Judaistik.se

För drygt ett år sedan bloggade jag om Shavei Israel, organisationen som letar upp garderobsjudar världen över och ger dem möjligheten att återfå sin judiskhet, genom att hjälpa dem konvertera, göra aliyah, och lära sig de judiska sederna och bruken. Shavei Israel har gett ut ett antal böcker som framför allt syftar till att göra judisk liturgi och tradition begriplig för sydamerikanska och asiatiska "gömda" judar, men nu verkar det som att Shavei Israel allt mer börjar intressera sig för östeuropeiska judar. Bland annat har man gett ut en polsk-yiddisch ordbok, en polsk Torahkommentar, och nu lagom till chanukkah kommer en polskspråkig guide till chanukkahfirandet. Åsikterna om Shavei Israel går isär, och medan de tveklöst har gett ut ett antal intressanta böcker, exempelvis den brasilianska machzor som gavs ut förra året, så finns det en baksida, eftersom Shavei Israel enträget letar efter försvunna judar som de vill göra till "riktiga" judar igen. En del av de personer som uppvaktats av organisationen har själva gjort valet att lämna sin judiskhet bakom sig, varför man kan tycka att det kanske vore bättre att låta dem vara, medan andra som tagit hjälp av organisationen redan har haft en judisk identitet till att börja med, och blivit illa berörda av Shavei Israels påtryckningar för att få dem att formellt konvertera. Shavei Israel säger sig förespråka och arbeta för judisk mångfald, men frågan är om man inte, genom att välja ut svaga judiska grupper och erbjuda dem en väg in i "gemenskapen", på samma gång i verkligheten arbetar för en form av judisk likriktning? En machzor på portugisiska i all ära, men den judendom som Shavei Israels garderobsjudar erbjuds är utan tvekan askenasiskt präglad, och säkerligen på många sätt främmande för grupper som länge levt avskilt. Kanske har alltså Shavei Israel mer att vinna i Polen än i Amazonas?

Hur kommer det sig att så många judar är ateister? Den frågan ställer R. Levi Brackman i sin återkommande spalt i Ynet.com, och svaret han ger känns delvis förutsägbart. De flesta judar, skriver han, får en religiös utbildning före sin bar/bat mitsva. När de väl är klara med den slutar de att studera vad judisk tro innebär. De flesta sekulära judar, menar Brackman, har därmed en trettonårings gudsbild, och då är det inte konstigt att sekulära judar tenderar att bli ateister. »No one can expect naturally skeptical adults to continue believing in a sophomoric concept of God.» Underförstått: studera mer.

Mer spännande är att Brackman i sin text kallar Christopher Hitchens – som i något sammanhang hävdat att judar har en ateistisk gen – för rasist, och att han ser en samhörighet mellan judiska mystiker och ateister. Den här senare tråden tycker jag är värd att fundera över. Judiska mystiker, skriver Brackman, söker svaret på vad det innebär att Gud är en (som det ju bland annat heter i Shma Israel), hur denne enade Gud kunde skapa det fragmenterade universum som vi lever i och varför Gud överhuvudtaget bryr sig om vad människor gör och inte gör. Detta, fortsätter Brackman, är också de frågor som ateister ställer. Både judiska mystiker och ateister är i grund och botten skeptiker på jakt efter sanningen, men de använder sina frågor på diametralt olika sätt. Mystikern ställer frågor för att nå en djupare förståelse av det som gömmer sig i Guds ord, medan ateisten ställer sina frågor för att motbevisa. Och därmed säger Brackman ungefär samma sak som jag också brukar hävda: ateister har också en religion och sin egen teologi.

Rabbi Saul J. Berman, judaistikprofessor och The Forward-skribent, har skrivit en intressant artikel om gudsrelationer och nervöst betingat bönbokssamlande...

Världens kanske mest kända smygjude, Madonna - har börjat skriva för Yedioth Ahronoth. Heeb Magazine uppger att Madonnas spalt i tidningen går under namnet "Esther", det namn Madonna antog när hon började följa den gren av fusk-kabbalah med fokus på röda band och dyrt (heligt) vatten som även en rad andra Hollywoodpersonligheter anammade för några år sedan. Liksom Madonna plockar fram sin judiska sida i perioder gör även Britney Spears det, hon sågs tidigare denna månad bära en Magen David, något som hon även gjorde för ett par år sedan, i samband med vänskapen med Madonna och den felstavade hebreiska tatueringen i nacken (den är nu borta)... Frågan är, om Madonna och Britney fortfarande är så pass coola att en massa kids kommer vilja efterapa dem och börja ha judiska saker för sig? Eller, är dessa kändisars fascination för judendom bara en fluga baserad på missförstånd (när de tröttnat på spikmattor, skinnbyxor och dylikt), och deras judiskhet inte djupare än att det är kul att vara jude för att man får ha snygga smycken och konstiga namn?

Huvudpersonen i Philip Roths roman "Portnoys problem" åker till Israel för första gången i vuxen ålder och inser där att han inte längre är unik - det som har gjort honom speciell i omvärldens ögon och även i hans egna, är hans judiskhet, något som han inser att han inte kommer långt med i Israel, där majoriteten har samma utgångspunkt. I diasporan symboliserar saker som matzaboll-soppa, chanukka och bar mitzvor judenhet, men i Israel, där få behöver kämpa för sin judiskhet likt sina trosfränder i diasporan, har judiskheten andra uttryck. Den judiska staten har gjort falafel, risiga politiker och strandtennis till uttryck för en väldigt speciell judiskhet - den israeliska. Elliot Antman, skribent i Haaretz, har författat en överlevnadsguide för (i huvudsak amerikanska) diasporajudar - i det första trevande mötet med Israel. Läs om varför det är lönlöst att lista ut vem som är jude i Israel här :-)

Pesach är över, och många av världens judar har återgått till att äta vanligt bröd - och att tala sanning. För utan tvivel är det så att miljontals judar under Pesach for med osanning då de uttalade en förhoppning om att fira Pesach "nästa år i Jerusalem". Många säger orden, men har ingen ambition om att tillbringa Pesach, eller någon annan tid på året heller för den delen, i Jerusalem och Israel.

Vilken roll Jerusalem och Israel spelar idag är en ständigt återkommande fråga. Benjamin Gerber gästade Lund förra helgen, och talade bland annat om boken The Yiddish Policemen's Union, och en värld i vilken vi inte kan ta Israels existens för given. Det lilla landet med de stora konflikterna betyder enormt mycket för många människor, judar såväl som icke-judar, medan andra inte har någon särskild relation alls.

Drömmen om det lilla landet har förändrats, men detta är rimligtvis oundvikligt, eftersom Israel och Jerusalem för många generationer bara varit just en dröm, en hägring, medan det idag är verklighet. En klibbig, högljudd, svindlande vacker och oändligt problematisk verklighet. Jag tror att många har samma relation till Israel och till Jerusalem som till den där snuttefilten från barndomen, den där slitna nallebjörnen som ligger nedpackad i källaren. Man skulle aldrig kunna slänga den, men man har inget direkt behov av att ha den i sin närhet heller. Så när "Nästa år i Jerusalem" ljöd för ett par veckor sedan, så var det måhända en blinkning till den där nedpackade drömmen.

Jewlicious om det paradoxala i att säga "Nästa år i Jerusalem" utan att vilja åka dit.

»The little traitor» (Haboged hakatan) heter en ljuvlig och synnerligen sevärd film, regisserad av Lynn Roth, som nu i helgen hade biopremiär i Jerusalem. Filmen är baserad på Amos Oz bok »Panter i källaren» och utspelas i Jerusalem sommaren 1947, där en komplex och inte alls självklar vänskap mellan en elvaårig judisk kille och en brittisk soldat växer fram.

Proffi – den judiske killen – är en vetgirig kille. Hans överbeskyddande föräldrar har överlevt Förintelsen och är aktiva i motståndsrörelsen. Om detta är sonen dock mer eller mindre ovetande, även om han anar att de gör något. Själv ägnar han sommaren med att tillsammans med sina kompisar fantisera om att vara motståndskämpe och kriga mot britterna. Sent en kväll när utegångsförbud råder grips han av en sergeant – som istället för att fängsla pojken leder honom hem. I samma veva väcks en nyfikenhet på den andre hos båda två, vilket resulterar i att Proffi söker upp sergeanten på det kafé där denne brukar sitta – och detta möte resulterar i fler möten som i sin tur växer till vänskap.

Det här är en typ av film som lätt skulle kunna trilla ner i en rad olika fallgropar, men med undantag för slutscenen som andas lite för mycket Hollywood så undviks alla dessa på ett synnerligen intelligent sätt. Med ett utsökt skådespeleri ställs istället frågor av tidlös karaktär: Kan två fiender vara vänner? Och framför allt: tillåter vänner och familj att man umgås med fienden? För Proffis vidkommande står det klart att vänskapen med en brittisk sergeant inte är accepterad, och trots att han upprepade gånger säger »jag har inte gjort något fel» så anklagas han för att vara en förrädare och stängs ute av sina tidigare vänner. På så vis blir filmen – i sann Amos Oz-anda – också en kommentar på den pågående konflikten mellan israeler och palestinier.

Med stor sannolikhet kommer denna film aldrig att visas på svenska biografer, såvida den inte dyker upp på någon filmfestival. I höst lär den komma upp på amerikanska biografer, och någonstans i den vevan bör den dyka upp som DVD. Har du inte möjlighet att se den innan dess rekommenderar jag starkt att du tittar på den då.

En försmak får du här:

Läs mer: From 'All in the Family' to Amos Oz

Författaren Amos Oz ojade sig för lite sedan om att det minsann var bättre förr, på den tiden Shabbat i Israel var en rosenskimrande dag av vila även för den sekuläre kibbutzniken. Idag reagerar Yael Mishali på Yedioth Ahronoth på ett liknande vis över hur Pesach och även andra religiösa högtider behandlas i Israel. Hon beskriver hur hon för några år sedan bestämde sig för att sluta besöka Tel Aviv under dessa helger, efter att hon känt doften av och sett bröd serveras öppet under den judiska påsken, då egentligen endast ojäst bröd, matza, är "tillåtet", det vill säga godkänt enligt judisk religiös lag. Själv säger hon sig absolut inte inte vara rigid vad gäller kosher, men hon vill i alla fall slippa se religiösa lagar brytas öppet under de stora högtiderna.

Hon skriver att hennes skäl är annorlunda än Amos Oz, eftersom han talar om "kultur" och hon om "judiskhet", men jag skulle vilja påstå att de båda säger samma sak på olika vis. Amos Os bröt garanterat sabbaten och såg många andra göra det, i sin barndom på den där kibbutzen. Men han vill slippa se köande bilar på väg mot köpcentrena under lördagen, idag. Yael Mishali beskriver hur de som ville äta chametz, alltså jäst bröd, förr i tiden under Pesach, fick bege sig till Jaffa eller andra städer med stor arabisk befolkning, där man sålde vanligt bröd även under den judiska påsken.

I båda fallen tycks det handla om nostalgi, en nostalgi som påminner om den som vissa israeler uttrycker gällande Gaza: tänk så underbart det var när gränsen till Gaza var öppen, så man kunde äta skaldjur där och laga bilen och handla under sabbaten! Israel förändras, och en ny moralpolis har gjort entré, en moralpolis fjärran från Ovadia Yosef-typer - en moralpolis som vill att Israel skall ha en tydlig judisk prägel utåt, men likväl vill behålla friheten att vara sekulär på sitt eget vis. Hela diskussionen kan mynna ut i en återkommande fråga: vad är egentligen judisk? Att äta matza på Pesach är judiskt, men förstörs det ifall man sköljer ner matzan med en kall öl och äter en bagel till middag? Har Yael Mishali rätt då hon skriver, ur israelisk synvinkel: "We forgot how to be Jewish"?

Läs artikeln här.

Nedan finner ni länken till en artikel om den sefardiska judendomens överlevnad, som också ger en bra introduktion i sefardisk historia och kultur:

Can Sephardic Judaism be Reconstructed?

Även om antisemitismen är på frammarsch i Europa så utgör varken den eller terrorism det största hotet mot judisk överlevnad i Europa. Det största hotet heter istället assimilation. Detta fastslog Israel Meir Lau, tidigare överrabbin i Israel, förra veckan vid ett tvådagarsmöte med cirka 300 europeiska och israeliska rabbiner i Paris. På programmet fanns bland annat frågan om den framväxande antisemitismen och judars relation till katolska kyrkan efter Vatikanens skandalöst tveksamma hantering av den Förintelse-förnekande biskopen Richard Williamson, men den fråga som väckte störst gehör var just Laus tal om assimilationshotet.

Med utgångspunkt från amerikansk statistik, som visar hur stark assimilationen är bland amerikanska judar, riktade Lau en varning om att Europa snart skulle kunna ha samma siffror. I USA skall det vara så att av 100 judar i en generation finns endast 3 kvar fyra generationer senare. Resten har på olika sätt assimilerats och lämnat en judisk identitet bakom sig. I Europa finns inga motsvarande undersökningar, men i England lär för närvarande varannan jude assimileras – och frågan är om inte andra europeiska länder har siffror i samma storleksordning.

Nu är detta kanske ingen större nyhet för judar i Europa. En del cyniker brukar ibland framhålla att judar behöver ett yttre hot för att behålla sin judiska identitet, och att det endast är tack vare antisemitismen som det fortfarande finns judar kvar i Europa. Av den information som jag hittat från förra veckans Paris-möte verkar man där främst ha talat om judisk identitet i religiösa termer, och därmed ignorerat att de judar som väljer att stå utanför den religiösa gemenskapen inte per automatik överger en judisk identifikation. Att allt färre människor idag är intresserade av organsierad religion är ett faktum. Det gäller inte bara judendom utan alla religioner. Att detta på sikt kommer att medföra att många judiska församlingar får svårt att överleva sedan medlemmarna »dött ut» är uppenbart. Men innebär det verkligen att europeisk judendom kommer att försvinna, som Lau lite grann förutspår? Personligen tror jag det snarare handlar om att europeisk judendom kommer att förändras, och att den »kulturella» judendom vi bland annat kan se uttryck för här i Sverige också kommer att vara dominerande i övriga Europa om några år. Om det i sin tur är bra eller dåligt är en helt annan fråga...