Judaistik.se

Överrabbinatet i Israel har beslutat sig för ställa sig positiva till det förslag från Knesset som innebär att en hjärndöd person anses vara död, trots att hjärtaktivitet fortfarande kan finnas. Denna definition på när livet slutar är vedertagen i många länder, men eftersom Israel fortfarande har en religiöst präglad lagstiftning så är definitionen kontroversiell där. I förra veckan godkände dock överrabbinatet förslaget, vilket innebär att definitionen anses vara i enlighet med halakha, judisk religiös lag. Detta möjliggör fler organdonationer, eftersom organ i regel tas när en person är hjärdöd men fortfarande uppvisar hjärtfunktion. Rabbi Ovadia Yosef och Rabbi Shlomo Amar, andlig ledare för ultraortodoxa sefardiska partiet Shas respektive sefardisk överrabbin - har båda länge varit mer liberala än sina askenasiska kollegor i organdonationsfrågor, och nu står det alltså klart att det är den linjen som kommer vara den gällande från överrabbinatets sida. Israel, som ju nyligen varit på tapeten i media för en påstådd organhärva, är ett land där många fortfarande är skepiska till att donera organ men även till att ta emot organ.

Det faktum att överrabbinatet legitimerar ett förslag som gör organdonationer lättare att genomföra, öppnar upp för såväl människor som vill donera organ, men som av juridiska och tekniska skäl inte har kunnat göra det tidigare, samt för personer som behöver ett nytt organ och nu får lättare att ta emot det. Enligt Haaretz, som skrev om beslutet i förra veckan, kommer rabbinatet nu verka för att uppmuntra personer till att ta ställning för organdonation, och även underlätta för rabbiner att ge rådgivning åt anhöriga i organdonationsfrågor. Haaretz anger en rad skäl till varför israeler är så pass skeptiska mot organdonation, däribland religiösa skäl, en vilja att hålla kroppen intakt, personlig övertygelse och från familjens sida, en vilja att respektera den avlidnes önskan. Egentligen tror jag att alla dessa skäl kan härledas till religiösa och/eller kulturella skäl. För att förstå israelernas skepsis mot organdonation måste man förstå den judiska synen på en död kropp.

I Sverige, där många ställer sig positiva till organdonation, har vi en med judiska mått mätt ganska osentimental syn på en avliden persons döda kropp. Kremering och lång väntan mellan döden och begravningen, är för oss inga konstigheter, utan snarare självklarheter. I Israel, där majoriteten har en judisk kulturell bakgrund och tillhörighet, är kremering otänkbart och begravning något som sker så snart det är möjligt. Organdonation, är något som i många judars ögon stör gängse praxis efter ett dödsfall. Överrabbinatets synsätt på Knessets förslag om att likställa hjärndöd med att livet är slut, kan nog göra att många omvärderar sin syn på organdonation, och ställer sig mer positiva till denna mitzva (goda gärning, religiösa påbud), som en officiell talesperson från hälsoministeriet kallar det. En god nyhet såhär kring chagim, då både liv och död är på tapeten mer än någon annan gång under det judiska året.

Läs mer i Haaretz.

Judaistik.se-läsaren Chris tipsade om Adat Jeschuruns nya hemsida, som förutom information om församlingen och dess aktiviteter dessutom bjuder på en del annat smått och gott, till exempel en koncis lista över vad som krävs för att ett vin ska bli kosher. Informationen nedan är hämtad från Adat Jeschuruns kosherinformation:

Druvor från en nyplanterad vinstock får inte användas vid tillverkning av vin förrän under det 5:e året.

Vinfälten måste vila vart 7:e år.

Alla led i vinproduktionen måste vara kosher.

Endast judar som observerar Shabbat får skörda druvorna.

Inga animaliska produkter får användas vid tillverkningen av vinet.

En procent av vinet måste låtas gå till spillo i en symbolisk handling.

För att läsa mer om kosher vin och vintillverkning, kika på:

What makes a wine kosher?
What makes wine kosher? Lots of laws, lots of love.

Bat Yams etiopiska judar har fått en ny rabbin, en askenasisk sådan vars hustru är etiopisk judinna. Instinktivt kanske detta låter märkligt för vissa, men faktum är att etiopiska judar är unika på så vis att de liturgisk varken har en särpräglat askenasisk eller särpräglat sefardisk karaktär - de tillhör de judiska grupper vars liturgi är helt unik för gruppen, även om många i mötet med religiösa gemenskaper i Israel har anammat en eller annan inriktning. Utnämnandet av den nya Bat Yam-rabbinen har retat upp Shas, det sefardiska religösa partiet, som menar att de etiopiska judarna naturligtvis skulle vara mer betjänta av en sefardisk (eventuellt etiopisk) rabbin. Varför? Jo, sefarder är ju i regel lite mer solbrända än askenaser...hrm. Bloggen Life in Israel skrev om detta för någon dag sedan, och drar slutsatsen att Shas blandar ihop äpplen och päron då de gärna vill bygga en mur mellan sefarder och askenaser där deras definition av sefard har mer med etnisk tillhörighet (i.e. att vara etniskt icke-askenasisk/europeisk) än liturgi att göra.

Traditionellt sett så har företrädare för sefardisk judendom varit mer öppna gentemot vissa minoriteter, däribland de etiopiska judarna, och försvarat dessa människor rätt att kalla sig judar (något som länge inte var en självklarhet för de etiopier som ville göra aliya till Israel). Huruvida detta var av halakhiska eller populistiska skäl må vara osagt, men faktum är att Shas utsträckta hand till de etiopiska judarna kanske kan ses som ett band dessa två grupper emellan. Dock är de etiopiska judarna fullt integrerade i Israel nu, och inte längre lika beroende av Shas och companys välvilja. Låt oss därför hoppas att Bat Yams nya etiopisk-askenasiske rabbin är en kompetent person och att hans arbete kommer att gagna Bat Yams etiopisk-judiska gemenskap!

På tal om etiopiska judar, så skickade Jacoobi denna länk till mig tidigare idag. För att sammanfatta så skriver Yedioth Ahronoth att en etiopiskättad israeliska blivit nekad att gå på en Egged-buss i Tel Aviv på grund av sin hudfärg, och att hon då hon tog sig ombord på bussen fick utstå rasistiska glåpord från chauffören. Bussföretaged Egged säger naturligtvis att de tänker agera - hur återstår att se. Chauffören menade att den unga kvinnan i egenskap av etiopisk judinna inte har i Israel att göra, att hon inte är en "riktig" judinna och att etiopiska invandrare har "förstört" Israel. Tråkigt och vidrigt, i synnerhet som  just etiopiska judar som flyttat till Israel ofta beskrivs som "mönster-olim", i och med att de snabbt integrerat sig i det israeliska samhället och gjort detta med stor entusiasm, vilket är mer än vad man kan säga om flera andra inflyttade minoriteter. Sist jag var i Jerusalem höll en man jag träffade på en lång utläggning om hur imponerad han var av de etiopiska judarna som flyttat till Israel, främst eftersom många familjer direkt anammade hebreiskan och började använda den i hemmet - vilket gjort att barnen i dessa familjer snabbt fått ett språkligt försprång framför exempelvis ex-sovjetiska invandrare som fortsatt att tala ryska. Likaså har staten Israel börjat erkänna etiopisk-judiska högtider som nationella högtider, vilket som jag skrivit om tidigare här i bloggen, bidrar till den kulturella mångfald som är så speciell för Israel. Uttalanden såsom de Eggeds busschaufför kom med hör inte hemma i det moderna Israel, och hur uttjatat och töntigt uttrycket "hur kan judar trycka ner andra judar?" än är, så passar det ganska bra här.

Uppdatering: Bloggen The Muqata har skrivit en intressant fördjupning här.

Det är ett välkänt fenomen att ortodoxa judar som vill ha en rabbins godkännande vid en organdonation/mottagandet av ett donerat organ, i regel söker sig till sefardiska auktoriteter eftersom dessa tenderar att vara med tillåtande i dessa frågor. Nu verkar det dessutom som, att vissa sefardiska rabbiner kan vara behjälpliga även som mellanhand mellan donator och mottagare... skämt åsido så håller en anmärkningsvärd historia på att nystas upp i USA, där en rad rabbiner och politiska tjänstemän har varit delaktiga i en härva av organhandel och pengatvätt. En jurist uttalar sig i The New Jersey Jewish News, och menar att fallet inte är religiöst till sin natur bara för att en del av de inblandade är rabbiner, snarare ser han dessa män som kriminella personer som gömmer sig bakom ett religiöst ämbete för att kunna bedriva sin verksamhet. Flera av de inblandade rabbinerna är knutna till syriska synagogor, vilket The New Jersey Jewish News påpekar ytterst noggrant. I en kommentar på Haaretz hemsida skriver en New York-bo att majoriteten av de inblandade judarna (varav en rad framstående rabbiner) de facto är askenasiska judar och inte syrisk-sefardiska, och mellan raderna tycker jag mig kunna läsa att skribenten menar att vi kanske inte skall vara så snabba med att dra växlar på det faktum att en del av de nu arresterade rabbinerna är syrier. Korrupta rabbiner får mer och mer plats i media (liksom korrupta präster bör tilläggas), och är ett förtroendeproblem. Vidare kan man även anse att dessa giriga ämbetsmän utgör ett halakhiskt problem, då i alla fall en av dem inte bara har ägnat sig åt pengatvätt, utan dessutom i uppåt 10 år (enligt egen utsago) dividerat med folks liv och död genom att handla med njurar.

I församlingen Shira Hadasha i Jerusalem nöjer man sig inte med en minjan, alltså de 10 vuxna (i regel män) som krävs för att hålla gudstjänst, utan man väntar in 2 minjanim innan man börjar: 10 vuxna män som är brukligt bland ortodoxa judar, men även 10 kvinnor, vilket gör Shira Hadasha till ett unikt exempel på hur man tillåter att kvinnor räknas in i en minjan, utan att man blandar de båda könen. Gudstjänstlokalen delas av en mechitza, som dras bort under exempelvis Torahläsningen, så att såväl kvinnor som män är delaktiga under dessa delar av gudstjänsten. Allt sker i enlighet med halakha, som tillåter visst kvinnligt deltagande i gudstjänsten, men med en fingertoppskänsla som gör att även ortodoxa känner sig bekväma, församlingens något oortodoxa traditioner till trots. "Separate but equal", skriver Haaretz, och onekligen har Shira Hadasha lyckats kombinera en ortodox gudstjänstordning med en respektfull modernisering. Man kan kanske tycka att Shira Hadasha är fega som har en kvinnlig minjan men delar av synagogan i två delar med en mechitza, men som anges i Haaretz artikel så är de flesta som besöker Shira Hadasha personer med en ortodox bakgrund, för vilka en egalitärt inspirerad gudstjänst kan vara en välkommen modernisering. Om man å andra sidan som man eller kvinna är obekväm med att fira gudstjänst bakom en mechitza, så finns ju reformerta och liberala alternativ - kort sagt så tror jag att Shira Hadasha vänder sig till en lite annan målgrupp än vad reformsynagogorna gör, och i sitt sammanhang så tror jag att deras dubbla minjan fyller en väsentlig funktion.

Kosmetikakedjan Il Makiage är det senaste företaget i raden att börja observera Shabbat genom att stänga sina affärer i Israel under sabbaten. Talesmän för Il Makiage, som har 25 affärer runt om i Israel, anger en hög andel harediska (ultraortodoxa) kunder som en av anledningarna till varför man nu väljer att hålla stängt mellan fredag kväll och lördag kväll. Kritikerna menar bland annat att många människor som arbetar under veckorna endast har tid att handla under Shabbat, varför det bör ses som snudd på diskriminerande för butiker att ha stängt då, medan de som förespråkar stängda affärer under Shabbat, däribland författargiganten Amos Oz, menar att Shabbat i den judiska staten per definition bör vara en vilodag.

En butik som väljer att ha öppet eller stängt under Shabbat i Israel tar inte bara ett affärsmässigt beslut (man kan både vinna och förlora kunder på endera), utan även ett ideologiskt sådant: genom att hålla öppet tar man ställning för ett sekulärt Israel, genom att hålla stängt tar man ställning för Israel som medinat halakha, det vill säga ett land som tar hänsyn till religiösa föreskrifter. En man skriver i kommentarsfältet till artikeln på Yedioth Ahronoths hemsida, att man bör blicka mot Europa, där affärer ofta håller stängt på söndagar utan att folk blir upprörda, och att grunden till att ha stängt på söndagar naturligtvis är den kristna principen om att söndagen är vilodagen. Han har onekligen en poäng - förutom i storstadsområdena är det i princip bara matbutiker, kiosker och Åhléns som håller öppet under söndagen här i Sverige.

Ingen protesterar mig veterligen mot att H&M, Lindex och alla andra tänkbara butiker håller stängt på söndagar, men troligen gör ingen det för att vi inte har någon anledning att känna oss hotade. Svensken sköter sin shopping måndag till lördag, och den som går förbi en stängd make-upbutik en söndag känner troligen ingen skuld över att inte befinna sig i kyrkan just då. I Israel, ett land skapat i modern tid med en religiös lagstiftning, är det inte fullt så enkelt. Stängda butiker under sabbaten sänder ut signalen till sekulära israeler att dessa inte lever på rätt sätt, och medan en ultraortodox kvinna i teorin kan ta med sin barnaskaran en vardag och handla på Il Makiage, så arbetar hennes sekulära medsyster tiotimmarsdagar söndag till fredag, och har således lördagen kvar för att både hinna vila och shoppa smink...  

Det hade kunnat vara ett aprilskämt, om det inte var för det faktum att artikeln publicerades idag, med andra ord den andre april. Yedioth Ahronoth skriver nämligen, att jordgubbar som säljs i Israel numera inte längre är kosher, eftersom det har visat sig omöjligt att bli av med en envis liten insekt som sätter sig kring jordgubbens frö. Orsaken? Enligt uppgift kan det ha börjat med Shmita, alltså var sjunde år då jordbruk inte är tillåtet för judar. Under dessa år köper man in palestinska jordgubbar som har visat sig innehålla insekter som sedan har spridit sig inne i Israel. Att tvätta jordgubbarna räcker inte, men det finns sätt att göra bären halakhiskt ätbara - antingen att skala dem eller att göra puré av dem. Puré gjord på jordgubbar inklusive insekter är tydligen halakhiskt i sin ordning att äta (!). De som tycker att detta verkar för jobbigt eller för äckligt kan vänta tills man har kommit på ett sätt att rengöra jordgubbarna, vilket enligt Rabbi Yehuda Amichai är på väg.

Läs artikeln: Halakhic ruling forbids strawberries

Under Pesach, som i år börjar på kvällen den 8:e april, är det tradition att avstå från jästa produkter från mjöl gjort på säd, till åminnelse av uttåget ur Egypten där man inte hade tid att låta brödet jäsa innan man flydde, utan fick baka det ojäst. Vanan att avstå från jästa produkter, chametz, finns hos judar i alla delar av världen, medan vissa följdregler gällande vad som är ok respektive inte ok att äta under Pesach delar upp den judiska världen i två grupper: kitniyot-ätarna och kitniyot-vägrarna. Kitniyot är exempelvis spannmål som inte nämns i den hebreiska bibeln, bönor, majs och ris, som till utseende och användningsområden ibland liknar chametz. Enligt askenasisk tradition får man inte äta kitniyot under Pesach, då dessa eller matvaror producerade från dem påminner alltför mycket om chametz, kan ha förvarats tillsammans med chametz eller vara kontaminerade av chametz. Bland sefardisk-judiska grupper har inte den där diskursen kring kitniyot förts, och således har man traditionellt sett ätit kitniyot under Pesach. Frågan om kitniyot är ok under Pesach delar med andra ord den judiska världen mellan askenasim och sefardim, där jag här med sefardim avser även andra icke-askenaser än de strikt sefardiska (=iberiska) judarna.

Utanför Israel tenderar religiöst observanta askenasim respektive sefardim att följa sina egna traditioner, men i Israel har det blivit mer komplicerat, dels på grund av att många familjer och gemenskaper nu är blandade, dels för att en rabbinsk diskussion har förts i landet gällande huruvida kitniyot egentligen är ett problem i Israel. Enligt Shulchan Arukh bör man som jude ta seden dit man kommer, och seden i Mellanöstern är att äta kitniyot under Pesach. Rent halakhiskt är det således enligt många fritt fram för askenaser som bor i Israel att äta kitniyot - i Israel. David Bar-Hayim är den rabbin som starkast har fört detta resonemang, och för två år sedan fastslog han att det är i sin ordning enligt Minhag Eretz Israel att äta kitniyot, för såväl sefardim som askenasim. Detta har lett till att många religiösa askenaser har börjat äta kitniyot, medan andra har börjat hålla starkare på det gamla förbudet för att stärka sin identitet och koppling till den gamla askenasiska traditionen från Europa. Med andra ord är det svårt för Israels askenaser att veta vilket ben man skall stå på, och hur man skall förhålla sig till den så kallade Minhag Eretz Israel, som vissa rabbiner försöker återskapa i syfte att ge israelerna en egen liturgi, men som per definition kommer luta mer åt det sefardiska hållet.

The Forward har en artikel om kitniyot här.

Machon Shilos hemsida om beslutet att tillåta kitniyot under Pesach för boende i Israel.

Författaren Amos Oz ojade sig för lite sedan om att det minsann var bättre förr, på den tiden Shabbat i Israel var en rosenskimrande dag av vila även för den sekuläre kibbutzniken. Idag reagerar Yael Mishali på Yedioth Ahronoth på ett liknande vis över hur Pesach och även andra religiösa högtider behandlas i Israel. Hon beskriver hur hon för några år sedan bestämde sig för att sluta besöka Tel Aviv under dessa helger, efter att hon känt doften av och sett bröd serveras öppet under den judiska påsken, då egentligen endast ojäst bröd, matza, är "tillåtet", det vill säga godkänt enligt judisk religiös lag. Själv säger hon sig absolut inte inte vara rigid vad gäller kosher, men hon vill i alla fall slippa se religiösa lagar brytas öppet under de stora högtiderna.

Hon skriver att hennes skäl är annorlunda än Amos Oz, eftersom han talar om "kultur" och hon om "judiskhet", men jag skulle vilja påstå att de båda säger samma sak på olika vis. Amos Os bröt garanterat sabbaten och såg många andra göra det, i sin barndom på den där kibbutzen. Men han vill slippa se köande bilar på väg mot köpcentrena under lördagen, idag. Yael Mishali beskriver hur de som ville äta chametz, alltså jäst bröd, förr i tiden under Pesach, fick bege sig till Jaffa eller andra städer med stor arabisk befolkning, där man sålde vanligt bröd även under den judiska påsken.

I båda fallen tycks det handla om nostalgi, en nostalgi som påminner om den som vissa israeler uttrycker gällande Gaza: tänk så underbart det var när gränsen till Gaza var öppen, så man kunde äta skaldjur där och laga bilen och handla under sabbaten! Israel förändras, och en ny moralpolis har gjort entré, en moralpolis fjärran från Ovadia Yosef-typer - en moralpolis som vill att Israel skall ha en tydlig judisk prägel utåt, men likväl vill behålla friheten att vara sekulär på sitt eget vis. Hela diskussionen kan mynna ut i en återkommande fråga: vad är egentligen judisk? Att äta matza på Pesach är judiskt, men förstörs det ifall man sköljer ner matzan med en kall öl och äter en bagel till middag? Har Yael Mishali rätt då hon skriver, ur israelisk synvinkel: "We forgot how to be Jewish"?

Läs artikeln här.

Jerusalem Posts "Ask the Rabbi"-kolumn tar denna vecka upp det populära röda snöre som spridit sig via kabbalastuderande kändisar och blivit en modern modepryl. I Israel kan man köpa diverse varianter med små metallamuletter i form av davidsstjärnor, chamsor och chai-tecken för några shekel, och på många heliga platser står män och kvinnor och erbjuder röda bomullssnören och en välsignelse mot en frivillig gåva. På Ebay kan man köpa samma krimskramsvarianter som säljs på marknaderna i Israel för hundratals kronor, och armbanden marknadsförs med hjälp av bilder på Britney Spears, Madonna och Lindsay Lohan bärandes liknande. Det röda snöret har blivit en symbol för en hipp, mystisk men ändå tillgänglig judendom, även om många kritiker menar att "ny-kabbalan" har väldigt lite med judendomen och den ursprungliga kabbalan att göra.

Ser vi till den skriftliga Torahn, alltså de 5 moseböckerna, så är såväl amuletter som främmande ritualer något som det utfärdas varningar kring, och det röda snöret kan tänkas falla under det som kallas "derekh emori", det vill säga amoritiska sedvänjor. Vänder vi oss till Talmud finner vi en mer kluven bild, där Talmud Bavli behandlar "främmande" sedvänjor som något som tagits upp i judisk praxis, medan Yerushalmi inte för denna diskussion. Den uppenbara förklaringen är naturligtvis att författarna till den babyloniska Talmud har varit influerade av omgivningens sedvänjor, emedan situationen för upphovsmännen till den palestinska gemaran var fundamentalt annorlunda.

Det röda snörets ursprung är inte helt klart, och flera förklaringsmodeller till snörets användningsområden finns. Vissa hävdar att snörets röda färg skall fungera som ett sätt att avvärja det onda ögat (vilket gör det logiskt att snöret ofta bärs tillsammans med en chamsa och/eller ögonsymbol), medan en annan, parallell tradition menar att det röda snöret endast är verksamt om det har lindats kring matriarken Rachels grav, och att det i sådana fall är verksamt för att ge en kvinna en säker graviditet eller hjälpa henne kunna bli med barn. Kopplingen till barnafödandet har snarare med Rachel än snöret i sig att göra, eftersom Rachel anses vaka över i synnerhet kvinnor som har svårt att bli med barn eller bära ett barn genom en graviditet.

Läs mer om det röda snöret här. Jerusalem Posts kolumn finns här.