Judaistik.se

Det sägs ofta att iberisk-sefardisk judenhet är så utspridd och marginaliserad att dess kultur kan klassas som näst intill död. Att halva Israel består av icke-askenaser och att det finns hundratusentals utövare av en liturgisk-sefardisk judendom säger trots allt inte så mycket om hur pass vital den iberisk-sefardiska judiska kulturen är idag.

På samma sätt som jiddisch är navet i mycket av den östeuropeiska judiska kulturen så är ladino eller mer korrekt judeospanska det kitt som håller samman små sammanslutningar av sefardiska judar på olika håll i världen. Deras mål är en form av sefardisk renässans, där ”sefardisk” avser just spanskjudisk och inte bara icke-askenasisk. Inte sällan blickar man långt tillbaka när man försöker återskapa judeospanskan och den judeospanska kulturen. Det är den iberiska kulturen under vad som brukar kallas för den sefardiska judenhetens guldålder i Spanien och Portugal som man vurmar för, mer så än den sefardiska kultur som i århundraden om inte blomstrade så i alla fall fortlevde i osmanska riket, senare Turkiet och på Balkan.

Somliga menar att vurmen är ahistorisk och att dagens sefardiska judenhet har ytterst svaga kopplingar till den judiska diaspora som utvandrade från Spanien och Portugal i skiftet mellan 1400- och 1500-talet. Personligen är jag av åsikten att återskapandet av den sefardiska kulturen i mångt och mycket är identisk med skapandet av en sefardisk kultur, på så vis att kulturen byggs upp som ett lapptäcke av minnen, traditioner och kulturyttringar kring ett centralt tema: längtan efter det förlorade Sefarad (”Spanien”) där Sefarad på många viss liknar idealbilden av Sion.

Generationer av diasporajudar har närt en bild av ett Hemland, och för somliga sefardiska judar har längtan fått två mål: Sion/Israel som det fysiska målet och Sefarad som det spirituella. Det finns förvisso de iberiskättade judar som vill och har återvänt till det moderna Spanien, men för det flesta rör det sig om en längtan till en icke-fysisk plats. Kanske är det inte så konstigt att icke-askenaser på jakt efter en identitet att kalla sin egen i kontrast till den ”allmänjudiska” har dragits till drömmen om ett förlorat Sefarad. En fysisk återvändo till platsen är omöjlig och i de flesta fall inte ens önskvärd, och således behöver de egna banden (eller bristen på dem) till det medeltida Spanien inte vara så starka eller tillskrivas så stor betydelse.

Är modern judeospanska ett rekonstruerat eller konstruerat språk? Fram till Förintelsen och Israels grundande fanns stora dialektala skillnader mellan den judeospanska som talades av olika diasporagrupper. Konsekvenserna avFörintelsen och Israels grundande blev av de sefardiska diasporagrupperna dels reducerades och dels flyttade på sig geografiskt. För flera hundra år sedan var det fullt möjligt för en algerisk jude att kommunicera med en trosfrände i södra Europa eller på Balkan – idag bor de grannar i en förort till Tel Aviv. Det har lett till att judeospanska idag kan vara en salig blandning av dialekter, och inte sällan har man lånat in element från den moderna spanskan där det gamla språket har varit otillräckligt.

Den moderna ”renässansjiddischen” skrivs med hebreiska bokstäver, och man skulle kunna tro att samma gäller för judeospanskan, som traditionellt har skrivits antingen med Rashiskrift eller med den kursiva solitreostilen. Jag skulle dock vilja påstå att det blir allt vanligare att judeospanska skrivs med latinska bokstäver, som för den oinvigde får språket att se ut som en naivt stavad spanska (och som de flesta spansktalande kan stava sig igenom).

Den världsomspännande nätorganisationen Ladinokomunita har som mål att främja användandet av judeospanska (de väljer att kalla språket för ladino) och att sprida användandet av en standardiserad stavningsform av ladino skriven med latinska bokstäver. Inom gruppen, som beskrivs som en virtuell diskussionsklubb, får man endast använda sig av ladino för att kommunicera. Diskussionerna kretsar kring allt mellan himmel och jord – från gamla familjerecept och sånger till modern politik och kultur. Ladinokomunita är med andra ord som vilket brett internetforum som helst, fast på en standardiserad form av ett i det närmaste utdött språk.

Det brukar heta att ett visst antal tusen personer talar eller behärskar judeospanska i världen, men som utvecklingen ser ut idag kanske det är mer relevant att tala om hur många tusen människor som skriver språket. Att det skrivs moderna låttexter på judeospanska brukar tas upp som ett exempel på hur vitalt språket är, och onekligen är det så att det finns ett betydande antal unga personer som behärskar en variant av språket. Judeospanska talas fortfarande i liten utsträckning, men skrivs i desto större.

Håller judeospanska på att bli ett chattspråk, kan man fråga sig? Skulle det kunna vara så att en ”riksladino” skriven med latinska bokstäver är önskvärd som kommunikationsmedel mellan virtuella grupper och personer som på ett eller annat sätt använder skriftlig judeospanska i någon form av kulturutövande? Det finns ett avancerat verktyg tillgängligt på nätet för omvandling av latiniserad judeospanska till Rashiskrift eller solitreo – utgångspunkten är dock den av Ladinokomunita marknadsförda ”riksladinon”. Och visst är det enklast så, rent teknisk. Autenticitet har fått ge vika för funktion, och Sefarad har fått flytta in i cybervärlden.