Judaistik.se

Inte alla judar ägnade onsdagen åt att fira staten Israels 61-årsdag. Ynetnews rapporterar att i Beit Shemesh utanför Jerusalem brände en grupp ortodoxa judar den israeliska flaggan för att, med deras egna ord, markera sin sorg över att staten existerar. Judarna tillhör den antisionistiska extremreligiösa falangen Neturei Karta, och att de bränner den israeliska flaggan är inget nytt. Tidigare år – och också i år – har gruppen valt att bränna israeliska flaggor runt om i världen i samband med högtiden Purim för att »komma ihåg hur tro segrade över ogudaktighet, och gott segrade över ont», där dagens Israel i deras ögon är synonymt med den ogudaktige Haman (och i förlängningen ärkefienden Amalek). Detta har de alltså regelbundet gjort i flera år för att visa sin avsky mot den i deras ögon blasfemiska sionistiska staten – men jag har inte tidigare hört att de gör det på Jom ha'atzmaut. Är det en ny sed på gång i dessa kretsar, eller är det bara jag som inte varit uppmärksam? Å varför väljer de i så fall att göra det på Jom ha'atzmaut? Innebär inte det – indirekt – att gruppen därigenom accepterar staten Israels existens, den stat vars blotta existens de annars så ihärdigt förnekar?

Är det judiska Yemen snart ett minne blott? Frågan om de yemenitiska judarnas vara eller icke vara i Yemen är aktuell igen efter förra veckans dödsskjutning av en judisk man i Riydah, där en stor del av Yemens kvarvarande judiska befolkning bor. Efter dådet uppges släktingar och grannar till den mördade mannen ha utsatts för hot, och på sistone har ett flertal dåd utförts mot judiska mål i landet, dock utan dödlig utgång.

Igår rapporterade Haaretz att de judar som idag bor i Riydah med omnejd, där mordet ägde rum, skall förflyttas till huvudstaden Sana'a och tilldelas land där, i hopp om att huvudstaden skall kunna erbjuda gruppen ökat skydd. Presidenten har beordrat att åtgärder ska vidtas för att våldet mot Yemens sista judar inte skall eskalera, och har bett en rabbin från Riydah att överse flytten till Sana'a, en rabbin som för övrigt enligt News Yemen är bror till den mördade mannen.

Majoriteten av Yemens cirka 400 kvarvarande judar har hittills vägrat lämna landet för Israel, och somliga, däribland den mördade mannen, har gjort aliyah för att senare återvända till Yemen igen. Det är inte omöjligt att de gångna veckornas händelser kommer få en del av dem som hittills inte velat lämna Yemen att omvärdera sina åsikter. En man som citeras i gårdagens Haaretz frågar sig hur många generationer judar som kan hålla ut i Yemen, och onekligen framstår det som en tidfråga innan de yemenitiska judarna, i likhet med de indiska och egyptiska, antingen lämnar landet eller dör ut, då det finns för få yngre som vill axla rollen som förvaltare av dessa små judiska utposter.

Läs mer:
Suspected Muslim extremist shoots and kills Yemen Jew
Jews of Yemen reportedly to be relocated in wake of deadly attack
News Yemen

Och lite kuriosa:
Our man in Sanaa: Ex-Yemen president was once trainee rabbi

Terrorattacken mot Chabad House i Bombay har gjort gränsen mellan "judar" och "israeler" suddig, skriver Matthew Wagner i i en artikel på Jerusalem Posts hemsida, och citerar då en israelisk politiker. Må så vara, men oavsett orsaken är det oroväckande ifall så är fallet, då judar och israeler är och förblir olika, trots att de inte sällan sammanfaller. Att sudda ut gränsen, om så bara i fantasin, är fel av en rad olika anledningar. För det första, är inte alla judar israeler, och inte heller är alla israeler judar. Vidare är en israel per definition en medborgare i den moderna Staten Israel, ett land som trots sin historia bara kan räkna 60 år till sin verkliga ålder. Judendomen, att vara jude, är mycket äldre än så. Judar och Israel är sammanlänkade - att vara jude har historiskt sett inneburit att ha en koppling till landplätten där det moderna Israel idag ligger, som ofta varit i form av en längtan, idag kan det vara en längtan men även förvirring, nyfikenhet, kärlek, irritation, förakt, ja listan kan göras lång. Att vara israel innebär likaledes att ha en relation till judendomen - att vara jude eller kanske inte vara tillräckligt mycket jude i vissas ögon, kanske att inte vara jude alls.

Att sammanblanda judar och israeler är dessutom fel i mitt tycke eftersom det i regel görs och har gjorts i negativa sammanhang, och risken är att det i mångas ögon ligger en värdering i att låta "israeler" och "judar" bli synonymartade. Israeler och judar blandas ihop för att ge den brinnande israelkritikern bränsle då han målar upp en hotbild av ett förtryckande jätte-Israel med förgreningar över hela världen (observera att jag här inte avser en sund kritik utan en som har passerat rimm och reson), för att ge antisemiten något att försvänga för att göda sitt ogrundade hat. För att kunna behandla och utvärdera Israel som en modern stat måste vi kunna skilja på dess medborgare och majoritetens religion; för att kunna ge en rättvis bild av de olika aspekterna av modern judisk identitet måste vi ha en medvetenhet om Israel, men inte förse världens judar med ett påtvingat, av fantasin skapat pseudomedborgarskap. Därför bör vi akta oss för att börja tänka i de banor som Wagner tangerar i sin artikel, och för att kunna hantera Bombaydådet på ett konstruktivt sätt tror jag vi måste skilja på den judiska och den israeliska erfarenheten, hur många gånger de än må överlappa varandra.

Läs artikeln från J-Post här.

Ett tidigare blogginlägg på samma tema finner ni här.

De anhöriga till offren i Chabads lokaler i Nariman House, Bombay, identifierade under fredagen de dödade och israeliska medier bekräftar nu att rabbi Gavriel Holtzberg och hans hustru Rivka fanns bland offren, tillsammans med en handfull i huvudsak israeliska medborgare. I svenska medier har gisslan och senare offren från Nariman House kallats omväxlande "israeler" och "judar". Chabadcentret har av vissa tidningar kallats för "judiskt centrum" och av andra för lokaler för en "israelisk organisation". De ansvariga för tidningarnas notiser under gisslandramat är med största sannorlikhet inte särskilt bekanta med Chabad, men det är intressant hur benämningen på de mördade ur gisslan påverkar nyheten - attacken mot Nariman House var planerad och målet valt med omsorg - men, israeliska respektive judiska offer signalerar olika saker. "Israeliska" offer ger intryck av politiska motiv, "judiska" av antisemitiska sådana.

Svenska medier tycks ha vissa problem att skilja på israeler och judar, ett fenomen som även återfinns hos gemene man, inte bara i Sverige utan också i många andra länder. Terrororganisationen som låg bakom Bombay-dåden lider möjligen av samma oförmåga att skilja på judar och israeler, detta må vara osagt, men det obehagliga med attacken mot Chabad House är att den givet invånarnas nationalitet lika gärna kan ses som en attack mot ett israeliskt mål som en attack mot ett judiskt sådant. Först och främst utgör naturligtvis händelsen en tragedi för de inblandades familjer och för den judiska närvaron i Bombay, men beroende på motiven bakom dådet kan vi tolka attacken på olika vis. För ett par år sedan lyssnade jag på en debatt i Jerusalem där en av debattörerna kom med det absurda påståendet att staten Israels grundande skapade antisemitismen. Alla som inte sov sig igenom grundskolans historielektioner vet att så inte är fallet, men antisemitism och Israel-kritik av det våldsammare slaget är idag sammanlänkade på ett obehagligt vis, och tyvärr kan nog attacken mot Chabad House i Bombay ses som ett exempel på detta.

Läs mer:

Haaretz

Att vara jude

Expressen

Dagen

Svd

Jewlicious

För några år sedan vållade HM:s reklam – typ den till höger med överdrivet retuscherade modeller – ordentlig debatt i Sverige. Annonspelare sprayades, affischer revs ner och olika grupper gav uttryck för sitt missnöje, men några försök att totalförbjuda reklamen gjordes inte.

I Israel har ultraortodoxa grupper sedan lång tid tillbaka och på olika sätt uttryckt sitt missnöje över denna typ av reklam, och nu skriver bloggen Shearim att de nått en ny framgång i sin motståndskampanj sedan Egged – det statliga bussbolaget i Israel – beslutat att all bussreklam framöver ska vara kliniskt fri från kvinnor. Inte bara från lättklädda kvinnliga modeller, utan från alla kvinnliga modeller. Endast manliga modeller kommer framledes att vara tillåtna på bussreklamen.

En liten klick extremister bland den ultra-ortodoxa falangen har tydligen ägnat sig åt att målmedvetet riva ner all bussreklam med mer eller mindre lättklädda kvinnor på, i några fall till och med förstört hela bussen. För att undvika fortsatt vandalism har Egged nu tagit det ganska drastiska beslutet att censurera bussreklamen – och den fråga som bloggens författarinna ställer är synnerligen relevant: har Egged nu gått för långt i sina försök att blidka den ultra-ortodoxa falangen?

Detta är inte första gången som Egged gjort eftergifter för den ultraortodoxa falangen. Sedan tidigare finns det busslinjer som trafikeras av så kallade »mehadrin»-bussar. På dessa bussar – som rullar mellan olika platser med stor ultraortodox befolkning – sitter männen där fram och kvinnorna där bak, och de kvinnor som åker dessa bussar förväntas klä sig på ett icke utmanande sätt. För några år sedan var det en del rabalder, då en kvinna kraftigt angreps av några ultraortodoxa män sedan hon vägrat sätta sig längst bak i bussen – varpå systemet med dessa segregerade bussar ifrågasattes.

Nu böjer sig Egged alltså ytterligare för det religiösa trycket – och det ska bli intressant att se hur reaktionerna från det sekulära israeliska samhället kommer att bli på detta beslut.

Ikväll inleds Sukkot (»lövhyddohögtiden»), den högtid då man förväntas vistas i en sukka – en hydda – vilken ska symbolisera de tillfälliga boningar som Israels barn uppförde under sin vandring från Egypten till landet Israel för att därigenom återuppleva den utsatthet som judar då kände.

I det ultraortodoxa kvarteret Mea Shearim i Jerusalem kunde man redan före Rosh Hashana se hur förberedelserna påbörjats – bilden ovan är tagen för tre veckor sedan – och efter den bot- och omvändelsekänsla som dominerat Rosh Hashana och Jom Kippur ämnar man nu i dessa kretsar släppa fram glädjen under den vecka som Sukkot varar.

En av sederna i Mea Shearim är att man sent in på natten firar det som kallas Simchat Bet Hashoeva. På andra templets tid var detta en speciell vattenofferceremoni, och idag har den glädje som kännetecknade detta offer i överförd bemärkelse knutits till de »partyn» som på kvällarna hålls i de olika chassidiska hoven och som tidigare år lockat bortåt 15 000 människor.

Under de senaste två åren har »moralpolisen» i Mea Shearim delat upp gatorna under högtiden i en mans- och en kvinnodel så att de båda könen inte ska komma i kontakt med varandra. I år, rapporterar Ynetnews och andra nyhetsportaler, har den här nitiska gruppen gått ett steg längre och vill nu förbjuda kvinnor att delta överhuvudtaget – med våld om det krävs.

Detta låter både drastiskt och kvinnofientligt, och just därför kan det vara läge att fråga sig vad som egentligen är problemet? Vilka kvinnor handlar det om? Eftersom det hela startade med väggposters som slog fast att Mea Shearim inte är ett »turistcenter» handlar det sannolikt om att dessa festligheter drar till sig turister – både sekulära judar och ickejudar – och att merparten av kvinnorna bland dessa inte är klädda på ett sätt som stämmer in på Mea Shearims syn på hur kvinnor ska vara klädda. Under de senaste månaderna, skriver bloggen Shearim, har israeliska tjejer från den nationalreligiösa falangen kommit i stora flockar för att »titta» på invånarna i Mea. Min gissning är att om de – och alla andra kvinnliga turister på besök i Mea Shearim – hade haft lång kjol, blus med långa ärmar och huvudet täckt (att männen har huvudet täckt tar jag för givet) hade detta förbud förmodligen inte varit aktuellt.

Nu känner invånarna i Mea Shearim sig hotade. Det liv och de värderingar de strävar efter har blivit allt mer exotiskt. Precis som man går på zoo för att titta på mer eller mindre vanliga djur kommer turister för att titta på dessa »exotiska djur». Är det då egentligen konstigt att de reagerar? För egen del tycker jag inte det, och kommer osökt att tänka på James Hollingworths klassiska rader: »Älgarna demonstrerar, Älgarna har fått nog! Älgarna vill ha frihet, Här i sin egen skog!»

Vad är det då man som besökare riskerar att gå miste om? Enligt en liten film på YouTube såg det ut så här hos Toldos Aharon Yitzchak förra året vid denna tid:

För mer om högtiden: סוכות - Sukkot - Lövhyddofestivalen

På sabbatsgudstjänsten i lördags landade ett UFO hos den antisionistiska, chassidiska gruppen Toldot Avraham Yitzchak, som har sina lokaler mitt inne i det ultraortodoxa kvarteret Mea Shearim i Jerusalem. Det UFO:t var jag, och för mig var besöket i denna synagoga en ny bekantskap eftersom jag inte ens visste om att gruppen existerade.

Toldot Avraham Yitzchak är en utbrytargrupp från Toldot Aharon, vilka funnits i Jerusalem sedan 1930-talet. När ledaren (rebben) för denna grupp dog 1996 trodde den äldste sonen – Shmuel Yaakov Kahn – att han skulle ta över ledningen för gruppen. Anhängarna tyckte dock annorlunda. De föredrog hans yngre bror. Shmuel Yaakov hade studerat hos Vishnitz-chassiderna, och detta var i anhängarnas ögon lite suspekt eftersom Vishnitz har lite andra tolkningar av judisk lag än Toldot Aharon och dessutom inte är lika tydliga i sitt avståndstagande till staten Israel. Efter många turer blev följden att Shmuel Yaakov tillsammans med 200 familjer grundade en ny chassidisk gren – Toldot Avraham Yitzchak – som i många avseenden verkar vara ganska lika Toldot Aharon: antisionister och medlemmar i Eda haCharedit, samma typ av klädsel men med en del seder och traditioner hämtade från Vishnitz-chassiderna. Och hos den här gruppen hamnade jag alltså häromdagen mer eller mindre av en slump.

I Jerusalems gatumyller känns Toldot Avraham Yitzchak-chassiderna (liksom Toldot Aharon) igen på att männen bär en karakteristisk gulbeige-svart-randig kaftan med brett skärp och att de på sina huvuden har en små stickade, vita kippor med en liten tofs. Byxorna är svarta med knälånga ben, till vilka de (som regel verkar det som) bär vita knästrumpor. Under sabbaten och andra högtidsdagar bär männen, likt många andra chassider, en shtreiml (pälshatt).

Lördagens gudstjänst var bortåt fyra och en halv timme lång. Efter ungefär tre timmar kom man fram till Toraläsningen, som i sin tur tog nästan en timme – men därefter klarade man av mussaf-delen riktigt snabbt. Till stora delar liknade gudstjänsten de flesta andra chassidiska gudstjänster. Den som ledde bönen hördes knappt till följd av de övriga männens kollektiva, meditativa bedjande – en typ av »kontrollerad extas» – som vid två tillfällen avbröts av en kollektiv allsång som hade stora likheter med den allsång man kan höra på fotbollsmatcher när hemmaklacken sätter igång och hejar fram sitt lag. En sak under gudstjänsten tror jag dock var speciell för den här gruppen: förra veckans Tora-avsnitt innehöll namnet Amalek (om jag minns rätt), och när man kom till detta avsnitt klampade hela församlingen med sina fötter för att »utplåna» hans namn – precis som man brukar göra när namnet Haman (enligt judisk tradition arvtagare till Amalek) nämns under purim-högtiden.

Hur var det då med UFO-känslan? När jag kom var lokalen fylld till hälften. Jag satte mig i utkanten bakom en bänk i en del som då var ganska tom på chassider, men ganska snart var lokalen smockfull. En grov gissning är att det var omkring 500 chassidiska män och pojkar i lokalen; hur många kvinnor som satt på läktaren en trappa upp bakom avskärmingen är svårt att gissa – men vid två tillfällen regnade det duktigt med välfyllda godispåsar från läktaren vilket tyder på att antalet därupp var ganska stort också. Anledningen till att det kastades godispåsar var att de två killar stod i begrepp att gifta sig under den här veckan, eller möjligtvis hade gift sig förra veckan, och nu gjorde alija och läste Toran.

I och med att lokalen fylldes till bredden (till och med uppe på biman stod 20-25 personer och bad) fick jag en pappa med sina två små killar vid sidan av mig. Pappan ignorerade mig precis som förväntat, men småkillarna – som var i fyra-fem-årsåldern – kunde inte låta bli att titta på mig. Vilket inte alls är konstigt: jag var en främmande fågel i synagogan. Jag var inte klädd som de andra, jag bad inte – och kanske allra märkligast: jag har en (vigsel)ring på fingret. I dessa kretsar är det endast kvinnor som bär ring, och pojkarnas intensiva tittande på min vänsterhand fick mig att minnas det Samuel Heilman berättar i Defenders of the Faith, då en grupp småkillar frågar honom om han är en kvinna eftersom han hade ring på fingret.

När gudstjänsten var över och lokalen möblerades om till den efterföljande måltiden förändrades UFO-känslan. Plötsligt var jag inte längre en främling man ignorerade, nu blev jag en främling man accepterade. Mat, serverad på en papperstallrik, dukades upp framför mig, lite senare också en mugg med apelsinläsk, och ett litet försök till kommunikation börjades. Å som vanligt blev denna kommunikation lite speciell eftersom jag tilltalades på jiddisch och svarade på en hemvävd blandning av tyska och handviftningar. Men jag tror att den jag talade med fick svar på sina frågor och jag fick lite information som nätet sedan kunde komplettera. Å vi kunde i alla fall önska varandra en »gut shabbes» utan att tveka om betydelsen.

Lär mer om Toldot Avraham Yitzchak:
Rebbe Shmuel Yaakov Kahn und die Knesset
Tragedy or Luck - The Split of Toldot Aharon

The Temple Institute är en drygt tjugoårig organisation som har som mål att genom forskning och informationsspridande försöka skynda på byggandet av ett tredje Tempel i Jerusalem. Johan har tidigare nämnt dem i detta inlägg. TTI har sitt högkvarter ett stenkast från Västra Muren, i hjärtat av Gamla Stan i Jerusalem. Deras verksamhet innefattar olika typer av "forskning", framför allt gällande det andra Templets interiör och renhetslagar. Sedan ett antal år tillbaka ägnar man sig dessutom åt återskapandet av en rad föremål ur Templet, från den harpa som Johan nämner, till prästernas klädedräkter - och nu även den gyllene menoran, som i dagsläget finns uppställd i en monter på en trappavsats med utsikt över Tempelplatsen. Bilden nedan är tagen för cirka 3 veckor sedan, då jag besökte Jerusalem.

TTI är en i raden av judiska (ivrigt påhejade av i synnerhet amerikanska högerkristna) organisationer som förespråkar en aktiv hållning gentemot Templets återuppbyggande, och menar på att det krävs mänskliga ansträngningar för att sätta den messianska tiden i rullning. TTI utgör dock ett av de fredligare exemplen; organisationens främsta verksamhetsområden är som sagt att hålla seminarier och leta efter röda kossor, emedan andra tar sin aktiva tempellängtan ett steg längre. Temple Mount Faithful-rörelsen har gjort sig känd i Israel och även i resten av världen för sina minnesmarscher kring Tempelplatsen (under en av dessa bar man med sig ett jättelikt stenblock som man menade skulle utgöra en av grundstenarna i det tredje Templet) och sin polemik mot Waqf, moskéerna på Tempelplatsen och den palestinska närvaron i allmänhet. Temple Mount Faithfuls trumfkort är de gångna årens larmrapporter om hur Tempelplatsens fundament är på väg att vittra sönder, något man hävdar är ett bevis på att Tempelplatsens bebyggelse idag (Al Aqsa-moskén och Klippdomen) inte bör befinna sig på platsen.  

Tempelplatsen är även i fokus i en artikel i dagens Haaretz på nätet: Haredi rabbis: Renew ban on Jews entering Temple Mount. Idag är det möjligt för människor från alla trosinriktningar att få tillstånd att besöka Tempelplatsen, även om judar och även en del kristna traditionellt sett avstått från att göra det. Allt fler nationalreligiösa väljer dock att trotsa det halakhiska förbudet, något som upprör såväl ortodoxa trosfränder som den muslimska styrande myndigheten på platsen, Waqf. Att bestiga Tempelplatsen är en kontroversiell och laddad gärning -  se bara på konsekvenserna av Ariel Sharons promenad för nästan exakt 8 år sedan. Motståndarna till judisk närvaro på Tempelplatsen menar på att det är omöjligt att veta exakt var Templets heligaste plats låg, och att personer som promenerar omkring på platsen riskerar att göra den oren, medan förespråkarna åberopar att förstörelsen av det andra Templet har orsakat en förskjutning av det Heliga, samt att icke-judisk närvaro i lika stor utsträckning kan utgöra ett problem för den rituella renheten. The Temple Institute å sin sida, letar vidare efter ett rött kreatur att lösa problemet med...   

Ta en titt på bilden till höger. Titta sedan en gång till. Visst är det något som saknas?

Bilden är hämtad från en pampflett som spreds av den religiöst sionistiska gruppen Maayanei Heyeshua i samband med Tisha b'Av förra veckan. Det finns en tradition som säger att den messianska tiden ska påbörjas i samband med Tisha b'Av, och med hjälp av lite bildredigering demonstrerar gruppen här vad man tycker om den muslimska närvaron på tempelområdet. En talesman för gruppen säger i Ynetnews: »Jews throughout the world hope for a day in which the al-Aqsa Mosque will actually be obliterated from the Temple Mount and not just by means of Photoshop software. We have been waiting for this day for too long. When it happens, Jews from the entire world will come to Jerusalem in order to build the beloved Temple, and no Muslim will dare open his mouth against it. I hope that Israel is indeed ready for this day.»

Se också: Jerusalem i fokus

Under lång tid har Internet varit något av en paradox i charediska (ultraortodoxa) sammanhang. Å ena sidan har det funnits ett tydligt uttalat förbud för charedim att koppla upp sig till Internet, å andra sidan har just programmering, utvecklande av datorprogram och så vidare varit en av de yrkesmarknader dit charedim sökt sig eftersom dessa yrken passat både den intellektuella träning de fått genom sina jeshivastudier och är förenliga med ett religiöst liv. En inofficiell lösning på detta dilemma har under lång tid varit att tillåta Internetuppkoppling på arbetsplatsen men inte i hemmen.

Tidigare i våras rapporterades det att Belzer-rebben var på väg att ge sitt officiella tillstånd till att använda Internet på jobbet, och nu rapporterar ynet.com att detta tillstånd kommit. Huruvida det även ger anhängarna tillåtelse att ha Internetuppkoppling hemmen är lite tvetydigt, men man skulle kunna tolka det så. Desto klarare är att Internetuppkopplingen ska ske med vissa restriktioner: anhängarna måste använda en specifik Internet-leverantör som har utvecklat ett filtreringsprogram som gör surfandet ”säkert” utifrån charedi-perspektiv.

När Internet-användandet exploderade i slutet av 1990-talet fanns det under en kort period en informell hemsida knuten till Satmar-chassidismen. Överst på den sidan stod det på jiddisch: ”Du som kan läsa detta bör inte använda Internet. Det är muktse (förbjudet).” Sidan försvann i samband med att ett gäng charediska auktoriteter i början av 1990-talet totalförbjöd all Internetanvändning – men ger en god illustration av problemet. Tillhör man den charediska gemenskapen bör man inte använda Internet eftersom den – med charedisk retorik – är ”tusen gånger farligare än TV” (som i sin tur bannlystes redan i TV:ns barndom för sitt omoraliska innehåll).

Belzer-rebbens uttalande förändrar inte denna grundläggande åsikt om Internet. Att surfa anses fortfarande som ”farligt”. Det som skett är att rebben insett att emejl- och Internet-användandet inte går att stoppa, och att allt fler chassider behöver ha en uppkoppling för att tjäna sitt levebröd – vilket tvingat honom att hitta en lösning där detta hot ”kapslas in” utan att skada eller förändra gemenskapens grundläggande normer. Det filtreringssystem rebben nu gett sitt godkännande till är utvecklat av charedim med hänsyn tagen till charediska behov. Enligt Internetleverantören analyseras varje sida man vill besöka, och de sidor som innehåller ”förbjudet” innehåll filtreras beroende på vilken säkerhetsnivå man valt: ”Secured” stoppar pornografiskt innehåll; ”Secured Plus” stoppar sidor med lättklädda kvinnor; nivåerna ”Secured Squared” och ”Protected” filtrerar bort sidor med osedlig klädsel (med andra ord där blusar har för korta ärmar och kjolar slutar ovanför knäet) medan högsta nivån ”Sealed” endast tillåter att man besöker religiösa och moraliskt oantastliga sidor.

Ännu en gång kan man se hur pragmatisk charedisk judendom är – men även om Belzer-rebbens uttalande på ett sätt är historiskt är frågan om det i grund och botten förändrar något. Även om Internetleverantören kommer med garantier att inget osedligt och omoraliskt ska slinka igenom, så måste det vara svårt att få ett hundraprocentigt filter. De Belzer-familjer som redan idag har tillgång till Internet i hemmet – eller möjligtvis övervägt det – är säkert glada för utlåtandet, men de familjer som tidigare varit tveksamma kommer säkert att fortsätta vara det. Huvudpoängen verkar snarare ha varit att inte längre skuldbelägga de charedim som använder Internet i jobbet – med den intressanta bieffekten att de charediska bloggar och hemsidor som hittills florerat som någon form av undergroundverksamhet indirekt fått ett retroaktivt godkännande.