Judaistik.se

För drygt ett år sedan bloggade jag om Shavei Israel, organisationen som letar upp garderobsjudar världen över och ger dem möjligheten att återfå sin judiskhet, genom att hjälpa dem konvertera, göra aliyah, och lära sig de judiska sederna och bruken. Shavei Israel har gett ut ett antal böcker som framför allt syftar till att göra judisk liturgi och tradition begriplig för sydamerikanska och asiatiska "gömda" judar, men nu verkar det som att Shavei Israel allt mer börjar intressera sig för östeuropeiska judar. Bland annat har man gett ut en polsk-yiddisch ordbok, en polsk Torahkommentar, och nu lagom till chanukkah kommer en polskspråkig guide till chanukkahfirandet. Åsikterna om Shavei Israel går isär, och medan de tveklöst har gett ut ett antal intressanta böcker, exempelvis den brasilianska machzor som gavs ut förra året, så finns det en baksida, eftersom Shavei Israel enträget letar efter försvunna judar som de vill göra till "riktiga" judar igen. En del av de personer som uppvaktats av organisationen har själva gjort valet att lämna sin judiskhet bakom sig, varför man kan tycka att det kanske vore bättre att låta dem vara, medan andra som tagit hjälp av organisationen redan har haft en judisk identitet till att börja med, och blivit illa berörda av Shavei Israels påtryckningar för att få dem att formellt konvertera. Shavei Israel säger sig förespråka och arbeta för judisk mångfald, men frågan är om man inte, genom att välja ut svaga judiska grupper och erbjuda dem en väg in i "gemenskapen", på samma gång i verkligheten arbetar för en form av judisk likriktning? En machzor på portugisiska i all ära, men den judendom som Shavei Israels garderobsjudar erbjuds är utan tvekan askenasiskt präglad, och säkerligen på många sätt främmande för grupper som länge levt avskilt. Kanske har alltså Shavei Israel mer att vinna i Polen än i Amazonas?

Igår firade Israels etiopiska judar Sigd, och för andra året firades högtiden som en officiell högtid i landet. En snabb sökning på svenska Google resulterade först inte i några färska bilder att visa upp här på bloggen, men jag hamnade hos en svensk Jerusalem-baserad bloggare som skriver att hon i år sett fler icke-etiopier än vanligt delta i firandet. Glädjande, med tanke på att Israel inte riktigt visat sin trevligaste sida gentemot sin etiopiskättade befolkning under det gångna året. Jag hittade lite nytagna bilder till slut, som ni kan njuta av här. Fotografen tar i sin text upp en intressant poäng - Sigd är en högtid som präglas av Jerusalemlängtan, liksom de etiopiska judarna drevs av en stark längtan som drev vissa till att bege sig med flyg till Israel medan andra gav sig av till fots. Idag lever de flesta av dem med Jerusalem inom räckhåll, ett Jerusalem i vid bemärkelse som garanterat både har gjort dem besvikna och lyckliga. En fråga inför framtiden är med andra ord - vad händer med högtiden när förmålet för längtan helt plötsligt bara är en bussresa bort? Frågan är knappast ny, man kan ställa samma fråga gällande alla judar i relation till Israel, men, det intressanta är att de etiopiska judarna som grupp på sätt och vis kan ses som symboler för hela judenheten, en mikroversion av den judiska världen, som nu ställs inför dilemmat hur man pusslar ihop historia och framtid.

Uppdatering: läs med hos Israelity.

Snart är det Sukkot, och då är det dags att skaka fram årets etrog - en frukt som på svenska heter cedrat eller suckatcitron... Suckat är ju namnet på syltade citrusskal, och jag har alltid förknippat namned "suckat" med socker, men nu kommer engelskspråkiga wikipedia och påpekar att suckat ju faktiskt refererar till sukkot... för en etrog är ju faktiskt en sukkotcitron! ;-)

Vi närmar oss chagim, de stora högtiderna, den mest intensiva och ödesmättade delen av det judiska året. Först ut är Rosh Hashanah, som ofta kallas för det "judiska nyåret". Många förknippar Rosh Hashanah med äpplen och honung, och lyckönskningar i en tid av omvändelse och botgöring, men nyåret är också en tid av spännande traditioner och liturgi - ta till exempel tashlikh, traditionen att under Rosh Hashanah skaka ut sina synder över öppet vatten...

Tashlikh-traditionen hämtar sin inspiration från profeten Micah, kapitel 7 verser 18-20. Stycket lyder i Bibel 2000:s version så här:

Vilken g-d är som du, du som tar bort skuld och förlåter synd hos dem som är kvar av din egendom. Din vrede består inte för alltid, du vill helst visa nåd. Du förbarmar dig över oss på nytt och utplånar våra brott, du kastar alla våra synder i havets djup. Du skall visa Jakob trohet och Abraham nåd enligt den ed du i forna dagar gav våra fäder.

Under första dagen av Rosh Hashanah (eller den andra ifall den första dagen faller på Shabbat, då tashlikh inte utförs på Shabbat) beger sig många judar till öppna vattendrag, eller i de fall sådana inte går att uppbringa en mindre fiskdam eller rent av en mikve, och kastar i små brödbitar efter att man har reciterat välsignelsen som är hämtad ur Micah. Många skakar också ur fickorna på sina klädesplagg, för att symboliskt slänga alla gamla synder i vattnet. Eftersom man i regel använder sig av brödsmulor är vattendrag med fisk i att föredra, eftersom gärningen då på samma gång gynnar fiskarna i vattnet. Tashlikh tros ha uppkommit under medeltiden, och observeras idag av de flesta judiska strömningar och gemenskaper.

Det finns en del små söta historier som har med tashlikh att göra, som med största sannorlikhet har uppkommit senare. Många av dem rör de fiskar som äter upp "synderna", bland annat hör man ibland att det är på grund av detta som man måste låta vissa fiskar gå i sötvatten för att renas ett par dagar innan man äter dem, medan andra historier gör gällande att fiskar är immuna mot det onda ögat, samt att det finns en symbolik i att fiskar fångas i nät, liksom en människa vill undvika att fångas i synd och istället symboliskt fånga in synden för att kunna bli kvitt den. Hur det än står till med fiskarna så är tashlikh en tradition på uppgång, och lite av den ödesmättnad som man kan tänka sig från början präglade traditionen har idag ersatts av glädje och nästan lite festivalstämning, det finns ju onekligen någon medryckande i att samlas i gemenskap och skaka ut det gångna året ur fickorna.

Läs mer här.

Om ett par dagar inleds högtiden Shavuot - en mångsidig helg som på samma gång är en vallfärdshögtid, en skördefest, Ruth och Kung Davids högtid, Torahns, konvertiternas och ostkakans högtid, och judendomens kanske främsta uppesittarkväll. Det är tradition att man vakar hela natten efter att Shavuot har inletts på kvällen, och i judiska församlingar och gemenskaper runt om i världen tillbringar man tiden fram till soluppgången med att studera valda stycken ur böckerna i Tanakh (den hebreiska bibeln) och i synnerhet Ruths bok. Det urval av texter man läser kallas för Tikkun Le'il Shavuot, och syftet med dessa nattliga studier är att gottgöra en flertusenårig försovning... traditionen säger nämligen att Moses inför mottagandet av Torahn instruerade sitt folk inför denna händelse, och bad dem gå och lägga sig tidigt så att de var utvilade på morgonen. Folket löd honom dock inte, och försov sig naturligtvis morgonen därpå, så att Moses fick väcka dem i all hast. När de väl hade samlat sig hade G-d redan väntat en bra stund på dem. Detta vill man ställa till rätta genom att vaka fram till soluppgången, och istället för att ägna sig åt världsliga aktiviteter så hänger man sig åt intensivt studerande istället. En söt parallell till Ruths bok kommer ibland upp på tal om Tikkun på Shavuot - man menar nämligen att den hängivna konvertiten Ruth satt uppe på nätterna och studerade judendomens traditioner och föreskrifter...

Pesach är över, och många av världens judar har återgått till att äta vanligt bröd - och att tala sanning. För utan tvivel är det så att miljontals judar under Pesach for med osanning då de uttalade en förhoppning om att fira Pesach "nästa år i Jerusalem". Många säger orden, men har ingen ambition om att tillbringa Pesach, eller någon annan tid på året heller för den delen, i Jerusalem och Israel.

Vilken roll Jerusalem och Israel spelar idag är en ständigt återkommande fråga. Benjamin Gerber gästade Lund förra helgen, och talade bland annat om boken The Yiddish Policemen's Union, och en värld i vilken vi inte kan ta Israels existens för given. Det lilla landet med de stora konflikterna betyder enormt mycket för många människor, judar såväl som icke-judar, medan andra inte har någon särskild relation alls.

Drömmen om det lilla landet har förändrats, men detta är rimligtvis oundvikligt, eftersom Israel och Jerusalem för många generationer bara varit just en dröm, en hägring, medan det idag är verklighet. En klibbig, högljudd, svindlande vacker och oändligt problematisk verklighet. Jag tror att många har samma relation till Israel och till Jerusalem som till den där snuttefilten från barndomen, den där slitna nallebjörnen som ligger nedpackad i källaren. Man skulle aldrig kunna slänga den, men man har inget direkt behov av att ha den i sin närhet heller. Så när "Nästa år i Jerusalem" ljöd för ett par veckor sedan, så var det måhända en blinkning till den där nedpackade drömmen.

Jewlicious om det paradoxala i att säga "Nästa år i Jerusalem" utan att vilja åka dit.

Förutom att Pesach börjar nu på onsdag så är det dessutom dags för Birkat haChamah, den välsignelse över solen som enligt judisk tradition läses en gång var 28:e år. Den välsignelse man läser är i sig inte unik för detta tillfälle, utan är den välsignelse man använder för naturfenomen, men i regel brukar man samlas i stora grupper och även recitera passande tehillim, psalmer. Detta år har Birkat haChamah fått stor uppmärksamhet, vilket kanske inte är så konstigt eftersom denna dag infaller så sällan och de flesta inte får uppleva det mer än kanske två gånger i sitt liv. Denna Birkat haChamah är dock annorlunda är andra, och det beror på att den sammanfaller med Pesach. På grund av sin placering i kalendern är det naturligt att Birkat haChamah faller i närheten av Pesach, men det är som sagt ovanligt att dessa två högtider delar dag. Varför är då detta så speciellt? Jo, att Birkat haChamah sammanfaller med Pesach sätter igång messianska tankar i delar av den judiska världen, eftersom traditionen säger att flera betydelsefulla händelser i historien har ägt rum just då Birkat haChamah har sammanfallit med Pesach. De främsta exemplena är den första Pesach, alltså under själva uttåget ur Egypten, och det året då drottning Esther räddade sitt folk, som har gett upphov till högtiden Purim. En framstående chassidisk rabbin, Rabbi Meir Yechiel HaLevi av Ostrovtza, menade att den messianska tiden skulle inträda snart efter en Birkat haChamah på erev Pesach, och då denna Birkat haChamah är den andra efter Ostrovtza-rebbens uttalande så är naturligtvis förhoppningarna höga bland hans anhängare. Nedan finner ni välsignelsen i engelsk översättning:

"Blessed are You, LORD our G-d, King of the Universe, who reenacts the works of Creation."

Under Pesach, som i år börjar på kvällen den 8:e april, är det tradition att avstå från jästa produkter från mjöl gjort på säd, till åminnelse av uttåget ur Egypten där man inte hade tid att låta brödet jäsa innan man flydde, utan fick baka det ojäst. Vanan att avstå från jästa produkter, chametz, finns hos judar i alla delar av världen, medan vissa följdregler gällande vad som är ok respektive inte ok att äta under Pesach delar upp den judiska världen i två grupper: kitniyot-ätarna och kitniyot-vägrarna. Kitniyot är exempelvis spannmål som inte nämns i den hebreiska bibeln, bönor, majs och ris, som till utseende och användningsområden ibland liknar chametz. Enligt askenasisk tradition får man inte äta kitniyot under Pesach, då dessa eller matvaror producerade från dem påminner alltför mycket om chametz, kan ha förvarats tillsammans med chametz eller vara kontaminerade av chametz. Bland sefardisk-judiska grupper har inte den där diskursen kring kitniyot förts, och således har man traditionellt sett ätit kitniyot under Pesach. Frågan om kitniyot är ok under Pesach delar med andra ord den judiska världen mellan askenasim och sefardim, där jag här med sefardim avser även andra icke-askenaser än de strikt sefardiska (=iberiska) judarna.

Utanför Israel tenderar religiöst observanta askenasim respektive sefardim att följa sina egna traditioner, men i Israel har det blivit mer komplicerat, dels på grund av att många familjer och gemenskaper nu är blandade, dels för att en rabbinsk diskussion har förts i landet gällande huruvida kitniyot egentligen är ett problem i Israel. Enligt Shulchan Arukh bör man som jude ta seden dit man kommer, och seden i Mellanöstern är att äta kitniyot under Pesach. Rent halakhiskt är det således enligt många fritt fram för askenaser som bor i Israel att äta kitniyot - i Israel. David Bar-Hayim är den rabbin som starkast har fört detta resonemang, och för två år sedan fastslog han att det är i sin ordning enligt Minhag Eretz Israel att äta kitniyot, för såväl sefardim som askenasim. Detta har lett till att många religiösa askenaser har börjat äta kitniyot, medan andra har börjat hålla starkare på det gamla förbudet för att stärka sin identitet och koppling till den gamla askenasiska traditionen från Europa. Med andra ord är det svårt för Israels askenaser att veta vilket ben man skall stå på, och hur man skall förhålla sig till den så kallade Minhag Eretz Israel, som vissa rabbiner försöker återskapa i syfte att ge israelerna en egen liturgi, men som per definition kommer luta mer åt det sefardiska hållet.

The Forward har en artikel om kitniyot här.

Machon Shilos hemsida om beslutet att tillåta kitniyot under Pesach för boende i Israel.

Läsaren Anna ställde en fråga i kommentarsfältet kring sedermåltidens ursprung, eftersom bakgrunden till alla de olika momenten under Pesachmiddagen inte går att finna i Torahn. Jag har hittat en artikel som diskuterar just de olika sedermomentens ursprung, och som driver tesen att många av dem har hellenistiskt ursprung, men med en tydlig rabbinsk prägel. Rabbinen som för diskussionen avslutar med slutsatsen att det judiska folket aldrig levt i ett vakuum, och att det således är uppenbart att man tagit till sig lokala sedvänjor från andra kulturer och folkgrupper. Ganska självklart när man tänker på det, men väl värt att upprepa ibland.

Läs: The Origins of the Seder

Det finns även en bok som heter The Origins of the Seder, som behandlar den bibliska basen för Pesachtraditionerna, influenser utifrån samt hur Pesach blivit så viktig för judar och i förlängningen även för kristna. Boken finns bland annat hos Amazon.

Författaren Amos Oz ojade sig för lite sedan om att det minsann var bättre förr, på den tiden Shabbat i Israel var en rosenskimrande dag av vila även för den sekuläre kibbutzniken. Idag reagerar Yael Mishali på Yedioth Ahronoth på ett liknande vis över hur Pesach och även andra religiösa högtider behandlas i Israel. Hon beskriver hur hon för några år sedan bestämde sig för att sluta besöka Tel Aviv under dessa helger, efter att hon känt doften av och sett bröd serveras öppet under den judiska påsken, då egentligen endast ojäst bröd, matza, är "tillåtet", det vill säga godkänt enligt judisk religiös lag. Själv säger hon sig absolut inte inte vara rigid vad gäller kosher, men hon vill i alla fall slippa se religiösa lagar brytas öppet under de stora högtiderna.

Hon skriver att hennes skäl är annorlunda än Amos Oz, eftersom han talar om "kultur" och hon om "judiskhet", men jag skulle vilja påstå att de båda säger samma sak på olika vis. Amos Os bröt garanterat sabbaten och såg många andra göra det, i sin barndom på den där kibbutzen. Men han vill slippa se köande bilar på väg mot köpcentrena under lördagen, idag. Yael Mishali beskriver hur de som ville äta chametz, alltså jäst bröd, förr i tiden under Pesach, fick bege sig till Jaffa eller andra städer med stor arabisk befolkning, där man sålde vanligt bröd även under den judiska påsken.

I båda fallen tycks det handla om nostalgi, en nostalgi som påminner om den som vissa israeler uttrycker gällande Gaza: tänk så underbart det var när gränsen till Gaza var öppen, så man kunde äta skaldjur där och laga bilen och handla under sabbaten! Israel förändras, och en ny moralpolis har gjort entré, en moralpolis fjärran från Ovadia Yosef-typer - en moralpolis som vill att Israel skall ha en tydlig judisk prägel utåt, men likväl vill behålla friheten att vara sekulär på sitt eget vis. Hela diskussionen kan mynna ut i en återkommande fråga: vad är egentligen judisk? Att äta matza på Pesach är judiskt, men förstörs det ifall man sköljer ner matzan med en kall öl och äter en bagel till middag? Har Yael Mishali rätt då hon skriver, ur israelisk synvinkel: "We forgot how to be Jewish"?

Läs artikeln här.