Judaistik.se

The Blue Jew Yorker är en litteraturtidskrift som har den goda smaken att lägga ut en massa snygg, modern poesi på sin hemsida. I det senaste numret finner ni bland annat en söt liten kärleksdikt...till en siddur.

För drygt ett år sedan bloggade jag om Shavei Israel, organisationen som letar upp garderobsjudar världen över och ger dem möjligheten att återfå sin judiskhet, genom att hjälpa dem konvertera, göra aliyah, och lära sig de judiska sederna och bruken. Shavei Israel har gett ut ett antal böcker som framför allt syftar till att göra judisk liturgi och tradition begriplig för sydamerikanska och asiatiska "gömda" judar, men nu verkar det som att Shavei Israel allt mer börjar intressera sig för östeuropeiska judar. Bland annat har man gett ut en polsk-yiddisch ordbok, en polsk Torahkommentar, och nu lagom till chanukkah kommer en polskspråkig guide till chanukkahfirandet. Åsikterna om Shavei Israel går isär, och medan de tveklöst har gett ut ett antal intressanta böcker, exempelvis den brasilianska machzor som gavs ut förra året, så finns det en baksida, eftersom Shavei Israel enträget letar efter försvunna judar som de vill göra till "riktiga" judar igen. En del av de personer som uppvaktats av organisationen har själva gjort valet att lämna sin judiskhet bakom sig, varför man kan tycka att det kanske vore bättre att låta dem vara, medan andra som tagit hjälp av organisationen redan har haft en judisk identitet till att börja med, och blivit illa berörda av Shavei Israels påtryckningar för att få dem att formellt konvertera. Shavei Israel säger sig förespråka och arbeta för judisk mångfald, men frågan är om man inte, genom att välja ut svaga judiska grupper och erbjuda dem en väg in i "gemenskapen", på samma gång i verkligheten arbetar för en form av judisk likriktning? En machzor på portugisiska i all ära, men den judendom som Shavei Israels garderobsjudar erbjuds är utan tvekan askenasiskt präglad, och säkerligen på många sätt främmande för grupper som länge levt avskilt. Kanske har alltså Shavei Israel mer att vinna i Polen än i Amazonas?

"Rashi's Daughters" heter en uppmärksammad boktrilogi av författarinnan Maggie Anton, som beskriver livet kring Rashi genom ögonen på hans tre döttrar Joheved, Miriam och Rachel. Att jag skriver "kring Rashi" har att göra med att Rashi på samma gång är en central gestalt och en bifigur i böckerna - de mest färgrika beskrivningarna finner man i de små historiska sidospåren som kryddar böckerna, och i kvinnornas röster. Författaren låter sig inte imponeras av legenden Rashi, utan skriver om Salomon - familjefar, religiös auktoritet och vinbonde.

Det sägs att Rashis döttrar studerade Talmud och lade tefillin, och vissa påstår till och med att de var delaktiga i hans talmudkommentarer. De flesta av karaktärerna i Antons romaner är historiska personer, och samtliga hans döttrar finns omnämnda i texter och korrespondens som tillskrivs Rashis många barnbarn och barnbarnsbarn, varav flera kom att bli framstående rabbiner. Framför allt finns beskrivningar av Joheved och Miriam, medan Rachel endast nämns ett fåtal gånger, och det enda vi får reda på är att hon genomgick en skilsmässa och hade en son.

Den sparsamma informationen vi har om Rachel, yngsta dottern till Rashi och hans namnlösa hustru, gör i mitt tycke den tredje boken till den mest spännande. Anton har utgått ifrån de historiska källor som finns om Rachels skilsmässa, och vävt en rad historier kring detta i kombination med historiska händelser som rimligen har skett under Rachels levnad och Rashis sista årtionden i livet. I Maggie Antons Troyes är Rachel Rashis favorit, och utan att vara den mest briljanta eller framåtsträvande av de tre döttrarna så är hon i mitt tycke den tveklöst mest sympatiska.

Jag har precis läst ut den tredje och avslutande boken i Antons trilogi, Rashi's Daughters Book III: Rachel, och instämmer i den goda kritik boken har fått, även om jag inte är helt förtjust i den lite självgoda ton som präglar serien. Författaren är så frikostig med talmudreferenser, hebreiska och franska inslag och judisk diskurs att jag ibland blir en smula matt, men framför allt tacksam för att jag läser boken med en viss förförståelse, för utan den så vet jag inte riktigt hur den hade stått sig.

I centrum står Rachel och hennes man Eliezer, och det är intressant hur karaktärerna förändras i boken. I början av berättelsen om deras äktenskap upplever jag Rachel som en smula lättsinnig och ytlig, men ju längre berättelsen fortskrider desto tydligare blir det att det är Eliezer, som trots sin intelligens, är den världsliga och barnsligare av de två. Rachel och hennes man är på sätt och vis hela tiden varandras motpoler, utan att de för den sakens skull målas upp som helt svartvita, och riktigt intressant blir det när Anton placerar Eliezer i Sepharad (Spanien), och låter Rachel stanna i Ashkenaz (Frankrike). Sepharad är i Rachels ögon symbolen för det förtryckande, smutsiga och lättjefulla, emedan Eliezer där finner en frihet och kunskapstörst som han saknat i Troyes.

För någon vecka sedan så skrev jag om Jonathan Rosens bok Joy Comes in the Morning, och jag beklagade mig över att Rosen gjort det för lätt för sig i slutet av boken. Med risk för att framstå som gnällig så måste jag göra samma även med Antons bok, för slutet kommer lite som en dörr som hastigt blåser igen, utan någon direkt förklaring. I efterordet skriver Anton att hon ville skriva fram tills Rashis död, och mycket riktigt dör Rashi, och sen är det inte så mycket mer med det. Jag kan tänka mig, att Maggie Anton kanske efter alla år av efterforskningar inte hade så mycket mer att säga, utan fick låta resten vara osagt.

Vi vet inte vad som hände Rachel, utan vi vet lite grann om vad som skedde med hennes barn och syskonbarn, vilket Anton tar upp i efterordet. Där skriver hon även om århundraden efter Rashis död, som inte bjöd på några direkta munterheter för Frankrikes judenhet. 200 år efter Rashis död var den centraleuropeiska guldåldern definitivt över, och samtliga judar tvingades i exil. Upptakten till denna olyckliga utveckling behandlas redan i boken, vilket utgör en sorglig påminnelse om hur historien har upprepat sig själv de senaste 1000 åren. Kanske var med medvetet av Anton att låta resten vara osagt. Det något abrupta slutet till trots utgör Maggie Antons bok en fin hyllning till Rashi och till medeltidens starka kvinnor, och ur ett litterärt perspektiv kan jag således tycka att det är synd att Rashi inte hade fler döttrar!

Läs mer: www.rashisdaughters.com!

Jag har nyligen läst ut Jonathan Rosens bok Joy Comes in the Morning, en sprudlande intelligent bok om reformrabbinen Deborah och några av de människor hon möter genom sitt arbete, som bland annat involverar att besöka sjuka människor på sjukhus och vårdboenden, och förrätta begravningar. Rosens bok hanterar den religiösa aspekten av judendomen varsamt och respektfullt, men på samma gång är han brutalt ärlig, hans karaktärer är riktiga människor som låter tankarna vandra när de ber, som glömmer bort fastedagar och som har ett humör som gör att man uppfattar dem som i allra högsta grad mänskliga. Rosen har lyckats skriva en alltigenom judisk bok, som inte känns krystad som ibland kan bli fallet när en författare försöker sig på att skildra en ganska sluten gemenskap.

Deborah möter en självmordsbenägen överlevare, en grubblande konvertit, en svårmodig vetenskapsjournalist och en rad andra karaktärer vars liv vävs samman under ett år från Rosh Hashanah och Yom Kippur till nästa Rosh Hashanah. Handlingen är finstämd och stundtals smärtsam, men det är slutet som gör mig fundersam. Ett par av huvudkaraktärerna flyttar till Israel, och så var det med den saken. End of story, som om ingen förklaring eller analys krävs, som om det var det enda tänkbara slutet på en bok om moderna judar i USA. Jag ska inte avslöja för mycket, men jag tycker att Rosen gör det lite för lätt för sig, när han väljer att låta Israel bli lösningen på ett par av huvudpersonernas dilemman. När jag såg filmen La Petit Jérusalem för några år sedan, tyckte jag det var lite för enkelt, men ändå lite poetiskt, att låta huvudpersonens familj ge sig av till Israel i slutet av filmen. Skillnaden är, att filmen La Petit Jérusalem skildrar ett uppbrott på flera plan, medan Rosens bok inte drar åt det hållet, förrän på de allra sista sidorna. Medan familjen i Karin Albous film präglas av en längtan "hem", så verkar karaktärerna i Rosens bok mest längta efter närhet, icke-kosher grillad kyckling, och efter varandra.

Att Rosen låter några i grund och botter välförankrade, välmående amerikaner fly hals över huvud till Israel efter 300 sidor känns inte särskilt poetiskt, snarare aningens fegt eller ogenomtänkt, givet att författaren lämnar en del snygga bibliska referenser i boken orörda. Exodus i Joy Comes in the Morning, känns nyckfullt och slumpartat, vilket kanske är författarens avsikt, men mitt intryck är att det är synd att låta en så egensinnig och charmig bok få ett så "enkelt" slut. Leder alla judiska litterära vägar oundvikligen till Jerusalem, kan man fråga sig...

I dessa lite magra bloggtider kanske ett lästips kan vara på sin plats! Den ultraortodoxa rörelsen Chabad är inte bara generösa med mat och husrum för de som besöker något av Chabadhusen världen över, de är dessutom generösa med en rad av judendomens stora klassiker - i ett försök att få folk att studera, får man väl anta. På hemsidan chabad.org finner ni hela Tanakh i engelsk översättning komplett med Rashis kommentarer, och dessutom, för att nämna ytterligare ett par exempel: Maimonides Mishne Torah på både hebreiska och engelska, och Pirkei Avot. Perfekt när man snabbt behöver kolla upp något i dessa texter, eller ifall ni vill närma er dem för första gången.

Idag gavs Amos Oz nya bok Rim på liv och död ut på svenska, en liten nätt bok i dyningarna efter den självbiografiska tegelstenen En berättelse om kärlek och mörker. Något som har irriterat mig då jag slagit upp Oz senaste böcker på svenska är att översättningen är gjord från engelska, till skillnad från översättningen av Oz tidiga böcker, som översattes direkt från hebreiskan. Jag upptäckte det första gången i diktsamlingen Samma hav, men lugnades i det fallet något av att den engelska översättningen i sin tur var gjord i samarbete med författaren själv. Det verkar dock som om W&W och nu Bonniers de senaste tio åren har nöjt sig med Rose-Marie Nielsens översättningar från engelskan. Ingen skugga över Nielsen, men rimligtvis händer någonting med en text som översätts i två led. Även om det blir billigare. Nu är ju trots allt inte Oz längre någon smal författare, utan prisbelönad och Nobeltippad. Se exempelvis hur pinsamt det blev när Pamuk vann, och folk började undra varför de svenska översättningarna i regel gått en omväg via engelskan. Och vart har de hebreisk-svenska översättarna tagit vägen - nog måste det finnas någon? Det är ju trots allt modern hebreiska, och inte koptiska eller arameiska vi talar om. Nobeltippade fredsivraren och sabbatsnostalgikern Oz läses enligt mig med fördel på engelska, men två böcker som finns i en bra svensk direktöversättning är Att känna en kvinna, som finns i pocket från 2005, samt Det tredje tillståndet, som verkar vara slut överallt men som med fördel kan lånas på bibliotek.

Rim på liv och död recenseras idag i DN, SvD, Sydsvenskan (igår) samt Expressen.

Idag började bokrean, och många flockades i bokhandlarna i gryningen för att fingra på kartonnageutgåvor av Kafka, självbiografier skrivna av kusiner till grannar till syskon till kända personer, kokböcker av typen "Sju sorters kakor" och liknande heta titlar... Är ni ljumna inför rean här hemma men suktar efter det senaste inom judaistikens breda fält? Kika då på egen risk på denna lista, som sammanfattar 2008 års böcker inom kategorier som "Sephardic Culture", "Modern Jewish Thought and Experience" samt "Education and Jewish Identity"... 

Medan autenticiteten hos Liza Marklunds bestseller har diskuterats här hemma i Sverige har en liknande situation uppdagats i USA. Självbiografin "Angel by the fence", skriven av Herman Rosenblat, var känd långt innan tryckpressarna stoppades, inte minst tack vare Oprah Winfrey som kallat historien för "the single greatest love story" och haft med paret Rosenblat i sitt program vid flera tillfällen. Rosenblats berättelse, som redan blivit både barnbok och filmmanus, kretsar kring kärlekshistorien mellan honom och en anonym flicka, som enligt Rosenblat räddade hans liv genom att kasta äpplen över stängslet då han satt i koncentrationsläger. Ett antal år senare träffar Rosenblat en kvinna i New York på en blindträff, som visar sig vara flickan vid staketet. Skeptiska röster har i ett flertal år ifrågasatt riktigheten i Rosenblats historia, och för några veckor sedan blev det klart att Rosenblats förlag beslutat sig för att inte släppa boken. För ett par dagar sedan skrev dock Yedioth Ahronoths webbupplaga att ett annat förlag nu tagit sig ann boken, och avser ge ut den med vissa ändringar, som en skönlitterär bok. Rosenblat själv är ledsen över den negativa uppmärksamhet som hans bok gett upphov till, och säger att hans syfte med boken var att "göra människor glada", och menar att han ingjutit hopp i människor, och att hans motivation för att berätta historien var att "göra gott i världen".

Rosenblats unika tolkning av tikkun olam har sjävfallet upprört människor världen över, men frågan är om inte Rosenblat har en poäng någonstans - de personer som berörts och inspirerats av hans berättelse borde kunna ha blivit det även av en påhittad historia, liksom Marklund och hennes sympatisörer menar att det goda som kommit i spåren av "Gömda" är oberoende av huruvida boken är en "sann historia" eller "baserad på en sann historia". Till skillnad från de flesta andra förfalskare bland Shoahförfattarna, är Rosenblat faktiskt en överlevare med en kärlekshistoria i baggaget, en kärlekshisoria som måhända inte började vid ett staket, men som ändå kan ha medverkat till att Rosenblat själv orkade leva vidare, och som med stor sannorlikhet kan fortsätta att ingjuta lite hopp i en del läsare, om det klargörs från början att det rör sig om en skönlitterär skapelse. Å andra sidan kan man hävda att eftersom en så stor del av det arv som förvaltas efter Förintelsen är i form av litteratur, så kan falska memoarer såsom Rosenblats i förlängningen medverka till att personer med tvivelaktiga avsikter kan hävda att fler händelser är falska, med hänvisning till att vittnesmål som visat sig vara falska vid flera tillfällen smugit sig in i den litterära kanon. Sådana personer lär dock med stor sannorlikhet ifrågasätta Förintelsens riktighet oavsett bevis och falsarier, oavsett om Rosenblat publicerar eller inte publicerar sin bok. En kommentar till en av Yedioth Ahronoths artiklar avdramatiserar Rosenblat-historien genom att skriva (i min översättning): "Elie Wiesel skrev Natten som ett skönlitterärt verk. Böcker läses på grund av vad vi kan få ut av dem, så strunt samma om det [Rosenblats bok] borde ha varit en roman".  

»När du plötsligt inser att Stevie Wonder haft rätt och kabbalisterna fel – det är då det är dags att möta exekutions-patrullen.» Är det inte en rätt läcker formulering att inleda en artikel med?

Du hittar den i senaste numret av onlinetidskriften The Blue Jew Yorker, som är en ganska urflippad historia med »poems of survival and ecstasy» men som här och där också innehåller små pärlor. Som denna text, där fortsättningen bjuder på en läcker resa in i en värld där jeshivastudier möter soulmusikens giganter och där de senare visar sig kunna förklara vad judendomen och Torastudiet handlar om minst lika bra som Rabbi Akiva.

Har du några minuter över: klicka dig då till artikeln Joy, Pt. 1 av Alan Jay Sufrin och låt dig föras in i gränslandet mellan Torastudier och musik. Det hela är, med författarens ord, »a funky miracle».

Mitt inofficiella nyårslöfte här på bloggen var ju att sträva efter att kunna presentera fler aktuella texter inom judaistikens område på bloggen, och nu har jag två tips på sidor där man kan hitta intressanta artiklar och andra texter som är tillgängliga på nätet i fulltext.

För det första: Women in Judaism: A Multidisciplinary Journal, är en internetpublikation som presenterar sig som "an academic, refereed journal published exclusively on the Internet, and devoted to scholarly debate on gender-related issues in Judaism. The ultimate aim of the journal is to promote the reconceptualization of the study of Judaism, by acknowledging and incorporating the roles played by women, and by encouraging the development of alternative research paradigms. Cross-methodological and interdisciplinary, the journal does not promote a fixed ideology, and welcomes a variety of approaches." Här finner ni artiklar inom en rad olika områden, från kvinnors roll i synagogan genom historien till kvinnors vittnesmål efter Shoah.

För det andra: Ladino Digital Library, där Stanford University publicerar översatta ladinotexter jämte inscannade original och translittererade versioner.