rivkah inte från det vi kan höra »sekulära» artister framföra, men genom att hålla sig inom gemenskapens normerande gränser så blir detta »inomchassidisk» musik.

Ladda hem ett smakprov på hennes musik eller klicka dig dig till hennes hemsida för att lyssna och lära mer om henne. En artikel om Rivkah finns här: Daughter of haredi tycoon launches musical career

Ytterligare bidrag till avdelningen för kuriosa-vetande: Rivkahs fader heter Yosef Gutnick, och är en av världens rikaste män. Legenden berättar att han, likt många i slutet av tonåren, inte visste vad han skulle syssla med i framtiden. Han skulle gärna vilja fortsätta studera, men ville få detta bekräftat. Därför vände han sig till sin rebbe, något som alla chassider förväntas göra eftersom rebben förväntas kunna ge svar på alla frågor, små som stora, genom sin speciella gudskontakt. Rebben i fråga var Menachem Mendel Schneersohn, Chabad-chassidismens senaste ledare, och legenden berättar att han tog fram en jordglob, satte full snurr på denna, och sedan tryckte ner fingret och sa: dit ska du åka. Fingret visade på en plats i Australien. Det var långt bort i jämförelse med New York, men för Gutnick var det inget snack om saken: hade rebben sagt det så var det bara att lyda. Väl framme på denna utpekade plats i Australien upptäckte han en gruva (vilken typ av gruva har jag glömt), vars innehåll idag gjort Gutnick till en av världens rikaste män – pengar som idag hjälper till att finansiera delar av Chabads verksamhet.