Judaistik.se

En majoritet av världens judar idag är askenaser, det vill säga att de följer en askenasisk liturgisk tradition. De som i sin tur följer en sådan liturgisk tradition har i regel öst-/centraleuropeiska rötter, även om man idag teoretiskt sett kan gå från att vara sefardisk jude till att "bli" askenas genom att exempelvis anamma en reformjudisk liturgi, som ju är baserad på den askenasiska traditionen. Den askenasiska judendomen växte fram under medeltiden och kom snabbt att sprida sig såväl geografiskt som befolkningsmässigt, även om benämningen "ashkenazim" från början betecknade geografisk härkomst snarare än tradition. Vill man göra enklast möjliga uppdelning mellan askenasisk och sefardisk judendom (och här använder jag uttrycket "sefardisk judendom" i sin allra vidaste bemärkelse) gäller att sefardiska judar följer Yosef Karos Shulchan Arukh i originalversion medan askenasiska judar följer Shulchan Arukh med Moses Isserles tillägg.

Joseph Davies skriver i The Reception of the Shulchan Arukh and the Formation of Ashkenazic Jewish Identity (Finns att ladda ned via Lunds universitets artikeldatabas) att Karo själv under större delen av sitt liv var av åsikten att askenasisk judendom var en geografisk variation av den sefardiska (med andra ord normativa) judendomen, och att askenasisk identitet och i förlängningen även tradition var knuten till trakterna i centraleuropa varifrån denna folkgrupp har sitt ursprung. På frågan vad man bör göra med sina halakhiska och liturgiska traditioner om man flyttar lär Karo ha svarat att man då bör ta seden dit man kommer, förutsatt att flytten sker till ett "sefardiskt" område. Davies skriver: "Ashkenazic identity, for the young Karo, was tied exclusively to place of residence. An "Ashkenazic Jew" was exclusively one who lived in the Ashkenazic lands. An Ashkenazic Jew in Pleven was, for the purpose of Jewish law, no longer Ashkenazic".

En annan gigant bland de judiska tänkarna är Isaac Luria, som själv hade en askenasisk och en sefardisk förälder. Luria var av en helt annan åsikt än Karo beträffande den askenasiska judendomens eventuella geografiska bundenhet. Luria hävdade att halakhisk och liturgisk tradition är släktbetingade, och således skulle en askenasisk jude i Bagdad vara lika mycket askenas som en jude i Tyskland, förutsatt att denne var medveten om sitt askenasiska arv. Davies beskriver hur Luria var av uppfattningen att himlen hade 12 fönster, ett för var och en av de 12 stammarna, och att olika liturgiska traditioner ber med riktning åt ett specifikt fönster av dessa 12. Överger du dina förfäders traditioner är risken att dina böner så att säga "missar målet", varför det är viktigt, enligt Luria, att bära med sig dessa oavsett var i världen man befinner sig. Viktigt i sammanhanget, givet att Luria själv kom från en blandfamilj, är att traditionen nedärvs på fädernet och inte på mödernet.

Det finns ett otal olika sätt att dela upp världens judendom: efter liturgisk tradition, geografisk härkomst, språk och etnisk tillhörighet för att nämna några, och ibland sammanfaller dessa medan det ibland skapas gråzoner. Det finns dock idag en klar övervikt till förmån för att se den askenasiska judendomen som den normativa, och inte sällan definieras sefardiska judar utifrån vad de inte är, med andra ord askenaser, snarare än vad de faktiskt är (jemenitiska judar, bukharajudar osv). Joseph Davies artikel erbjuder ett intressant perspektiv, som påminner oss om att det inte är mer än några århundraden sedan den judiska världens demografi såg mycket annorlunda ut. Frågan huruvida halakhisk och liturgisk tradition har med geografi att göra är på sätt och vis åter aktuell, i vår moderna tid då sefardiska judar i allt större utsträckning lever i askenasiska miljöer.