Judaistik.se

»En jude bör/får/skall inte låta tatuera sig» konstaterade Nike för ett tag sedan i ett inlägg, och hänvisade bland annat till judisk tradition och det uttryckliga förbudet i 3 Mos 19:28: »[Ni skall] inte rista några märken på er kropp för någon som är död. Inte heller skall ni tatuera er.» Samtidigt pekade hon på att allt fler judar tatuerar sig. Det kan låta som en motsägelse, men jag tror att vi här ser en intressant trend i modern judendom: unga judar tar idag ickejudiska symboler, gör dem judiska och använder dem sedan för att uttrycka sin judiska identitet. I detta och några senare inlägg ska jag försöka visa vad jag menar. 

Förbudet mot tatueringar är djupt rotat i judiskt tänkande. Som en följd av detta finns det också en tradition som säger att en jude som har en tatuering inte får begravas på en judisk begravningsplats. Traditionen är så väl förankrad att ett av avsnitten i Larry Davids »Curb Your Enthusiasm» byggde på den – men detta tillägg till förbudet är en myt konstaterade New York Times för några dagar sedan i artikeln »For Some Jews, It Only Sounds Like ‘Taboo’». Enligt en av de rabbiner tidningen tillfrågat handlar det om en vandringssägen som skall ha sitt upphov i det förbud en enskild begravningsplats hade mot tatueringar, ett förbud som judiska föräldrar och mor/far-föräldrar snappade upp och sedan presenterade som ett generellt förbud för att hejda sina telningars önskan att tatuera sig.

År 1997 utredde den konservative rabbinen Alan B Lucas frågan om tatueringar i form av en teshuva (halakhiskt svar) på uppdrag av den konservativa rörelsens Law Committee. Han slår där fast att förbudet mot tatueringar är förankrat i Toran, och att Mishna förtydligar det hela med att förklara att det problematiska är att tatueringen inte går att ta bort. I Mishna finns samtidigt en alternativ förklaring, nämligen att tatueringar endast är förbjudna när gudsnamnet tatueras in. Maimonides verkar i sin tur vara inne på samma spår, då han förbjuder tatueringar med hänvisning till att det är en form av avgudadyrkan.

R. Lucas egen slutsats är: »Regardless of the exact limits of this prohibition, over time, the Rabbis clearly extended the prohibition to include all tattooing. In our day, the prohibition against all forms of tattooing regardless of their intent should be maintained. In addition to the fact that Judaism has a long history of distaste for tattoos, tattooing becomes even more distasteful when confronted with a contemporary secular society that is constantly challenging the Jewish concept that we are created b'tzelem Elohim, ’In the Image of God,’ and that our bodies are to be viewed as a precious gift on loan from God, to be entrusted into our care and not our personal property to do with as we choose. Voluntary tattooing even if not done for idolatrous purposes expresses a negation of this fundamental Jewish perspective.»

Tatueringar, slår R. Lucas fast, skall undvikas eftersom man därigenom permanent skändar kroppen och i förlängningen kroppens helighet. De ickepermanenta »tatueringar» som barn klistrar på sig är därmed inte förbjudna, eftersom de går att ta bort. R. Lucas avslutar sin utredning med att fastslå att även om tatueringar är förbjudna, så är detta i sig inget skäl att hindra människor från att delta i gudstjänst eller från att begravas på en judisk begravningsplats.

Tatueringar står alltså inte högt i kurs i judiskt tänkande. Men i realiteten ser det helt annorlunda ut. I takt med att allt fler judar låter tatuera sig blir diskrepansen mellan teori och praktik allt större, och när man surfar runt på nätet är det uppenbart att den judiska synen på tatueringar håller på att mjukas upp. Den tatuerade man som Nike skrev om är ett extremfall, men det är tydligt att kopplingen mellan nazisternas »brännmärkning» och tatueringar inte längre är någon större fråga. Inte heller förefaller tatueringar i form av olika judiska symboler uppfattas som en skändning av kroppens helighet. Snarare verkar tatueringar i dagens judiska kontext fungera som ett – i brist på bättre uttryck – ickejudiskt sätt att uttrycka det som ibland går under beteckningen »Jewish Pride». Den tidigare »avskyvärda» tatueringen uppfattas nu som ett sätt att uttrycka sin judiska identitet. Det som tidigare betraktades som förkastligt och som ett ickejudiskt skick har helt enkelt tagits över och judaiserats.