Judaistik.se

Inom historieforskningen talas det ofta om kollektivt minne, det vill säga den uppfattning om det förflutna som en gemenskap delar och som därigenom binder dem samman och ger dem en gemensam identitet. Ett kollektivt minne är inte samma sak som ”historia”. Det kollektiva minnet är selektivt. Med utgångspunkt i olika ideologiska, politiska och sociala överväganden lyfts vissa saker ur det förflutna fram (samtidigt som andra ignoreras) och presenteras på ett sätt så att det medverkar till att skapa identitet, mening och sammanhållning inom gruppen/gemenskapen, liksom att frammana speciella förhållningssätt. Ett bra exempel på detta är Masada-berättelsen, som under historiens gång presenterats på helt olika sätt beroende på vad som ansetts vara politiskt korrekt vid den speciella tidpunkten.

Under det judiska upproret mot romarna (år 68-73 evt) sökte sig en grupp – med den judiske historieskrivaren Josefus ord –”extremistiska” judar till fästningen Masada, som ligger på en nära fyrahundra meter hög klippa vid Döda havet. År 72 började en romersk armé att belägra klippan, och året därpå kunde de via den ramp de byggt inta fästningen. Enligt Josefus fann de då alla judar döda utom två kvinnor och fem barn som hade gömt sig i en grotta. Övriga hade enligt Josefus valt att begå kollektivt självmord hellre än att hamna i romarnas händer.

Judisk historieskrivning valde under lång tid att tiga ihjäl denna händelse. I Talmud nämns denna episod till exempel inte med en rad – och med tanke på att självmord tillhör det som halakha fördömer är det inte så konstigt – och hade inte Josefus fört detta minne vidare hade säkert ingen känt till händelsen idag. Men, som bland annat Yael Zerubavel och Nachman ben-Yehuda visat, fick denna berättelse en renässans i och med sionismens framväxt och idag är Masada en integrerad del i israelisk historieskrivning. Men trots detta finns det stora skillnader i hur man väljer att minnas händelsen – och eftersom man inte vet vad som egentligen hände återger de olika versionerna snarare en bild av vad som uppfattas vara politiskt korrekt än vad som är historiskt sant.

...

Vilka olika versioner av Masadaberättelsen kan man då möta?

Den framväxande sionismen behövde förebilder, hjältar, som förkroppsligade den framväxande rörelsens ideal. I den tidiga sionismen ignorerade man därför självmorden, och lade istället vikt vid att dessa judar till sista blodsdroppen stred för rätten till ett eget land. De ”tog ödet i sina egna händer” och lät inte det omgivande samhället diktera villkoren. På detta sätt lyftes Masadaberättelsen helt enkelt fram som en motbild till den traditionella diasporajudendomen som sionisterna menade var alldeles för passiv.

Efter Jom Kippur-kriget 1973, då staten Israels politiska och militära ledning missbedömt krigshotet och en förnyad känsla av utsatthet spred sig bland israeler, började en ny tolkning av Masadaberättelsen att göra sig gällande. Borta var nu det tidigare budskapet om att strida till sista blodsdroppen. Istället färgades Masada av Förintelsen, och det man nu valde att lyfta fram var Masada som ett bevis på att judar alltid förföljts och lidit. Efter hand kopplades denna tolkning samman med den tidigare, och tillsammans blev de till ett kraftfullt imperativ: ”Aldrig mer ska Masada falla”. Israel måste vara starkt, och aktivt medverka till att en situation likt Masada/Förintelsen inte upprepas.

Men dessa versioner av Masada-händelsen var inte oemotsagda. Samtidigt som man i sionistiska kretsar förde fram dessa tolkningar presenterades en helt annan version inom bland annat ortodoxa (antisionistiska) kretsar. I denna motversion underströks det att de som dog på Masada inte var några judiska hjältar. Den sanna hjälten var istället den religiöse ledaren Jochanan ben Zakkai som under brinnande krig smugglades ut ur Jerusalem, och som tillsammans med sina anhängare ”räddade” judendomen då han rekonstruerade en judendom utan ett tempel.

År 1995 mördades Yitchak Rabin av en extremistisk religiös jude, och i svallvågorna efter detta hände något spännande: den (antisionistiska) religiösa motversionen blev plötsligt en del av sionistisk historieskrivning. Den tidigare Masadaversionen uppfattades i vissa sionistiska kretsar inte längre som politiskt korrekt. Snarare uppfattades den som en hyllning till religiös extremism, något man ville ta avstånd ifrån eftersom den ”extremistiska” judiska grupp som höll ut på Masada inte medverkade till judendomens överlevnad, snarare tvärtom. Deras extremistiska hållning medförde att alla dog, och indirekt till judendomens utplånande. I ett längre perspektiv visade det sig att den enda rätta hållningen – den som medverkade till judendomens överlevnad – var den pragmatiska, den som Jochanan ben Zakkai var representant för. Genom att sprida denna version vill man visa sitt avståndstagande från all form av (religiös) extremism, och istället propagera för en mer pragmatisk hållning.

Forskare diskuterar gärna vad som historiskt hände på Masada för snart tvåtusen år sedan, men för det israeliska kollektiva minnet är Masada mer än en historisk händelse. Masada är en berättelse om vem man vill vara och en symbol med vars hjälp man signalerar vem man vill bli. Vad som egentligen hände på Masada får vi nog aldrig reda på, däremot kan vi lyssna på berättelserna om Masada och få reda på vad israeler säger sig vilja bli …