Judaistik.se

Huvudpersonen i Philip Roths roman "Portnoys problem" åker till Israel för första gången i vuxen ålder och inser där att han inte längre är unik - det som har gjort honom speciell i omvärldens ögon och även i hans egna, är hans judiskhet, något som han inser att han inte kommer långt med i Israel, där majoriteten har samma utgångspunkt. I diasporan symboliserar saker som matzaboll-soppa, chanukka och bar mitzvor judenhet, men i Israel, där få behöver kämpa för sin judiskhet likt sina trosfränder i diasporan, har judiskheten andra uttryck. Den judiska staten har gjort falafel, risiga politiker och strandtennis till uttryck för en väldigt speciell judiskhet - den israeliska. Elliot Antman, skribent i Haaretz, har författat en överlevnadsguide för (i huvudsak amerikanska) diasporajudar - i det första trevande mötet med Israel. Läs om varför det är lönlöst att lista ut vem som är jude i Israel här :-)

Benji Lovitt på bloggen What War Zone reder ut en gång för alla hur man skiljer mellan hummous, i.e. den kikärtsröra som Israel lever på, och humus, den typ av jord som maskar och diverse mikroorganismer lever i... 

http://www.whatwarzone.com/2009/05/chhhhhhhh.html

Då och då händer det att medlemmarna i TV-serien The Simpsons lämnar sin stereotypa amerikanska hemstad Springfield för att resa ut i världen. Nu ryktas det att en ny resa är på gång och att familjen under nästa år kommer att besöka Israel. Om det finns någon substans i ryktena lär vi få se, men enligt seriens nuvarande huvudförfattare, Al Jean, förefaller tanken åtminstone dykt upp: »I think we're going to do one next year where they go to the Holy Land as we haven't been there yet. The premise will be that the Christians, the Jews and Muslims are united in that they all get mad at Homer. It's the only thing they can agree on.» 

Läs mer: Can Homer Simpson solve the Mideast conflict?

Heeb magazine, ett ungt judiskt livsstilsmagasin som även publicerar förhållandevis mycket material på nätet, har just nu en tävling som heter Heeb Magazine's Fake Holocaust Memoir Contest, alltså en tävling för bästa falska Förintelsememoar. Vidrigt? Ja, enligt många kommentatorer på Heebs hemsida så är detta inte helt oväntat vidrigt. Tidningens humorredaktör reagerar nu genom att understryka att man vill driva med de falska Förintelseskildringarna, och den vördnad många människor märkligt nog har för dessa, och inte med verkliga överlevares berättelser. Heebs humorredaktör menar att somliga människor stänger av den kritiskt tänkande delen av sin hjärna så fort de hör ordet "holocaust", och onekligen ligger det något i detta, även om Heeb inte hymlar med att de ofta är ute efter att provocera. Det är en evigt aktuell debatt som pågår kring huruvida det är ok att skämta om Förintelsen, och nu presenterar Heeb ännu en dimension och en ny frågeställning: är det ok att skämta om dem som faktiskt använder och/eller utnyttjar Förintelsen för egna syften? Heeb frågar sig om någon läsare känner någon som satt i ett falskt koncentrationsläger, var med om en falsk ghettorevolt eller är en falsk överlevare, och menar att dessa är de enda som har rätt att känna sig sårade av tävlingen.

Är Heeb magazines tävling ett aprilskämt? Kanske det. Kommer folk att skicka in bidrag? Mycket möjligt. Bör man som Förintelseöverlevare eller anhörig känna sig kränkt av Heebs tävling? Kanske det, men inte på långa vägar så kränkt som man borde bli av de som faktiskt skriver falska Förintelseskildringar och får dem att framstå som äkta. Heebs humorredaktör tar dock fasta på en viktig punkt: att Förintelsen är och måste vara en historisk händelse, och inte isoleras och heliggöras som i någon form av glasbubbla. Förintelsen har hunnit bli film otaliga gånger, seriealbum och mycket annat. Det verkliga hotet mot minnet av Förintelsen och människors respekt för detta, vid sidan av att människor riskerar att överexponeras av halvbra/halvdåliga skildringar och möjligen blir blasé, är de falska utsagor och skildringar som riskerar att luckra upp människors syn på sanningshalten och korrektheten i de äkta Förintelseskildringar vi har. Sålänge Heeb magazine öppet deklarerar att de endast är intresserade av att driva med och uppmärksamma de uttalat falska skildringarna, känns det som om ingen större skada lär ske.

Märkliga och bisarra saker sker runt om i världen, så också i Israel. Den senaste berättas om i Ynet.com: en beduin i Negev har på något outgrundligt sätt lyckats trycka in två kameler i sin Subaro för smuggla in dem på Västbanken. Någon sightseeing var det inte direkt tal om, utan kamelerna skulle helt enkelt fraktas dit för att slaktas varefter köttet skulle säljas till hugade spekulanter. Är det någon mer än jag som är nyfiken på vad de israeliska gränsvakterna sa när de mötte detta ekipage?

I mars är det femtio år sedan Barbie dök upp på leksaksmarknaden. Sedan dess har dockan varit miljontals flickors favoritleksak och tillverkats i över 500 miljoner exemplar – vilket borde innebära att Barbie tillhör en av världens mest spridda och älskade judar. Samtidigt är hon nog en av de mer okända judarna…

Ruth Handler – Barbies »mamma» – var yngsta barnet till polsk-judiska emigranter. Hon lär ha fått idén till dockan i mitten av 1950-talet när hennes dotter Barbara hellre lekte med klippdockor än med mer traditionella dockor – och när dockan sedan började säljas i mars 1959 hade den också samma namn som dottern. Men någon större likhet med dottern lär dockan inte haft. Istället hämtades inspiration från den tyska skämtleksaken Lili, som i sin tur lär ha varit baserad på tyska mäns våta dröm i någon pornografisk tecknad serie.

Detta ickejudiska ideal, menar teamet bakom filmen The Tribe, är i sin tur själva sinnebilden för 1950- och 60-talets amerikanska judars dröm om att smälta in i det amerikanska samhället. I en kontext präglad av antisemitism och marginalisering, långt innan det var »inne» att öppet skylta med sin etniska tillhörighet, valde USA:s judar att tona ner det faktum att de var judar för att i görligaste mån bli ett med det omgivande samhället. Barbie är ett exempel på detta, det judiska Hollywood är ett annat – och i denna 18 minuter långa film visas hur Barbie kan lära oss mer om amerikansk-judisk identitet och vad det innebär att vara jude idag. Titta och njut:

Lär mer: The Tribe: An Unorthodox, Unauthorized History of the Jewish People and the Barbie Doll ... in About 15 Minutes

Se också bilden på Tefillin-Barbie här

Frågan är om man ska skratta eller gråta? Bli förbannad eller skriva ett ironiskt inlägg? Vad vill killen på bilden säga? Är han en mjölkbonde som tycker att det dricks för mycket juice – eller är detta ett simpelt knep för att slippa bli åtalad för hets mot folkgrupp?

Är det för övrigt någon mer än jag som kommer att tänka på följande gamla vits: »A man is in a Chinese restaurant and asks the waiter if there are any Chinese Jews. The waiter replies: No, we only have pineapple jews, apple jews and tomato jews.»

Har du någonsin undrat över vad ultraortodoxa småkillar drömmer om att göra när de blir stora? Kanske de säger: »Ich Vil Zain A Rebbe» (»Jag vill bli en rebbe»)?

På Youtube finns just nu (eller möjligtvis inte?) en film som uppenbarligen väckt en del uppståndelse i ultraortoxa kretsar. Ett antal versioner har laddats upp och lika snabbt plockats bort, ofta med en hänvisning att videoklippet inte längre är tillgängligt »på grund av ett upphovsrättsanspråk från Chofetz Chaim», som alltså på något sätt uppstått och leker censurpolis. Men är videon så uppseendeväckande egentligen? Är den inte en ganska harmlös satirisk blink åt det ultraortodoxa samhället? Ett tips: gillar du den ska du snabbt ladda hem den till din egen dator. I morgon är den kanske bortplockad ...

Chanukka är nu över – men först idag fick jag en antydan till svar på den fråga som jag burit med mig i över en veckas tid: varför är det så viktigt att tända chanukka-ljusen från rätt håll?

Det hela började med att jag fick ett chanukka-kort av Nike med rubriken »Your Official Jewish Guide to Lighting Chanukah Candles» (klicka på bilden till höger för att se den i rätt format). Budskapet som där förmedlas är att man sätter i ljusen från höger till vänster, och sedan tänder dem från vänster till höger. Lite senare snubblade jag över en instruktionsfilm från Jewish Pathways som på samma sätt demonstrerar i vilken ordning ljusen sätts i och tänds. Men varför det ska vara på det sättet är det ingen av dem som besvarar – och de efterforskningar jag gjort har hittills inte gett något egentligt svar.

Jag har däremot lärt att halakhan föreskriver att ljusen ska tändas efter solnedgången och innan den siste nattvandraren passerat. Jag har också lärt mig att Hillel och Shammai enligt Talmud debatterade huruvida man första kvällen ska tända ett eller åtta ljus. Shammai menade att man skulle tända åtta ljus första kvällen, och sedan så att säga »räkna ner» för att på sista kvällen tända ett ljus, medan Hillel lärde att man plussar på antalet ljus för var dag – på det sätt som är tradition idag. Men ingenstans har jag hittat svar på varför det är så viktigt att sätta i ljusen från höger till vänster och att tända dem i motsatt riktning.

Det närmaste ett svar jag fått del av är det indirekta budskap som ges i den lilla härliga illustrerade film som My Jewish Learning gjort. Där dyker Gud upp som en »ande i flaskan» och antyder att om man tänder på rätt sätt kommer man att få cigarrer, en massa husdjur och diverse medikamenter. Till dess någon presenterar ett bättre svar så får detta svar från »The Adventures of Todd and God» duga …

Likt Benjamin Syrsa i TV-klassikern Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul vill jag när julen står för dörren bjuda på några små julhälsningar, i mitt fall under devisen »fem minuter judaistik om dagen håller hjärnan i form».

Till er som menar att en jul utan Kalle Anka inte är någon jul överlämnar jag följande lilla betraktelse kallad In der Führers face från 1943:

Till er som tycker om julmusik överlämnar jag världens mest känd judiska julsång, skriven av Irving Berlin och här framförd av Bing Crosby från 1942:

Och till er som någon gång funderat över hur julen sett ut om den varit en judisk högtid överlämnar jag följande talmudiska utredning: Laws of Xmas

Med detta önskar jag alla er som firar jul en riktigt god jul!
och till er som firar chanukka en fortsatt glad chanukka!