Judaistik.se

Bat Yams etiopiska judar har fått en ny rabbin, en askenasisk sådan vars hustru är etiopisk judinna. Instinktivt kanske detta låter märkligt för vissa, men faktum är att etiopiska judar är unika på så vis att de liturgisk varken har en särpräglat askenasisk eller särpräglat sefardisk karaktär - de tillhör de judiska grupper vars liturgi är helt unik för gruppen, även om många i mötet med religiösa gemenskaper i Israel har anammat en eller annan inriktning. Utnämnandet av den nya Bat Yam-rabbinen har retat upp Shas, det sefardiska religösa partiet, som menar att de etiopiska judarna naturligtvis skulle vara mer betjänta av en sefardisk (eventuellt etiopisk) rabbin. Varför? Jo, sefarder är ju i regel lite mer solbrända än askenaser...hrm. Bloggen Life in Israel skrev om detta för någon dag sedan, och drar slutsatsen att Shas blandar ihop äpplen och päron då de gärna vill bygga en mur mellan sefarder och askenaser där deras definition av sefard har mer med etnisk tillhörighet (i.e. att vara etniskt icke-askenasisk/europeisk) än liturgi att göra.

Traditionellt sett så har företrädare för sefardisk judendom varit mer öppna gentemot vissa minoriteter, däribland de etiopiska judarna, och försvarat dessa människor rätt att kalla sig judar (något som länge inte var en självklarhet för de etiopier som ville göra aliya till Israel). Huruvida detta var av halakhiska eller populistiska skäl må vara osagt, men faktum är att Shas utsträckta hand till de etiopiska judarna kanske kan ses som ett band dessa två grupper emellan. Dock är de etiopiska judarna fullt integrerade i Israel nu, och inte längre lika beroende av Shas och companys välvilja. Låt oss därför hoppas att Bat Yams nya etiopisk-askenasiske rabbin är en kompetent person och att hans arbete kommer att gagna Bat Yams etiopisk-judiska gemenskap!

På tal om etiopiska judar, så skickade Jacoobi denna länk till mig tidigare idag. För att sammanfatta så skriver Yedioth Ahronoth att en etiopiskättad israeliska blivit nekad att gå på en Egged-buss i Tel Aviv på grund av sin hudfärg, och att hon då hon tog sig ombord på bussen fick utstå rasistiska glåpord från chauffören. Bussföretaged Egged säger naturligtvis att de tänker agera - hur återstår att se. Chauffören menade att den unga kvinnan i egenskap av etiopisk judinna inte har i Israel att göra, att hon inte är en "riktig" judinna och att etiopiska invandrare har "förstört" Israel. Tråkigt och vidrigt, i synnerhet som  just etiopiska judar som flyttat till Israel ofta beskrivs som "mönster-olim", i och med att de snabbt integrerat sig i det israeliska samhället och gjort detta med stor entusiasm, vilket är mer än vad man kan säga om flera andra inflyttade minoriteter. Sist jag var i Jerusalem höll en man jag träffade på en lång utläggning om hur imponerad han var av de etiopiska judarna som flyttat till Israel, främst eftersom många familjer direkt anammade hebreiskan och började använda den i hemmet - vilket gjort att barnen i dessa familjer snabbt fått ett språkligt försprång framför exempelvis ex-sovjetiska invandrare som fortsatt att tala ryska. Likaså har staten Israel börjat erkänna etiopisk-judiska högtider som nationella högtider, vilket som jag skrivit om tidigare här i bloggen, bidrar till den kulturella mångfald som är så speciell för Israel. Uttalanden såsom de Eggeds busschaufför kom med hör inte hemma i det moderna Israel, och hur uttjatat och töntigt uttrycket "hur kan judar trycka ner andra judar?" än är, så passar det ganska bra här.

Uppdatering: Bloggen The Muqata har skrivit en intressant fördjupning här.

Jag har tidigare vid ett par tillfällen skrivit här på bloggen om olika sätt att lämna böner vid Västra Muren för de som själva inte kan ta sig dit, bland annat genom bönekurirer och e-post. Sedan några veckor tillbaka finns ytterligare ett sätt - det finns nu möjlighet att twittra sina böner till Jerusalem! Det faktiska behovet av en sådan tjänst kan kanske diskuteras, och baserat på grundarens uttalanden i Haaretz känns det lite som att det mer är Twitter som fenomen han vill marknadsföra, snarare än Västra Muren. Alon Nir ser inte sitt projekt som ett religiöst sådant, utan mer som ett kulturellt experiment, med fokus på Internet och på Israel, varför det kanske inte är så konstigt att många som twittrar via denna tjänst skickar böner och förhoppningar som rör staten Israel, såsom den kidnappade soldaten Gilad Shalit, och kanske inte i lika stor utsträckning de ytterst privata tankar som annars brukar hamna mellan stenarna i Västra Muren.

Huvudpersonen i Philip Roths roman "Portnoys problem" åker till Israel för första gången i vuxen ålder och inser där att han inte längre är unik - det som har gjort honom speciell i omvärldens ögon och även i hans egna, är hans judiskhet, något som han inser att han inte kommer långt med i Israel, där majoriteten har samma utgångspunkt. I diasporan symboliserar saker som matzaboll-soppa, chanukka och bar mitzvor judenhet, men i Israel, där få behöver kämpa för sin judiskhet likt sina trosfränder i diasporan, har judiskheten andra uttryck. Den judiska staten har gjort falafel, risiga politiker och strandtennis till uttryck för en väldigt speciell judiskhet - den israeliska. Elliot Antman, skribent i Haaretz, har författat en överlevnadsguide för (i huvudsak amerikanska) diasporajudar - i det första trevande mötet med Israel. Läs om varför det är lönlöst att lista ut vem som är jude i Israel här :-)

Kosmetikakedjan Il Makiage är det senaste företaget i raden att börja observera Shabbat genom att stänga sina affärer i Israel under sabbaten. Talesmän för Il Makiage, som har 25 affärer runt om i Israel, anger en hög andel harediska (ultraortodoxa) kunder som en av anledningarna till varför man nu väljer att hålla stängt mellan fredag kväll och lördag kväll. Kritikerna menar bland annat att många människor som arbetar under veckorna endast har tid att handla under Shabbat, varför det bör ses som snudd på diskriminerande för butiker att ha stängt då, medan de som förespråkar stängda affärer under Shabbat, däribland författargiganten Amos Oz, menar att Shabbat i den judiska staten per definition bör vara en vilodag.

En butik som väljer att ha öppet eller stängt under Shabbat i Israel tar inte bara ett affärsmässigt beslut (man kan både vinna och förlora kunder på endera), utan även ett ideologiskt sådant: genom att hålla öppet tar man ställning för ett sekulärt Israel, genom att hålla stängt tar man ställning för Israel som medinat halakha, det vill säga ett land som tar hänsyn till religiösa föreskrifter. En man skriver i kommentarsfältet till artikeln på Yedioth Ahronoths hemsida, att man bör blicka mot Europa, där affärer ofta håller stängt på söndagar utan att folk blir upprörda, och att grunden till att ha stängt på söndagar naturligtvis är den kristna principen om att söndagen är vilodagen. Han har onekligen en poäng - förutom i storstadsområdena är det i princip bara matbutiker, kiosker och Åhléns som håller öppet under söndagen här i Sverige.

Ingen protesterar mig veterligen mot att H&M, Lindex och alla andra tänkbara butiker håller stängt på söndagar, men troligen gör ingen det för att vi inte har någon anledning att känna oss hotade. Svensken sköter sin shopping måndag till lördag, och den som går förbi en stängd make-upbutik en söndag känner troligen ingen skuld över att inte befinna sig i kyrkan just då. I Israel, ett land skapat i modern tid med en religiös lagstiftning, är det inte fullt så enkelt. Stängda butiker under sabbaten sänder ut signalen till sekulära israeler att dessa inte lever på rätt sätt, och medan en ultraortodox kvinna i teorin kan ta med sin barnaskaran en vardag och handla på Il Makiage, så arbetar hennes sekulära medsyster tiotimmarsdagar söndag till fredag, och har således lördagen kvar för att både hinna vila och shoppa smink...  

Inte alla judar ägnade onsdagen åt att fira staten Israels 61-årsdag. Ynetnews rapporterar att i Beit Shemesh utanför Jerusalem brände en grupp ortodoxa judar den israeliska flaggan för att, med deras egna ord, markera sin sorg över att staten existerar. Judarna tillhör den antisionistiska extremreligiösa falangen Neturei Karta, och att de bränner den israeliska flaggan är inget nytt. Tidigare år – och också i år – har gruppen valt att bränna israeliska flaggor runt om i världen i samband med högtiden Purim för att »komma ihåg hur tro segrade över ogudaktighet, och gott segrade över ont», där dagens Israel i deras ögon är synonymt med den ogudaktige Haman (och i förlängningen ärkefienden Amalek). Detta har de alltså regelbundet gjort i flera år för att visa sin avsky mot den i deras ögon blasfemiska sionistiska staten – men jag har inte tidigare hört att de gör det på Jom ha'atzmaut. Är det en ny sed på gång i dessa kretsar, eller är det bara jag som inte varit uppmärksam? Å varför väljer de i så fall att göra det på Jom ha'atzmaut? Innebär inte det – indirekt – att gruppen därigenom accepterar staten Israels existens, den stat vars blotta existens de annars så ihärdigt förnekar?

På onsdag är det Yom Haatzmaut, den moderna staten Israels självständighetsdag. Det är nu 61 år sedan David Ben-Gurion läste upp självständighetsdeklarationen i Tel Aviv Museum, och strax därefter erkände de första länderna den nya statens legitimitet. Texten till självständighetsdeklarationen finner ni här. Omedelbart efter att han läst upp deklarationen bad Ben-Gurion Rabbi Fishman, som även varit delaktig i formulerandet av deklarationen, att läsa Shehechianu, den bön man traditionellt läser vid speciella och avgörande tillfällen av positiv art. Bönen lyder i översättning till engelska: "Blessed are You, Lord our G-d, King of the world, Who has kept us in life, sustained us, and brought us to this moment".

Läs mer här.

Pesach är över, och många av världens judar har återgått till att äta vanligt bröd - och att tala sanning. För utan tvivel är det så att miljontals judar under Pesach for med osanning då de uttalade en förhoppning om att fira Pesach "nästa år i Jerusalem". Många säger orden, men har ingen ambition om att tillbringa Pesach, eller någon annan tid på året heller för den delen, i Jerusalem och Israel.

Vilken roll Jerusalem och Israel spelar idag är en ständigt återkommande fråga. Benjamin Gerber gästade Lund förra helgen, och talade bland annat om boken The Yiddish Policemen's Union, och en värld i vilken vi inte kan ta Israels existens för given. Det lilla landet med de stora konflikterna betyder enormt mycket för många människor, judar såväl som icke-judar, medan andra inte har någon särskild relation alls.

Drömmen om det lilla landet har förändrats, men detta är rimligtvis oundvikligt, eftersom Israel och Jerusalem för många generationer bara varit just en dröm, en hägring, medan det idag är verklighet. En klibbig, högljudd, svindlande vacker och oändligt problematisk verklighet. Jag tror att många har samma relation till Israel och till Jerusalem som till den där snuttefilten från barndomen, den där slitna nallebjörnen som ligger nedpackad i källaren. Man skulle aldrig kunna slänga den, men man har inget direkt behov av att ha den i sin närhet heller. Så när "Nästa år i Jerusalem" ljöd för ett par veckor sedan, så var det måhända en blinkning till den där nedpackade drömmen.

Jewlicious om det paradoxala i att säga "Nästa år i Jerusalem" utan att vilja åka dit.

I går kväll inleddes Tel Avivs 100-årsfirande med fyrverkeri och musikfest – men när jag besökte staden i dag var det bara en del spridda affischer med budskapet »Tel Aviv – Yafo 1909–2009» som skvallrade om att det i år är hundra år sedan staden med det poetiska namnet »vårkullen» grundades. I övrigt var det ont om synliga spår av att man där vill uppmärksamma att staden fyller hundra – men det kommer misstänker jag.

När staden skulle grundas fanns skilda förslag på vad den skulle heta, många av dem med anspelning på grannstaden Jaffa. Bland förslagen fanns Nya Jaffa, Neve Jaffa (Jaffa-oasen), Yefehfiya (en ordlek på Jaffa och det hebreiska ordet för vacker), Herzliya (för att uppmärksamma den judiska statens visioner), Aviv (med anspelning på årstiden vår och förnyelse) samt Ivria (med anknytning till hebré). Namnet »Tel Aviv» framfördes av en av grundarna och först efter två uppskjutna omröstningar fick staden sitt namn med röstsiffrorna 25 röster mot 10 för »Neve Jaffa» och 8 för »Nya Jaffa».

När det tidiga 1900-talets sionister grundlade nya städer i det som då var det osmanska riket var det populärt att namnge städerna med hjälp av Bibeln. Här finns till exempel Petach Tikva (Hosea 2:17), Rishon Letzion (Jesaja 41:27) och Rosh Pina (Psaltaren 118:22). En av anledningarna till att Tel Aviv fick just detta namn kan därmed härledas till att namnet återfinns i Bibeln (Hesekiel 3:15), men den främsta orsaken lär ha varit att namnet också hade en genuin sionistisk klangbotten. Vad man missade – eller möjligen förbisåg – är att ordet i sin sionistiska kontext är baserat på en språklig missuppfattning. 

År 1902 publicerade Theodor Herzl sin utopiska novell »Altneuland», där han målade upp bilden av det mönstersamhälle som han menade att den judiska staten skulle bli. Boken översattes snabbt till både jiddisch och hebreiska – och det är nu missuppfattningen tar sin början. Den hebreiska översättningen gjordes av Nahum Sokolow, och han hade en idé om att boken skulle heta »Tel Aviv» på hebreiska. I ett brev till Herzl presenterade han sitt rubrikförslag med att namnet har en biblisk klang samtidigt som den sammanfattar bokens grundtanke: »tel» är den kulle (eller ruin) som utgör resterna efter en fallen stad och »aviv», i betydelsen »vår» (dvs årstiden), signalerar nyfödelse.

Problemet – vilka många påpekat – är att »aviv» visserligen betyder »vår» på modern hebreiska, men i biblisk hebreiska är det inte en beteckning på en årstid utan på det slam som flodvatten lämnar efter sig. Mot en biblisk klangbotten är Israels största stad därmed slammet från de ruiner som flodvattnet lämnat efter sig – vilket kanske inte låter riktigt lika poetiskt som »Vårkullen».

Det hade kunnat vara ett aprilskämt, om det inte var för det faktum att artikeln publicerades idag, med andra ord den andre april. Yedioth Ahronoth skriver nämligen, att jordgubbar som säljs i Israel numera inte längre är kosher, eftersom det har visat sig omöjligt att bli av med en envis liten insekt som sätter sig kring jordgubbens frö. Orsaken? Enligt uppgift kan det ha börjat med Shmita, alltså var sjunde år då jordbruk inte är tillåtet för judar. Under dessa år köper man in palestinska jordgubbar som har visat sig innehålla insekter som sedan har spridit sig inne i Israel. Att tvätta jordgubbarna räcker inte, men det finns sätt att göra bären halakhiskt ätbara - antingen att skala dem eller att göra puré av dem. Puré gjord på jordgubbar inklusive insekter är tydligen halakhiskt i sin ordning att äta (!). De som tycker att detta verkar för jobbigt eller för äckligt kan vänta tills man har kommit på ett sätt att rengöra jordgubbarna, vilket enligt Rabbi Yehuda Amichai är på väg.

Läs artikeln: Halakhic ruling forbids strawberries

Under Pesach, som i år börjar på kvällen den 8:e april, är det tradition att avstå från jästa produkter från mjöl gjort på säd, till åminnelse av uttåget ur Egypten där man inte hade tid att låta brödet jäsa innan man flydde, utan fick baka det ojäst. Vanan att avstå från jästa produkter, chametz, finns hos judar i alla delar av världen, medan vissa följdregler gällande vad som är ok respektive inte ok att äta under Pesach delar upp den judiska världen i två grupper: kitniyot-ätarna och kitniyot-vägrarna. Kitniyot är exempelvis spannmål som inte nämns i den hebreiska bibeln, bönor, majs och ris, som till utseende och användningsområden ibland liknar chametz. Enligt askenasisk tradition får man inte äta kitniyot under Pesach, då dessa eller matvaror producerade från dem påminner alltför mycket om chametz, kan ha förvarats tillsammans med chametz eller vara kontaminerade av chametz. Bland sefardisk-judiska grupper har inte den där diskursen kring kitniyot förts, och således har man traditionellt sett ätit kitniyot under Pesach. Frågan om kitniyot är ok under Pesach delar med andra ord den judiska världen mellan askenasim och sefardim, där jag här med sefardim avser även andra icke-askenaser än de strikt sefardiska (=iberiska) judarna.

Utanför Israel tenderar religiöst observanta askenasim respektive sefardim att följa sina egna traditioner, men i Israel har det blivit mer komplicerat, dels på grund av att många familjer och gemenskaper nu är blandade, dels för att en rabbinsk diskussion har förts i landet gällande huruvida kitniyot egentligen är ett problem i Israel. Enligt Shulchan Arukh bör man som jude ta seden dit man kommer, och seden i Mellanöstern är att äta kitniyot under Pesach. Rent halakhiskt är det således enligt många fritt fram för askenaser som bor i Israel att äta kitniyot - i Israel. David Bar-Hayim är den rabbin som starkast har fört detta resonemang, och för två år sedan fastslog han att det är i sin ordning enligt Minhag Eretz Israel att äta kitniyot, för såväl sefardim som askenasim. Detta har lett till att många religiösa askenaser har börjat äta kitniyot, medan andra har börjat hålla starkare på det gamla förbudet för att stärka sin identitet och koppling till den gamla askenasiska traditionen från Europa. Med andra ord är det svårt för Israels askenaser att veta vilket ben man skall stå på, och hur man skall förhålla sig till den så kallade Minhag Eretz Israel, som vissa rabbiner försöker återskapa i syfte att ge israelerna en egen liturgi, men som per definition kommer luta mer åt det sefardiska hållet.

The Forward har en artikel om kitniyot här.

Machon Shilos hemsida om beslutet att tillåta kitniyot under Pesach för boende i Israel.