Judaistik.se

Jag har nyligen läst klart släktkrönikan Meijers – berättelsen om en släkt (Bonniers 2008) av den schweiziske författaren Charles Lewinsky. Det är en liten tegelsten som dök upp på bokhandelsdiskarna för några veckor sedan, och trots att jag egentligen borde ha ägnat min tid åt annat kunde jag inte helt lägga boken ifrån mig förrän jag läst klart alla dess sjuhundra sidor. Så har du gott om tid framöver, och gärna bekantar dig med en läsvärd schweizisk författare och en fascinerande judisk familjekrönika: kolla upp den här boken!

I boken får man följa en judisk släkts öde i Schweiz från 1871 fram till andra världskriget. Detta visar sig vara en släkt med idel färgstarka karaktärer där läckra anekdoter och dråpliga situationer friskt blandas med historiska fakta – och vad som är oerhört avväpnande är att Lewinsky inte fastnar i stereotyper och förutsägbara ageranden. När han dessutom med sådan självklarhet kryddar berättelsen med mängder av jiddischuttryck, vars betydelse är självklar för oss läsare trots att han inte översätter orden (mer än i ordlistan i slutet i boken), innebär det att språket också får ett härligt sting. Kvinnorna i boken är minst lika starka som sina män, och alla karaktärer får träda fram med både goda och dåliga sidor – och när Lewinsky dessutom har den goda smaken att välja oförutsedda vändningar för att föra berättelsen framåt så är det svårt att lägga boken ifrån sig.

...

I bokens inledning gör till exempel den uniformsklädde Janki entré med blodigt bandage. Tack vare en del driftiga affärer får han möjlighet att förverkliga sin dröm att starta en affär med franska tyger. Samma dag som affären står i begrepp att öppnas sprids antisemitiska rykten. Inga kunder kommer till affären, och det är först sedan det utan Jankis vetskap tagits till kvinnlig list som kunderna börjar strömma till – och det i en oanad mängd. Under hela denna tid spirar varma känslor mellan honom och den charmiga Mimi – men när han väl gifter sig är det med Mimis adopterade syster Chanele som med sina sammanvuxna ögonbryn inte alls är lika skön till utseendet. Däremot är hon den mer arbetsamma, praktiska och illusionslösa av systrarna – och det är den sortens hustru Janki behöver vid sin sida och i butiken – och ju längre berättelsen lider desto större plats tar hon i egenskap av driftig affärsinnehavare och matrona.

Bland andra minnesvärda karaktärer finns Arthur, som trots sina bristande fysiska förutsättningar börjar brottas för att få leva ut sina sexuella böjelser – och som sedan vid 57 års ålder kastar sig i väg in i Nazityskland för att genom ett arrangerat äktenskap försöka rädda en judisk kvinna där. Här finns också brodern som väljer att konvertera till kristendomen av uteslutande ekonomiska skäl för att affärsrörelsen ska kunna expandera på det sätt han önskar – ett steg som den övriga familjen inte kan förstå. Här gestaltas också en underbar relation mellan två lantbrukselever, den ene fanatisk sionist, den andre nazistsympatisör. Den diskussion som förs i boken om vad man ska kalla deras relation har många poänger. De är absolut inte vänner, inte heller är de riktiga fiender – men likväl klarar de sig inte utan varandra och deras öden är på något sätt nära och evigt förbundna. På samma sätt bidrar boken med fler filosofiska reflektioner genom att till exempel koppla samman familjens öde med förbudet mot skäktning – vilket självfallet får konsekvenser för en släkt med generationer av slaktare.

Bokens originaltitel är Melnitz, och för mig är det en gåta varför man här i Sverige valt att byta titel på boken. Bokens huvudperson är nämligen inte någon av de karaktärer med efternamnet Meijer som fyller bokens sidor. I stället är det »Onkel Melnitz» som – trots att han är död redan när handlingen börjar – är bokens centrala nav. Detta understryks också redan i bokens allra första ord: »Varenda gång han dog kom han tillbaka.» Denne Melnitz fungerar på något sätt som släkten Meijers jiddishe neshama, judiska själ. Han är deras kollektiva identitet, och så snart någon i familjen slår sig till ro eller tar ett »ojudiskt» beslut dyker han upp och med en läcker sarkasm påtalar att de inte är något annat än rotlösa judar – och som sådana alltid har haft ett helvete och alltid kommer att få det. »Det har inte hjälpt med någon ministerhatt. Ingen doktors­titel...; inte heller något varuhus i bästa läge... en jude är och förblir en jude, alltid en jude. Spelar ingen roll hur många gånger han låter döpa sig.»