| « Liturgisk tradition geografiskt betingad? | Om Förintelsevittnens medvetenhet » |
En i gänget
av NikeIsraels två överrabbiner, askenasen Yonah Metzger och sefarden Shlomo Amar, tävlar i regel inte mot varandra i popularitet; konkurrensen dem emellan rör sig snarare om frågan vem utav dem som för närvarande är minst impopulär. Rabbi Amar har plockat popularitetspoäng på sistone, tack vare det stöd han erbjudit den nyligen avskedade rabbinen och chefen för konverteringsmyndigheten i Israel, Chaim Druckman (ni finner mina tidigare inlägg om konverteringkarusellen här), medan Rabbi Metzger har fått utstå hård kritik i media för sin påstådda inblandning i allt från muthärvor till sexuella trakasserier.
I en krönika på Haaretz hemsida skriver Anshel Pfeffer om överrabbinatet som allt fler börjar ifrågasätta, såväl inom som utanför Israels gränser. Andemeningen i Pfeffers krönika är att det är förhållandevis "lätt" att bli överrabbin i Israel, om man jämför med hur svårt det är att bli jude i lagens ögon. Varken Metzger eller Amar är några stora religiösa auktoriteter, de har dock en inte oansenlig politisk makt. För några år sedan var det på tal att göra om systemet så att Staten Israel skulle ha en överrabbin istället för två, något som möttes av motstånd, i synnerhet från överrabbinerna själva. Tanken med två poster är att både den askenasiska och den sefardiska befolkningen i Israel skall få sina halakhiska och spirituella behov tillfredsställda, något som dessa folkgrupper är klarar fint på egen hand: för den enskilde individen spelar sällan överrabbinatets vara eller icke vara någon roll. De religiösa i Israel vänder sig till sin församlingsrabbin eller annan "rabbi of choice" vid religiösa spörsmål, och låter överrabbinerna vara som två politiska galjonsfigurer.
Frankrike fick för lite sedan en ny överrabbin, och Storbritannien har sedan 1991 den populäre och produktive Jonathan Sacks på posten. Ett land som saknar överrabbin trots en stor judisk befolkning är USA, även om inrättandet av en sådan post diskuteras från och till. I diskussionen kring en eventuell amerikansk överrabbin betonas ofta det bristande behovet av ett överrabbinat: USA:s många judiska förgreningar klarar sig bra på egen hand. Detsamma torde gälla även för Israel kan tyckas, även om man till det israeliska överrabbinatets försvar kan betona Statens judiska karaktär; att en judisk stat kräver ett sådant ämbete. I mina ögon framstår ett överrabbinat som någonting som i större utsträckning skulle gynna länder med en mindre judisk befolkning än länder med ett mer levande judiskt klimat. Är du jude i USA eller Israel kan du i regel slå upp telefonkatalogen och leta reda på församling eller rabbin som passar dina behov, medan det är svårare i till exempel Europa. I Israel får Metzger och Amar antagligen finna sig i att framstå som en smula överflödiga, emedan till exempel en skandinavisk överrabbin skulle fylla en stor teologisk och psykologisk funktion. En ny tjänst för Morton Narrowe, kanske?
Förslag till vidare läsning: rabbi Jeremy Rosen skriver om överrabbinat här.
8 kommentarer
Har det varit så historiskt eller är det i moderna tider som det blivigt en mer politisk post?
Senaste kommentarerna