Judaistik.se

Jag har nyligen läst ut Jonathan Rosens bok Joy Comes in the Morning, en sprudlande intelligent bok om reformrabbinen Deborah och några av de människor hon möter genom sitt arbete, som bland annat involverar att besöka sjuka människor på sjukhus och vårdboenden, och förrätta begravningar. Rosens bok hanterar den religiösa aspekten av judendomen varsamt och respektfullt, men på samma gång är han brutalt ärlig, hans karaktärer är riktiga människor som låter tankarna vandra när de ber, som glömmer bort fastedagar och som har ett humör som gör att man uppfattar dem som i allra högsta grad mänskliga. Rosen har lyckats skriva en alltigenom judisk bok, som inte känns krystad som ibland kan bli fallet när en författare försöker sig på att skildra en ganska sluten gemenskap.

Deborah möter en självmordsbenägen överlevare, en grubblande konvertit, en svårmodig vetenskapsjournalist och en rad andra karaktärer vars liv vävs samman under ett år från Rosh Hashanah och Yom Kippur till nästa Rosh Hashanah. Handlingen är finstämd och stundtals smärtsam, men det är slutet som gör mig fundersam. Ett par av huvudkaraktärerna flyttar till Israel, och så var det med den saken. End of story, som om ingen förklaring eller analys krävs, som om det var det enda tänkbara slutet på en bok om moderna judar i USA. Jag ska inte avslöja för mycket, men jag tycker att Rosen gör det lite för lätt för sig, när han väljer att låta Israel bli lösningen på ett par av huvudpersonernas dilemman. När jag såg filmen La Petit Jérusalem för några år sedan, tyckte jag det var lite för enkelt, men ändå lite poetiskt, att låta huvudpersonens familj ge sig av till Israel i slutet av filmen. Skillnaden är, att filmen La Petit Jérusalem skildrar ett uppbrott på flera plan, medan Rosens bok inte drar åt det hållet, förrän på de allra sista sidorna. Medan familjen i Karin Albous film präglas av en längtan "hem", så verkar karaktärerna i Rosens bok mest längta efter närhet, icke-kosher grillad kyckling, och efter varandra.

Att Rosen låter några i grund och botter välförankrade, välmående amerikaner fly hals över huvud till Israel efter 300 sidor känns inte särskilt poetiskt, snarare aningens fegt eller ogenomtänkt, givet att författaren lämnar en del snygga bibliska referenser i boken orörda. Exodus i Joy Comes in the Morning, känns nyckfullt och slumpartat, vilket kanske är författarens avsikt, men mitt intryck är att det är synd att låta en så egensinnig och charmig bok få ett så "enkelt" slut. Leder alla judiska litterära vägar oundvikligen till Jerusalem, kan man fråga sig...

Igår firade Israels etiopiska judar Sigd, och för andra året firades högtiden som en officiell högtid i landet. En snabb sökning på svenska Google resulterade först inte i några färska bilder att visa upp här på bloggen, men jag hamnade hos en svensk Jerusalem-baserad bloggare som skriver att hon i år sett fler icke-etiopier än vanligt delta i firandet. Glädjande, med tanke på att Israel inte riktigt visat sin trevligaste sida gentemot sin etiopiskättade befolkning under det gångna året. Jag hittade lite nytagna bilder till slut, som ni kan njuta av här. Fotografen tar i sin text upp en intressant poäng - Sigd är en högtid som präglas av Jerusalemlängtan, liksom de etiopiska judarna drevs av en stark längtan som drev vissa till att bege sig med flyg till Israel medan andra gav sig av till fots. Idag lever de flesta av dem med Jerusalem inom räckhåll, ett Jerusalem i vid bemärkelse som garanterat både har gjort dem besvikna och lyckliga. En fråga inför framtiden är med andra ord - vad händer med högtiden när förmålet för längtan helt plötsligt bara är en bussresa bort? Frågan är knappast ny, man kan ställa samma fråga gällande alla judar i relation till Israel, men, det intressanta är att de etiopiska judarna som grupp på sätt och vis kan ses som symboler för hela judenheten, en mikroversion av den judiska världen, som nu ställs inför dilemmat hur man pusslar ihop historia och framtid.

Uppdatering: läs med hos Israelity.

Överrabbinatet i Israel har beslutat sig för ställa sig positiva till det förslag från Knesset som innebär att en hjärndöd person anses vara död, trots att hjärtaktivitet fortfarande kan finnas. Denna definition på när livet slutar är vedertagen i många länder, men eftersom Israel fortfarande har en religiöst präglad lagstiftning så är definitionen kontroversiell där. I förra veckan godkände dock överrabbinatet förslaget, vilket innebär att definitionen anses vara i enlighet med halakha, judisk religiös lag. Detta möjliggör fler organdonationer, eftersom organ i regel tas när en person är hjärdöd men fortfarande uppvisar hjärtfunktion. Rabbi Ovadia Yosef och Rabbi Shlomo Amar, andlig ledare för ultraortodoxa sefardiska partiet Shas respektive sefardisk överrabbin - har båda länge varit mer liberala än sina askenasiska kollegor i organdonationsfrågor, och nu står det alltså klart att det är den linjen som kommer vara den gällande från överrabbinatets sida. Israel, som ju nyligen varit på tapeten i media för en påstådd organhärva, är ett land där många fortfarande är skepiska till att donera organ men även till att ta emot organ.

Det faktum att överrabbinatet legitimerar ett förslag som gör organdonationer lättare att genomföra, öppnar upp för såväl människor som vill donera organ, men som av juridiska och tekniska skäl inte har kunnat göra det tidigare, samt för personer som behöver ett nytt organ och nu får lättare att ta emot det. Enligt Haaretz, som skrev om beslutet i förra veckan, kommer rabbinatet nu verka för att uppmuntra personer till att ta ställning för organdonation, och även underlätta för rabbiner att ge rådgivning åt anhöriga i organdonationsfrågor. Haaretz anger en rad skäl till varför israeler är så pass skeptiska mot organdonation, däribland religiösa skäl, en vilja att hålla kroppen intakt, personlig övertygelse och från familjens sida, en vilja att respektera den avlidnes önskan. Egentligen tror jag att alla dessa skäl kan härledas till religiösa och/eller kulturella skäl. För att förstå israelernas skepsis mot organdonation måste man förstå den judiska synen på en död kropp.

I Sverige, där många ställer sig positiva till organdonation, har vi en med judiska mått mätt ganska osentimental syn på en avliden persons döda kropp. Kremering och lång väntan mellan döden och begravningen, är för oss inga konstigheter, utan snarare självklarheter. I Israel, där majoriteten har en judisk kulturell bakgrund och tillhörighet, är kremering otänkbart och begravning något som sker så snart det är möjligt. Organdonation, är något som i många judars ögon stör gängse praxis efter ett dödsfall. Överrabbinatets synsätt på Knessets förslag om att likställa hjärndöd med att livet är slut, kan nog göra att många omvärderar sin syn på organdonation, och ställer sig mer positiva till denna mitzva (goda gärning, religiösa påbud), som en officiell talesperson från hälsoministeriet kallar det. En god nyhet såhär kring chagim, då både liv och död är på tapeten mer än någon annan gång under det judiska året.

Läs mer i Haaretz.

Bat Yams etiopiska judar har fått en ny rabbin, en askenasisk sådan vars hustru är etiopisk judinna. Instinktivt kanske detta låter märkligt för vissa, men faktum är att etiopiska judar är unika på så vis att de liturgisk varken har en särpräglat askenasisk eller särpräglat sefardisk karaktär - de tillhör de judiska grupper vars liturgi är helt unik för gruppen, även om många i mötet med religiösa gemenskaper i Israel har anammat en eller annan inriktning. Utnämnandet av den nya Bat Yam-rabbinen har retat upp Shas, det sefardiska religösa partiet, som menar att de etiopiska judarna naturligtvis skulle vara mer betjänta av en sefardisk (eventuellt etiopisk) rabbin. Varför? Jo, sefarder är ju i regel lite mer solbrända än askenaser...hrm. Bloggen Life in Israel skrev om detta för någon dag sedan, och drar slutsatsen att Shas blandar ihop äpplen och päron då de gärna vill bygga en mur mellan sefarder och askenaser där deras definition av sefard har mer med etnisk tillhörighet (i.e. att vara etniskt icke-askenasisk/europeisk) än liturgi att göra.

Traditionellt sett så har företrädare för sefardisk judendom varit mer öppna gentemot vissa minoriteter, däribland de etiopiska judarna, och försvarat dessa människor rätt att kalla sig judar (något som länge inte var en självklarhet för de etiopier som ville göra aliya till Israel). Huruvida detta var av halakhiska eller populistiska skäl må vara osagt, men faktum är att Shas utsträckta hand till de etiopiska judarna kanske kan ses som ett band dessa två grupper emellan. Dock är de etiopiska judarna fullt integrerade i Israel nu, och inte längre lika beroende av Shas och companys välvilja. Låt oss därför hoppas att Bat Yams nya etiopisk-askenasiske rabbin är en kompetent person och att hans arbete kommer att gagna Bat Yams etiopisk-judiska gemenskap!

På tal om etiopiska judar, så skickade Jacoobi denna länk till mig tidigare idag. För att sammanfatta så skriver Yedioth Ahronoth att en etiopiskättad israeliska blivit nekad att gå på en Egged-buss i Tel Aviv på grund av sin hudfärg, och att hon då hon tog sig ombord på bussen fick utstå rasistiska glåpord från chauffören. Bussföretaged Egged säger naturligtvis att de tänker agera - hur återstår att se. Chauffören menade att den unga kvinnan i egenskap av etiopisk judinna inte har i Israel att göra, att hon inte är en "riktig" judinna och att etiopiska invandrare har "förstört" Israel. Tråkigt och vidrigt, i synnerhet som  just etiopiska judar som flyttat till Israel ofta beskrivs som "mönster-olim", i och med att de snabbt integrerat sig i det israeliska samhället och gjort detta med stor entusiasm, vilket är mer än vad man kan säga om flera andra inflyttade minoriteter. Sist jag var i Jerusalem höll en man jag träffade på en lång utläggning om hur imponerad han var av de etiopiska judarna som flyttat till Israel, främst eftersom många familjer direkt anammade hebreiskan och började använda den i hemmet - vilket gjort att barnen i dessa familjer snabbt fått ett språkligt försprång framför exempelvis ex-sovjetiska invandrare som fortsatt att tala ryska. Likaså har staten Israel börjat erkänna etiopisk-judiska högtider som nationella högtider, vilket som jag skrivit om tidigare här i bloggen, bidrar till den kulturella mångfald som är så speciell för Israel. Uttalanden såsom de Eggeds busschaufför kom med hör inte hemma i det moderna Israel, och hur uttjatat och töntigt uttrycket "hur kan judar trycka ner andra judar?" än är, så passar det ganska bra här.

Uppdatering: Bloggen The Muqata har skrivit en intressant fördjupning här.

Jag har tidigare vid ett par tillfällen skrivit här på bloggen om olika sätt att lämna böner vid Västra Muren för de som själva inte kan ta sig dit, bland annat genom bönekurirer och e-post. Sedan några veckor tillbaka finns ytterligare ett sätt - det finns nu möjlighet att twittra sina böner till Jerusalem! Det faktiska behovet av en sådan tjänst kan kanske diskuteras, och baserat på grundarens uttalanden i Haaretz känns det lite som att det mer är Twitter som fenomen han vill marknadsföra, snarare än Västra Muren. Alon Nir ser inte sitt projekt som ett religiöst sådant, utan mer som ett kulturellt experiment, med fokus på Internet och på Israel, varför det kanske inte är så konstigt att många som twittrar via denna tjänst skickar böner och förhoppningar som rör staten Israel, såsom den kidnappade soldaten Gilad Shalit, och kanske inte i lika stor utsträckning de ytterst privata tankar som annars brukar hamna mellan stenarna i Västra Muren.

Inför Europaparlamentsvalet igår så marknadsförde sig Centerpartiet bland annat med en valaffisch prydd av en synagoga och en moské. Vad kan de vilja säga med detta, kan man ju undra - är de för byggandet av fler moskéer och synagogor, för mer arkitektonisk mångfald? Nej, med tanke på att himlen ovanför byggnaderna på bilden domineras av en stor fredsduva, så handlar det ju naturligtvis om Mellanösternkonflikten. Man förstår vad (c) vill säga, men affischen är ändå problematisk, eftersom man har valt att använda sig av två religiösa byggnader för att symbolisera de två sidorna i konflikten. Mellanöstern är full av synagogor och moskéer, ibland ligger de på samma gata och ibland inte, men detta faktum varken hjälper eller stjälper arbetet med att få politisk stabilitet i området. Det är farligt att måla upp Mellanösternproblemet med hjälp av religiösa symboler, eftersom det kan få den ouppmärksamme att dra slutsatsen att konflikten bottnar i en religiös osämja. Den moderna staten Israel är förvisso fortfarande en judisk stat, men dess befolkning är inte homogent judisk, lika lite som alla palestinier är muslimer. Centerpartiets affisch är en smula naiv och gullig, och hade nog platsat i ett reklamblad för religionsdialog om man hade ritat dit en kyrka också, men - nu är det nog inte det Centerpartiet avser. Någon på partiets kampanjmaterialavdelning har nog tänkt till och gjort det klassiska felet att blanda ihop religion och politik, och skapat en affisch som alla förstår poängen med, men som även är farligt lätt att missförstå.  

Huvudpersonen i Philip Roths roman "Portnoys problem" åker till Israel för första gången i vuxen ålder och inser där att han inte längre är unik - det som har gjort honom speciell i omvärldens ögon och även i hans egna, är hans judiskhet, något som han inser att han inte kommer långt med i Israel, där majoriteten har samma utgångspunkt. I diasporan symboliserar saker som matzaboll-soppa, chanukka och bar mitzvor judenhet, men i Israel, där få behöver kämpa för sin judiskhet likt sina trosfränder i diasporan, har judiskheten andra uttryck. Den judiska staten har gjort falafel, risiga politiker och strandtennis till uttryck för en väldigt speciell judiskhet - den israeliska. Elliot Antman, skribent i Haaretz, har författat en överlevnadsguide för (i huvudsak amerikanska) diasporajudar - i det första trevande mötet med Israel. Läs om varför det är lönlöst att lista ut vem som är jude i Israel här :-)

Kosmetikakedjan Il Makiage är det senaste företaget i raden att börja observera Shabbat genom att stänga sina affärer i Israel under sabbaten. Talesmän för Il Makiage, som har 25 affärer runt om i Israel, anger en hög andel harediska (ultraortodoxa) kunder som en av anledningarna till varför man nu väljer att hålla stängt mellan fredag kväll och lördag kväll. Kritikerna menar bland annat att många människor som arbetar under veckorna endast har tid att handla under Shabbat, varför det bör ses som snudd på diskriminerande för butiker att ha stängt då, medan de som förespråkar stängda affärer under Shabbat, däribland författargiganten Amos Oz, menar att Shabbat i den judiska staten per definition bör vara en vilodag.

En butik som väljer att ha öppet eller stängt under Shabbat i Israel tar inte bara ett affärsmässigt beslut (man kan både vinna och förlora kunder på endera), utan även ett ideologiskt sådant: genom att hålla öppet tar man ställning för ett sekulärt Israel, genom att hålla stängt tar man ställning för Israel som medinat halakha, det vill säga ett land som tar hänsyn till religiösa föreskrifter. En man skriver i kommentarsfältet till artikeln på Yedioth Ahronoths hemsida, att man bör blicka mot Europa, där affärer ofta håller stängt på söndagar utan att folk blir upprörda, och att grunden till att ha stängt på söndagar naturligtvis är den kristna principen om att söndagen är vilodagen. Han har onekligen en poäng - förutom i storstadsområdena är det i princip bara matbutiker, kiosker och Åhléns som håller öppet under söndagen här i Sverige.

Ingen protesterar mig veterligen mot att H&M, Lindex och alla andra tänkbara butiker håller stängt på söndagar, men troligen gör ingen det för att vi inte har någon anledning att känna oss hotade. Svensken sköter sin shopping måndag till lördag, och den som går förbi en stängd make-upbutik en söndag känner troligen ingen skuld över att inte befinna sig i kyrkan just då. I Israel, ett land skapat i modern tid med en religiös lagstiftning, är det inte fullt så enkelt. Stängda butiker under sabbaten sänder ut signalen till sekulära israeler att dessa inte lever på rätt sätt, och medan en ultraortodox kvinna i teorin kan ta med sin barnaskaran en vardag och handla på Il Makiage, så arbetar hennes sekulära medsyster tiotimmarsdagar söndag till fredag, och har således lördagen kvar för att både hinna vila och shoppa smink...  

Västra muren, eller Kotel (hebreiska för mur) som den oftast kallas i den judiska världen, beskrivs ofta missvisande som en kvarvarande del av det ödelagda Templet i Jerusalem. Västra muren utgör inte en rest av Templet, utan är en del av den västra delen av en stor yttermur som omgärdade Templet. Detta gör den dock inte mindre viktig för världens judar, som i århundraden har kommit till muren för att be. Uttrycket "Klagomuren" eller "Wailing wall" på engelska, började användas under det brittiska mandatet i dåvarande Palestina, och periodvis har muren även kallats så på arabiska. Idag är det framför allt kristna som använder sig av uttryck såsom "Klagomuren", medan judar i regel antingen kallar platsen för Västra muren eller Kotel, eftersom "Klagomuren" som term kanske inte är direkt missvisande, men misslyckas med att beskriva murens betydelse.

Västra murens mystik har mycket att göra med sorgen efter det förstörda Templet, och det sägs att gudsnärvaron, Shechina, tog sin tillflykt i murens stenar efter Templets förstörelse. Alltsedan Templets förstörelse så har judar kommit till platsen för Västra muren, då detta var varit möjligt, för att be och sörja det förlorade Jerusalem. Under perioder så har tillträdet till platsen varit begränsat, beroende på vilka som haft den styrande makten över Jerusalem. Mellan 1948 och 1967, då Jordanien kontrollerade området, var det närapå omöjligt för judar att få tillstånd att besöka muren, och i sionistiska sammanhang beskrivs ofta den dag (7:e juni) då de första israeliska soldaterna nådde fram till muren som en avgörande tidpunkt i landets historia, och som den kanske största segern vunnen under Sexdagarskriget.

Många associerar Västra muren med traditionen att lämna små papperslappar med böner och önskningar mellan stenarna, och såväl judar som icke-judar brukar göra detta åtminstone då de besöker platsen för första gången. Ett par gånger per år, bland annat inför Pesach, rensas muren från dessa lappar som sedan begravs på samma vis som trasiga bönböcker och andra religiösa objekt som inte längre kan användas. Många tuden människor besöker Västra muren dagligen, i synnerhet på Shabbat och andra högtider, då gudstjänster med tusentals, ibland tiotusentals deltagare hålls. Ett exempel är högtiden Shavuot, som i år firas i slutet av maj, som på Templets tid var en fallfärdshögtid, och som idag får många att resa till Jerusalem och samlas vid Västra muren vid soluppgången.

Västra muren är både en glädjens och sorgens plats, och medan somliga menar att staten Israels existens är nog, så hoppas många andra judar på att Templet, Beit HaMikdash, en dag skall återuppbyggas. Frågan är då vad som skulle hända med Västra muren, idag centrum för den judiska religiösa världen. För även om en gammal mur kanske kan tyckas vara ett torftigt substitut för ett storslaget Tempel, så skulle ett existerande Tempel i Jerusalem förändra judendomen, eftersom man skulle vara tvungen att ta ställning till vilken funktion det nya Templet skulle ha, hur det skulle administreras, och hur man skulle kunna anpassa dagens judiska litugi till de nya förutsättningarna. Judisk liturgi idag är i mångt och mycket en längtans liturgi, och symboliken kring Västra muren som en seglivad, till synes oförstörbar rest av en svunnen tid är intims förknippad med det judiska folket.

Kuriosa: för den som inte har möjlighet att själv ta sig till Jerusalem och Västra muren erbjuder en rad hemsidor möjligheten att lämna "virtuella" lappar som sedan skrivs ut och lämnas på plats. Man kan även använda sig av en typ av "bönekurir" som ber åt en vid muren. Dessutom finns möjligheten att dygnet runt följa vad som händer vid muren på nätet, via Kotel Camera.

På onsdag är det Yom Haatzmaut, den moderna staten Israels självständighetsdag. Det är nu 61 år sedan David Ben-Gurion läste upp självständighetsdeklarationen i Tel Aviv Museum, och strax därefter erkände de första länderna den nya statens legitimitet. Texten till självständighetsdeklarationen finner ni här. Omedelbart efter att han läst upp deklarationen bad Ben-Gurion Rabbi Fishman, som även varit delaktig i formulerandet av deklarationen, att läsa Shehechianu, den bön man traditionellt läser vid speciella och avgörande tillfällen av positiv art. Bönen lyder i översättning till engelska: "Blessed are You, Lord our G-d, King of the world, Who has kept us in life, sustained us, and brought us to this moment".

Läs mer här.