Judaistik.se

I slutet av förra veckan stängdes modeskaparen John Galliano av från sitt arbete som kreativ chef för Dior efter att anklagelser om rasistiska uttalanden och antisemitism  riktats emot honom. Det var på torsdagen som ett barbesök slutade hos polisen för Gallianos del efter att han gått till verbal attack mot ett par andra gäster. Strax efteråt dök det upp uppgifter om liknande gräl som Galliano haft med människor på krogen tidigare, och en brittisk skvallertidning lade upp en video på nätet som visar Galliano sluddrandes om att att han älskar Hitler och att personen han pratar meds släktingar och förfäder borde ha gasats ihjäl. Igår uppgav Dior att de har för avsikt att avsluta Gallianos anställning vid modehuset.

I Frankrike där Galliano är bosatt är det straffbart att ventilera antisemitiska åsikter, och brottet kan som mest ge ett halvår i fängelse. De senaste dagarna och i synnerhet efter att videon på den berusade och förbannade Galliano börjat spridas ordentligt så har det debatterats friskt i bloggar och andra forum om skandalen. En intressant vinkling som dykt upp titt som tätt är att Gallianos verbala övertramp "inte är så farligt" eftersom det verkar som om ingen eller få av de personer som Galliano gett sig på faktiskt är judar. Lagen i Frankrike gör ingen skillnad - antisemitiska uttalanden är straffbara oavsett vem de riktar sig emot, men hos mig väcks ändå frågan: varför upplevs det av vissa som en förmildrande omständighet att Gallianos "offer" faktiskt inte är judar? Är det de facto mer ok att deklarera att man älskar Hitler och att någons familj borde gasas ihjäl om personen ifråga är icke-jude?

Om en okänd människa hade sagt vad Galliano nu anklagas för att ha sagt så skulle det knappast väcka lika stor uppmärksamhet. En polisanmälan och möjligen en påföljd men knappast mer än så. Att en världskänd designer häver ur sig olämpligheter är smaklöst och korkat, och skrämmande. All heder åt Dior som faktiskt verkar leva upp till sina påståenden om att de har nolltolerans mot rasism. Skådespelerskan Natalie Portman uttalade sig i förrgår om att hon är chockad över Gallianos beteende och att hon inte vill förknippas med honom på något vis. Potentiellt problematiskt för Dior, som använder Portman som ansiktet utåt för en av deras bästsäljande parfymer.

På nätet cirkulerar kommentarer om att detta aldrig hade blivit en så stor skandal om Galliano inte hade gett sig på just judar, och jag vet personligen inte vad jag ska tro om det. Problemet är väl hur som haver inte vem han har gett sig på, och vilka dessa personer är eller inte är, utan att mycket pekar på att han har sagt saker som utan tvivel är stötande. Det ger oss en chans att fundera över var gränserna går - finns det någonsin förmildrande omständigheter i sådana här fall? Natalie Portman hade knappast uttalat sig om en vanlig fransos hade fångats på video gapandes om Hitler - men handen på hjärtat kanske vi bör fråga oss hur vår egen toleransnivå ser ut -  hur upprörda vi själva hade varit av historien om det inte var så att huvudpersonen råkat vara känd?

Läs Maria Lindholms krönika på DN.se