Judaistik.se

Igår firade Israels etiopiska judar Sigd, och för andra året firades högtiden som en officiell högtid i landet. En snabb sökning på svenska Google resulterade först inte i några färska bilder att visa upp här på bloggen, men jag hamnade hos en svensk Jerusalem-baserad bloggare som skriver att hon i år sett fler icke-etiopier än vanligt delta i firandet. Glädjande, med tanke på att Israel inte riktigt visat sin trevligaste sida gentemot sin etiopiskättade befolkning under det gångna året. Jag hittade lite nytagna bilder till slut, som ni kan njuta av här. Fotografen tar i sin text upp en intressant poäng - Sigd är en högtid som präglas av Jerusalemlängtan, liksom de etiopiska judarna drevs av en stark längtan som drev vissa till att bege sig med flyg till Israel medan andra gav sig av till fots. Idag lever de flesta av dem med Jerusalem inom räckhåll, ett Jerusalem i vid bemärkelse som garanterat både har gjort dem besvikna och lyckliga. En fråga inför framtiden är med andra ord - vad händer med högtiden när förmålet för längtan helt plötsligt bara är en bussresa bort? Frågan är knappast ny, man kan ställa samma fråga gällande alla judar i relation till Israel, men, det intressanta är att de etiopiska judarna som grupp på sätt och vis kan ses som symboler för hela judenheten, en mikroversion av den judiska världen, som nu ställs inför dilemmat hur man pusslar ihop historia och framtid.

Uppdatering: läs med hos Israelity.

Om ni har några miljoner över och vill bli ägare till den kanske äldsta intakta spansk-judiska torahrullen, så har ni en chans om knappt två veckor, då Sotheby's auktionerar ut den. Detta berättar Haaretz, som beskriver rullen som utsmyckad med "kabbalistiska mönster", kända från medeltidens judiska guldålder i Spanien. Artikeln nämner ingen mer exakt ålder på rullen, och det finns heller ingen bild - men ifall ni vill veta mer om den samt kika på en rad unika judaicaobjekt, kan ni besöka Sotheby's hemsida. En bok som inte kommer att auktioneras ut igen är den femtonhundratalsbibel som i måndags återbördades, 71 år efter att den blivit stulen under Kristallnatten. Bibeln upptäcktes för några månader sedan, då den var på väg att säljas på auktion i USA, men är alltså nu tillbakalämnad och befinner sig i Wien. Läs mer i Haaretz.

Albanien lär vara det enda landet i Europa som hyste fler judiska invånare efter Andra världskriget än vad det gjorde före. Anledningen till detta är att man konsekvent vägrade utlämna landets judar (en princip även Finland och Danmark försökte hålla fast vid in i det längsta), och dessutom tog emot judiska flyktingar från en rad andra länder. Det bör understrykas att den judiska befolkningen i Albanien vid tiden för krigets utbrott på intet sätt var stor, men det är ändock imponerande att man såg till att hålla hela denna grupp vid liv medan Förintelsen skördade offer runt om i Europa, och att många familjer öppnade sina hem för flyktingar utifrån. Ni kan läsa mer om albansk-judiska relationer under kriget i denna artikel från Jerusalem Post.

Fascinerande nog tycks det ha funnits en beskyddande attityd från albansk håll gentemot judar redan innan kriget, vilket vi kan läsa om i Haaretz. Under trettiotalet reste en brittisk sionistisk journalist till Albanien för att undersöka möjligheten att bygga en judisk hemvist i Albanien, efter att den albanska regeringen uttryckt sig positiv till judisk invandring. Det blev ingen judisk massinvandring till Albanien före Andra världskriget, men som vi såg ovan tog landet emot flyktingar, om än inte i mängder, under själva kriget. Idag är relationen mellan Albanien och Israel god, med såväl affärsmässigt som kulturellt utbyte länderna emellan.

Det exilsefardiska sandgolvet i synagogan, som jag tidigare under dagen skrev om, finns inte bara i Surinam och på Curacao - en snabb googling visade att det även finns en synagoga på Jamaica som har sandgolv. Församlingen i Kingston har enligt uppgift inte mindre än 13 Torahrullar, varav några som ser misstänkt askenasiska ut finns med på bild här.

Surinam, det lilla sydamerikanska landet som ligger inkilat mellan Guyana och Franska Guyana (Surinam hette före självständigheten Nederländska Guyana), hyser smått fantastiska kulturarv i form av såväl gamla som nya synagogor, varav en del fortfarande är i bruk. Enligt bloggen Mixed Multitudes ligger den äldsta synagogan på hela västra halvklotet i Surinam, och i huvudstaden Paramarimbo finns en synagoga med något så fantastiskt som ett sandgolv - till åminnelse av judarnas ökenvandring! Läs Tamar Fox inlägg och passa på att kika på bilden av den vackra synagogan i Paramarimbo här.

En alternativ förklaring till sandgolvet finner ni här. Artikelförfattaren Akiva Ben-Ur menar att sanden på golvet är en sefardisk tradition sprungen ur vanan att täcka golven med sand för att dämpa stegen och således kunna dölja vad som pågår i rummet från utomstående. Traditionen skulle alltså ha följt med de anousim ("dolda" judar) som lämnade den iberiska halvön och/eller Nederländerna för att ta sin tillflykt till västindien under femton- och sextonhundratalet. Troligen ligger det något i båda förklaringarna, kanske är det så att man från början hade sand på golvet i synagogan för att minnas ökenvandringen, men att denna tradition kom att förvaltas i synnerhet av de sefarder som flydde västerut, varför man också lade till förklaringen att det handlade om att minnas det judiska livet i Spanien och Portugal under medeltiden.

Sextio år gammal forskning utförd av Gershom Sholem om Davidsstjärnans ursprung och historia har nu sammanställts och publicerats, och Sholem kommer därmed postumt med påståendet att Davidsstjärnan, eller Davidsskölden som det blir i en mer korrekt översättning från hebreiska, inte är en judisk symbol från början. I en artikel publicerad 1949, kort efter att symbolen valdes ut till att pryda den nya staten Israels flagga, så skrev han att "The Magen David is not a Jewish symbol, and therefore not the 'symbol of Judaism'". Vad som dock är tydligt, och som kommentatorer till denna artikel i Yedioth Ahronoths engelskspråkiga webbupplaga skriver, så är Magen David, oavsett sitt ursprung, en symbol med en judisk historia, och bandet mellan denna symbol och det judiska folket och den judiska religionen förstärktes i och med Förintelsen, där den kom att få en stark laddning och innebörd genom nazismens användning av den för att utmärka judar. Denna innebörd och symbolik, menar Sholem, fanns inte tidigare, eftersom hexagonen då varit en "judisk" symbol bland flera andra.

Idag är Davidsstjärnan för många en oerhört laddad symbol, både för att många associerar den med Shoah, och med en religiös tillhörighet som det inte alltid är helt okomplicerat att vara öppen med, men även med staten Israel. I och med dess placering på Israels flagga så uppfattas den ibland som politisk, till skillnad från exempelvis menorahn som jag tror uppfattas som varandes av mer religiös, opolitisk karaktär. Sholems teori om Davidsstjärnan är i mitt tycke intressant för att den speglar en aspekt av det kulturella utbytet mellan judarna och omvärlden, och den är med största sannorlikhet applicerbar även på andra "judiska" symboler, till exempel chamsan. Med det historiska facit i hand måste man nog dock erkänna, att Davidsstjärnan idag i allra högsta grad är en judisk symbol.

Kuriosa: I Hollywoodfilmatiseringen av Esthers bok, den vackra men ohyggligt dåliga One Night With the King, används Davidsstjärnan för att understryka Esthers judiskhet - hon har nämligen ett halsband som när det belyses kastar reflektioner av just Davidsstjärnor...

På onsdag är det Yom Haatzmaut, den moderna staten Israels självständighetsdag. Det är nu 61 år sedan David Ben-Gurion läste upp självständighetsdeklarationen i Tel Aviv Museum, och strax därefter erkände de första länderna den nya statens legitimitet. Texten till självständighetsdeklarationen finner ni här. Omedelbart efter att han läst upp deklarationen bad Ben-Gurion Rabbi Fishman, som även varit delaktig i formulerandet av deklarationen, att läsa Shehechianu, den bön man traditionellt läser vid speciella och avgörande tillfällen av positiv art. Bönen lyder i översättning till engelska: "Blessed are You, Lord our G-d, King of the world, Who has kept us in life, sustained us, and brought us to this moment".

Läs mer här.

Förutom att Pesach börjar nu på onsdag så är det dessutom dags för Birkat haChamah, den välsignelse över solen som enligt judisk tradition läses en gång var 28:e år. Den välsignelse man läser är i sig inte unik för detta tillfälle, utan är den välsignelse man använder för naturfenomen, men i regel brukar man samlas i stora grupper och även recitera passande tehillim, psalmer. Detta år har Birkat haChamah fått stor uppmärksamhet, vilket kanske inte är så konstigt eftersom denna dag infaller så sällan och de flesta inte får uppleva det mer än kanske två gånger i sitt liv. Denna Birkat haChamah är dock annorlunda är andra, och det beror på att den sammanfaller med Pesach. På grund av sin placering i kalendern är det naturligt att Birkat haChamah faller i närheten av Pesach, men det är som sagt ovanligt att dessa två högtider delar dag. Varför är då detta så speciellt? Jo, att Birkat haChamah sammanfaller med Pesach sätter igång messianska tankar i delar av den judiska världen, eftersom traditionen säger att flera betydelsefulla händelser i historien har ägt rum just då Birkat haChamah har sammanfallit med Pesach. De främsta exemplena är den första Pesach, alltså under själva uttåget ur Egypten, och det året då drottning Esther räddade sitt folk, som har gett upphov till högtiden Purim. En framstående chassidisk rabbin, Rabbi Meir Yechiel HaLevi av Ostrovtza, menade att den messianska tiden skulle inträda snart efter en Birkat haChamah på erev Pesach, och då denna Birkat haChamah är den andra efter Ostrovtza-rebbens uttalande så är naturligtvis förhoppningarna höga bland hans anhängare. Nedan finner ni välsignelsen i engelsk översättning:

"Blessed are You, LORD our G-d, King of the Universe, who reenacts the works of Creation."

Läsaren Anna ställde en fråga i kommentarsfältet kring sedermåltidens ursprung, eftersom bakgrunden till alla de olika momenten under Pesachmiddagen inte går att finna i Torahn. Jag har hittat en artikel som diskuterar just de olika sedermomentens ursprung, och som driver tesen att många av dem har hellenistiskt ursprung, men med en tydlig rabbinsk prägel. Rabbinen som för diskussionen avslutar med slutsatsen att det judiska folket aldrig levt i ett vakuum, och att det således är uppenbart att man tagit till sig lokala sedvänjor från andra kulturer och folkgrupper. Ganska självklart när man tänker på det, men väl värt att upprepa ibland.

Läs: The Origins of the Seder

Det finns även en bok som heter The Origins of the Seder, som behandlar den bibliska basen för Pesachtraditionerna, influenser utifrån samt hur Pesach blivit så viktig för judar och i förlängningen även för kristna. Boken finns bland annat hos Amazon.

För några dagar sedan tipsade jag om en artikel av forskaren Daniel J. Elazar om sefardisk historia och tradition, och som av en händelse har jag nu funnit en bok av denne flitige skribent, som faktiskt inte är judaistiker eller religionshistoriker utan statsvetare. Boken som Elazar har skrivit tillsammans med tre kollegor är utgiven vid University Press of America 1984 med stöd av Center for Jewish Community Studies i Jerusalem. Boken, som beskriver det judiska livet i forna Jugoslavien, Bulgarien, Grekland och Turkiet på ett oerhört kortfattat och överskådligt sätt, inleds med en reflektion av Elazar över de sefardiska judarnas intåg på Balkan i anslutning till fördrivningen från den iberiska halvön under fjortonhundratalets sista årtionde.

Den sefardiska invandringen till Balkan blev startskottet för det som Elazar kallar för den sefardiska judendomens "silverålder", jämte den guldålder man haft i Spanien under medeltiden. På Balkan fanns redan innan den sefardiska invandringsvågen judisk befolkning, som rent liturgiskt inte bör ha skiljt sig särdeles från de iberiska judarna, men som naturligtvis inte talade ladino eller judeo-spanska! De nyanlända sefardernas antal och kulturella utvecklingsnivå gjorde att de snabbt tog över och införlivade den lokala judiska befolkningen i sin egen kultur snarare än att själva införlivas i den existerande Balkanjudiska kulturen. Enligt Elazar skedde detta med anmärkningsvärd kraft - glöm inte att de sefardiska judarna i detta skede var flyktingar! Möjligen var det så att de sefardiska judarnas dubbla exil, först från Jerusalem och sedan från Sefarad, gjorde att de kände sig tvungna att etablera sig snabbt och rota sig djupt i sin nya hemtrakt.

De sefardiska judarnas ankomst till Balkan sammanfaller ungefär i tid med att Konstantinopel föll under osmanerna (1453), vilket utgjorde startskottet för den andra, expansiva fasen i den osmanska eran. Häri finner vi en av nycklarna till den sefardiska framgången: Balkanjudarna, snabbt präglade av de sefardiska judarna från Spanien och Portugal, allierade sig med osmanerna om inte alltid medvetet så i alla fall med viss automatik eftersom dessa två delade en gemensam "fiende", nämligen kristendomen. Enligt Elazar byggdes ofta dessa allianser mellan den styrande makten och judarna av just exil-iberier, vilket ytterligare stärkte sefardernas ställning bland Balkans judar. 

Ett par århundraden efter att de sefardiska judarna anlände till Balkan skedde nästa stora omvälvning för regionens judar, nämligen den renässans som bland annat innebar att ladinon eller judeo-spanskan gick från att vara ett liturgiskt språk och ett språk för familjen och hemmet till bli ett språk för debatt och litteratur. Liksom längre norrut började man modernisera det judiska utbildningssystemet, och en ny politisk medvetenhet spred sig bland Balkans judar. Vissa vände sig till sionismen, som var särskilt stark i Bulgarien, medan andra gick upp i lokala nationalistiska rörelser. Under det som Elazar kallar för "Balkanhaskalan" ("haskala" = den judiska upplysningen), systematiserades ladinogrammatiken på ett liknande vis som gjordes med hebreiskan, och inte mindre än 250 tidningar spred litteratur och nyheter till regionens judar.

Under samma period skedde andra förbättringar för judarna på Balkan, både ekonomiskt och medborgerligt (tillsammans med andra icke-muslimska grupper hade man rätt till egen representation och visst oberoende), ett uppsving som varade fram tills dess att det osmanska riket började skaka i fogarna och de judiska gemenskaperna genomgick vad Elazar kallar för en "omorganisering". I samma veva ersatte sionismen för många en mer religiöst präglad ideologi, och när sedan nittonhundratalets krig slog till mot Balkan så kom denna judiska silverålder till ett definitivt slut. Greklands och Jugoslaviens judenheter förintades till närmare 100 % under Shoah, Bulgariens judar överlevde i någorlunda stor utsträckning, och flertalet hamnade efter prövningarna i det kommunistiska Bulgarien i Israel, liksom de turkiska judarna, även om deras väg till den nygrundade Staten i regel såg en smula annorlunda ut.