Judaistik.se

Golda Meir (1898–1978) var Israels premiärminister åren 1969–74, och är i många avseenden unik. Hon är den första – och hittills enda – kvinnan på denna post i Israel, och ur ett internationellt perspektiv fanns det bara två kvinnliga premiärministrar före henne (enligt Wikipedia var Sirimavo Bandaranaike i Sri Lanka och Indira Gandhi de första två).

Liksom många av staten Israels tidiga ledare är Golda Meirs liv mer eller mindre synonymt med statens. År 1921 gjorde hon alija, och kom snart att bli aktiv inom Histradut (den judiska fackföreningsrörelsen). Under åren strax före staten Israels grundande blev hon känd som en synnerligen skicklig fundraiser, och lyckades samla in stora summor bland amerikanska judar. År 1948 utsåg David ben-Gurion henne till medlem i den provisoriska regeringen, och i juni samma år skickades hon till Sovjetunionen som Israels första ambassadör där. Mellan 1949–52 var hon arbets- och socialminister, 1952–56 arbetsminister och 1956–66 utrikesminister. Mellan 1966–68 var hon generalsekreterare i Israels arbetarparti för att sedan i mars 1969 väljas till premiärminister. Under hennes tid som premiärminister inföll det så kallade Jom Kippur-kriget. Hon, tillsammans med Moshe Dayan, fick stå till svars för de felbedömningar som gjordes före detta krig, vilket så småningom ledde till hennes avgång i juni 1974.

Detta är den officiella sidan av Golda Meirs liv. Den är hyfsat känd och ligger till grund för det legendära skimret runt henne som »järnlady»,»den ende mannen i kabinettet» och »Israels mormor». Men vem var personen Golda? Detta har journalisten Elinor Burkett försökt komma åt i en nyutkommen biografi som heter just Golda (Harper, 2008), och den bild som framträder där överensstämmer ganska väl med det man läser mellan raderna i Golda Meirs memoarer My Life (1975; på svenska: »Mitt liv»). Det faktum att Meir var kvinna, och ibland i politiska sammanhang hänvisade till sina känslor, betyder inte att hon var en god hustru, mamma eller mormor/farmor. Burkett berättar till exempel att de enda gångerna hon var hemma hos sina barn Sarah och Menachem var när hon hade migrän, och strax efter giftermålet hade hon till och med en abort eftersom ett barn skulle vara i vägen för hennes sionistiska engagemang. Vad hennes man tyckte och tänkte verkar ha spelat lika liten roll då som när hon ställde honom inför ett ultimatum att flytta till Palestina. Han verkar ha spelat en statistroll i hennes liv, vilket inte minst framkommer när Burkett tar upp Meirs utomäktenskapliga affärer. Inte ens som farmor på äldre dar verkar Meir ha ändrat denna syn på barn som något som är i vägen. Enligt Burkett lär hon försökt få sitt ena barnbarn institutionaliserat eftersom flickan ifråga hade en mild form av Downs syndrom.

Synen på de sionistiska »hjältar» som var med om att bygga upp staten Israel har under de senaste 10-15 åren reviderats, och Burketts biografi kan ses som ett litet bidrag till detta. Vad ska man då tycka om Golda Meir? Förminskar hennes tillkortakommanden på det personliga planet hennes betydelse som politiker och nationbyggare? För egen del tycker jag inte det. Det gör henne bara mer mänsklig. Trots allt: Det känns skönt att veta att det bakom varje legend finns en människa av kött och blod …

En recension av Burketts biografi finns här: Mother of a nation, but not much of a mother