Judaistik.se

För över sextio år sedan höll den judiska mystikforskningens »fader» Gershom Scholem åtta mystik-föreläsningar. Vid en av dessa föreläsningar lanserade han den då banbrytande tesen att Zohar, kabbalans allra viktigaste verk, var av betydligt senare datum än man tidigare sagt. Den traditionella synen var att Zohar hade tillkommit vid vår tideräknings början, men med övertygande argumentation och språkliga bevis visade Scholem att Zohar med stor sannolikhet skrivits av en spansk kabbalist, Moshe de Leon, någon gång på 1280-talet.

Detta är idag den dominerande åsikten inom forskarvärlden, men det finns en grupp forskare som är av annan mening. De menar att Zohar inte är en enskild författares verk, utan har en betydligt längre och krokigare tillkomsthistoria. Denna alternativa tolkning presenterades första gången 1989 av Yehuda Liebes, som hävdade att Zohar består av olika mystika traditioner som vid en viss tidpunkt redigerats samman av en grupp redaktörer.

Då och då publiceras resultat som stödjer denna alternativa tolkning, nu senast i European Journal of Jewish Studies nr 2/2007 där Ronit Meroz analyserar en Zohar-text som bara finns bevarad i ett enda Zohar-manuskript (ms. Vatican 206). Berättelsen finns alltså inte med i den slutliga tryckta Zohar-utgåvan, vilket Meroz menar är ett bevis på att det en gång i tiden fanns betydligt fler Zohar-texter än de vi idag känner till, och att en del av dessa av olika anledningar valdes bort när den slutliga Zohar-utgåvan redigerades samman.

I den aktuella texten befinner sig en viss rabbi Yose på vandring tillsammans med en annan rabbin, rabbi Abba. Rabbi Yose kritiserar rabbi Abba för att denne går tyst och inte »mumlande» repeterar Tora och Talmudverser. »Vi har ju lärt», säger han, »att den som vandrar med Guds ord på sina läppar har Gud på sin sida.» På detta svarar rabbi Yose – indirekt och med referenser till bland annat Ruts och Jobs bok – att han har en helt annan sorts dialog med Gud som inbegriper hjärta och intention. När rabbi Yose hör detta instämmer han, och – som det verkar – börjar tillämpa samma sorts tysta kavvana.

I sin analys av denna text menar Meroz de två rabbinerna representerar två olika mystika traditioner. Rabbi Yose står som representant för den grupp vars åsikter idag dominerar i den tryckta Zoharutgåvan, medan rabbi Abba företräder en annan mer introvert typ av mystik med inspiration hämtad från samtida spirituella grupper. Av detta drar Meroz slutsatsen att texten återspeglar en period då kretsen kring Zohar befann sig vid ett »andligt vägskäl», där man kan få uppfattningen att den dominerande mystika tolkningen håller på att undermineras av en mer introvert tolkning.

Det faktum att denna berättelse inte finns med i dagens tryckta Zohar visar, enligt Meroz, att den mer introverta mystiken aldrig fick det genomslag som berättelsen ger sken av. Ur den interna maktkamp som texten återspeglar gick den grupp som representerades av rabbi Yose segrande, och när Zohar slutligen redigerades samman ströks denna text – liksom förmodligen andra texter som inte stämde in i den segrande gruppens självbild.

Stämmer denna tolkning är Zohar alltså ytterligare ett bevis på att det är segraren som skriver historien, i detta fall den judiska mystikens historia.