Judaistik.se

Sedan Kina öppnade sina gränser gentemot omvärlden finns här idag en av världens snabbast växande judiska befolkning kunde man för någon dag sedan läsa i US-China Today. För sju år sedan fanns det cirka 300 judar i Shanghai, idag är antalet judar i staden över 2000 – och ungefär lika många judar finns det i Beijing. Majoriteten av dessa judar har kommit dit för att studera eller jobba, och kommer ursprungligen från Europa, Nordamerika, Australien och Israel.

Dessa »mellanlandande» judar – få av dem betraktar Kina som sitt nya permanenta hemland – är en av de fyra olika grupper av judar som man brukar säga finns i Kina. De andra tre grupperna – av vilka inga är speciellt stora numeriskt sett – utgörs av a) kvarvarande rysk-judiska flyktingar som under andra värdlskriget kom till bland annat Shanghai på flykt undan nazismen, b) judar med kommunistisk övertygelse som flyttade till Kina för att vara en del av den kommunistiska revolutionen och som senare gifte sig med kinesiska kvinnor och stannade kvar, samt c) Kaifeng-judar, av vilka bara ett fåtal finns kvar idag.

Av dessa grupper har judarna i Kaifeng (beläget ca 50 mil väster om Beijing) fått den absolut största uppmärksamheten. Trots att dessa judar spelat en ganska liten roll i judisk historia har det skrivits spaltmeter om dem, vilket föranlett en forskare att lite cyniskt tala om dem som »judisk exotika». Majoriteten av forskarna är överens om att de första judarna anlände till Kaifeng på 8-900-talet. Förmodligen var det handelsmän från Persien som kom via Indien för att handla med bomull. Man tror att det inledningsvis handlade om cirka 500 familjer, som med tiden kom att få en förhållandevis hög social och ekonomisk ställning i området. De fick utöva sin religion fritt, och enligt uppgifter byggde de sin första synagoga 1163. Synagogan förstördes åtminstone fem gånger fram till 1500-talet, och varje gång byggdes den upp allt större och ståtligare. I en rapport skriven 1704 av en jesuitmissionär beskrivs synagogan som en magnifik skapelse i kinesisk stil, dekorerad med jade och guld, komplett med alla de rituella föremål och texter som fanns i västerländska synagogor. 

Av medeltida inskriptioner kan man utläsa att dessa Kaifeng-judar höll flertalet av de judiska högtiderna, och det finns en rad indikationer som understryker att dessa judar levde ett liv baserat på den rabbinska judendomens tolkningar. Man följde halakha, praktiserade omskärelse och höll strikt kosher (inklusive rituell slakt). Männen hade huvudet täckt under bön, uttalade inte gudsnamnet (enligt en källa sa de istället etunoi) och man trodde såväl på änglar som på uppståndelse och en framtida messias.

Omkring år 1870 hade dessa judar dock mer eller mindre försvunnit. En besökande anglikansk biskop rapporterade 1867 att judarna i området inte längre kunde skiljas från sina kinesiska grannar. De judar som fanns kvar var gifta med kineser och praktiserade inte längre judiska riter som till exempel omskärelse. De var klädda som kineser, och såväl deras seder som religion var präglad av den omgivande kinesiska samhället. Dessutom finns uppgifter om att man inte längre kunde läsa hebreiska, och därmed inte kunde läsa ur Toran. Med andra ord: Kaifengs judar hade totalt assimilerats.

Vad var det då som hade hänt? En del forskare menade att orsaken berodde på en kombination av en allt högre grad av blandäktenskap och det faktum att man levde isolerat från andra judar. Andra forskare menar att det minskande antalet judar berodde på att det inte fanns en kinesisk översättning av texterna samt att man saknade et starkt ledarskap. En tredje förklaringsmodell är att judarna i Kaifeng helt enkelt fick det för bra. Genom att man hade en hög social och ekonomisk ställning blev man en del av den lokala maktapparaten. Väl i denna maktposition satte dessa judar en ära i att lära känna Konfucius lära, vilket medförde att judarna konfronterades med synkretism. En annan konsekvens av att judarna blev del av den lokala maktapparaten, menar denna forskarskola, är att de – likt alla kinesiska tjänstemän – inte fick tjänstgöra i den stad där de var uppväxta och därmed tvingades flytta vilket medförde ett ökat antal blandäktenskap. Resultatet – hävdar denna forskarskola – är att de genom att bli en del av maktapparaten förlorade sin distinkta judiska identitet, och därmed snabbt assimilerades in i den kinesiska samhället.

Verkligheten för dagens judar i Kina skiljer sig på flera punkter från medeltidens Kaifengjudar. Det är inte lätt att hitta koshermat, omskärelse är förbjudet – vill man omskära sina nyfödda pojkar får man åka till Shanghai eller Australien – och man får inte ha fristående synagogor. Det som nu sker i dagens Kina kan därmed knappast kallas en renässans för Kaifeng-judendomen. Inte heller kan man väl tala om en renässans för kinesisk judendom.  Här – liksom på många andra ställen runt om i världen – är det Chabad som med stor entusiasm erbjuder sin form av judendom och sakta men säkert håller på att införliva Kina i sin globala shtetl.

Läs mer om Kinas judar idag: The Dragon's Yarmulke: Jewish Communities in China